"Magnus den store.."

Det finns så mycket jag vill berätta, så mycket som jag vill sätta ord på.. men det är svårt. Jag hittar inte rätt ord. Framförallt så vill jag ta hänsyn till inblandade personer. Det är inte rättvist att låta fingrarna knappra på om något som inte bara innefattar mig själv. Så, jag väljer istället att berätta om helgens magiska upplevelse.

I lördagskväll tog vi en nytvättad bil och satte kurs emot Göteborg, och Rondo. Vi skulle se "Magnus den store". En spänd, lycklig Mimmi satt tyst och försökte samla sig. Ett illamående som bråkade med mig gjorde bilresan något mer ansträngd. Men vad spelade lite illamående för roll när mans skulle se sin barndomsidol på scenen. Klockan 8 trampade vi in på Rondo efter att ha skrattat åt hur vi åkte upp och ner i hissen innan vi hittade gångbron från parkeringshuset till Liseberg/Rondo. En "vakt" som satt väldigt lägligt fick ett leende på läpparna när en sprallig Mimmi frågade om "vägen" till rätt våning.

Klockan 9 skulle showen sätta igång, och det är nog första gången något börjar i tid. Magnus Uggla var fantastisk. Både klädd i en glittrig paljett klänning och jeans, t-shirt och converse. Han bjöd på sig själv till tusen. Klädbyten gånger, ja, mycket. Christopher satt och skrattade bredvid mig och jag kramade hans hand. Jag var så lycklig över att ha honom vid min sida, detta ville jag uppleva med honom, bara honom. Självklart hade det varit häftigt att ha pappa vid sin sida när man ser/hör Uggla. Men det här behövde jag och Ch. Till sist, när jag trodde showen var över, och trots han inte sjungit någon av sina gamla låter, kände jag mig otroligt nöjd med vad vi fått se. Då började han sjunga ett medley av sina gamla låtar.. Avslutade till sist med "Jag och min far". Jag grät hysteriskt, men jag var inte ensam, när jag såg mig omkring fällde både gammal och ung tårar. Det var vackert..

Trots att jag sedan på söndagen kände mig döende. Smärtan i kroppen var total. Tröttheten slog mig i ansiktet. Och jag låg hela morgonen med huvudet i toalettstolen, så kändes det värt de. Och det är ju just det som läkaren sagt till mig, "ibland måste man göra saker som man kanske vet att dagen efter kommer man må dåligt, men det skall vara värt det.."

I torsdags var jag ju hos min numera, terapeut Marie, och samtalade kring ett upplägg på en terapi. Jag har ju under alla år sprungit fram och tillbaka, in och ut, hos olika psykologer, men här känns det rätt. Äntligen! Det tog, hmm.. 10 år?! Nu skall det här bli bra. Bestämt mig för de. Skall få hjälp att bearbeta saker från förr, men framförallt jobbar vi för att få min ångest, ilska och sorg för diagnosen att minska.. I framtiden kommer jag förhoppningsvis känna mig mer trygg med situationen. Mer än nu åtminstone. Just nu kommer ju tårarna så snart något går emot mig. Orkar inte helt enkelt..

Nu skall jag och Basli springa iväg på vårt första möte idag. Som vanligt glömde jag kolla kalendern innan vi åkte hemifrån så min lilla vovve fick hänga med. Det skall nog dock inte ställa till några problem. Sista tyckte han att det var helt okej att ligga i ett hörn och sova..