Ett år sen..

Jag gör mitt bästa för att komma ur den här perioden. Klättrar och klättrar, men känns som jag bara faller. Försöker vända saker till det positiva men allt känns tungt. Skrattar och gråter om vartannat. Så många gånger som jag sagt att jag accepterar sjukdomen som drabbat mig. Så många gånger jag sagt att nu, ja, nu ska jag bara blicka framåt och hitta lösningar. Men ändå sitter jag här, förskräckt över alla förändrar som har skett det här året. Ja, det är ju ett år typ nu sen jag fick en inflammation på balansnerven och aldrig blev frisk. Det är ett år sen jag kunde hoppa upp för trapporna till lägenheten och inte ens bli andfådd. Ett år sen jag kunde ta en riktig lång promenad med Basli utan att få feber och känna mig allmänt krass.

Ett år sen allt var "normalt". En sak som jag kom att tänka på igår kväll, det var evigheter sen jag satte mig i bilen själv och inte kände mig orolig över någon plötslig trötthet som skulle slå till. Jag älskade att köra bil, idag skrämmer det mig och jag är väldigt osäker på min körning. Blir lätt stressad av alla sinnesintryck, och att koncentrera sig på både sig själv och allt runt omkring.

Igår grät jag, ja, över egentligen ingenting alls. Jag bara grät grät grät. Kämpade, försökte ta mig samman. Men efter en natt med bara två timmars sömn så funkar inte riktigt hjärnan som jag önskar. I natt blev det inte speciellt mycket mer sovande. Somnade vid 10 någon gång. Vaknade igen vid halv 12. Försökte somna om, och inte rusa upp och dricka vatten eller liknande. Jag låg där och stirrade i taket. Sjöng tyst för mig själv för att inte väcka Christopher. Basli kröp ihop vid min hals, precis ovanför axeln och snusade i örat på mig. Jag kunde le, slappnade av och så hade jag somnat om. Men vaknade bara en halvtimma senare för att inte somna om innan vid halv 4, vakna av klockan igen vid 4 tiden.. Ingen idé att irritera sig över att jag ställt klockan fel, skulle inte upp förens kvart i 5. Upp och hoppa. Kände klumpen i halsen i morse igen. En retsam tår letade sig fram sen bet jag mig i tungan och bestämde mig för att inte låta ångesten ta över.

Måndag, alltid mycket att göra på jobbet. Det är ingen bra kombination med en över trött Mimmi. Basli håller mig sällskap, eller ja, han sitter mest i fönstret och kollar på alla människor som går förbi. Det är faktiskt första gången han är med mig en heldag på jobbet. Han sköter sig exemplariskt. Inte ett skällande. Inget krångel, förutom när det började lukta mat ifrån lunchrummet. Men då gjorde jag en lite fuling. Kröp ihop på hans filt på golvet. Han hoppade nöjt upp och la sig på min mage. Rullade ihop sig som en liten kanelbulle och suckade ljudligt. Min lilla goding!

Helt enkelt. Det är tungt. Jag saknar mig själv. Saknar den bubbliga, spralliga och energiska tjejen som jag var innan allt det här hände. Vet knappt vem jag är längre och det grämer mig. Jag vill må bra, jag vill orka, jag vill hitta lösningar och inte se problemen. Jag ska orka. Jag får inte ge upp. Det finns ett liv trots detta. Bara dags att respektera sig själv, sina begränsningar och framförallt lyssna på kroppen.

Jag är inte dum, jag råkar bara ofta ha otur när jag tänker..