Ibland är det värt de..

Måndag? Igen? Var det inte nyss de? Eller missade jag något? Hjälp va tiden springer iväg. Idag är det nästan 5 månader sen vi bestämde oss för att sätta ett datum. Jag har ju alltid varit den som sagt; "jag ska INTE gifta mig." Men ja, va händer när man träffar rätt? Jo, till och med ett äktenskap kan känns så ja, speciellt och viktigt. När man hittar den man vill dela resten av livet med så tänker jag i alla fall inte tveka eller stå fast vid någon "löjlig" princip sak som jag sagt sen jag var typ 15-16 år gammal. Ja, det kan inte bli mer rätt än så här. 257 dagar kvar. 257 dagar tills jag är en gifta kvinna. Helt otroligt vad fjärilarna kan ta fart i magen när man tänker på det.

En helg har gått. Igen. Fredagen blev jag överraskad med vitt vin och räkor. Vi satt och myste i soffan. Kollade på film och njöt av varandras sällskap i lugn och ro. För en gångs skull kändes det som. Fredagar måste bli heliga igen. Vill ha den där fredagskänslan tillbaka! Vi gick och la oss i tid, lördagen skulle ju bli en dag där massor av energi behövdes.

Med kameran på axeln, pirr i magen, och en underbar känsla som spred sig i hela kroppen när jag såg lilla Axel hoppa ur bilen på parkeringen utanför Leos Lekland. Anton kom gående från andra sidan bilen och jag ville bara springa fram. Mina älskade pojkar, eller min systers söner men mina pojkar. Ursch! Jag hatar att jag träffar dem så sällan. Måste helt klart bli en dramatisk ändring på detta. Jag missar så mycket av deras liv. Men lördagen, Leos Lekland. Varken Anton eller Axel kunde egentligen vänta i kö för att betala och få varsitt armband. Det var spurt när det äntligen var klart. Bollhavet blev första "attraktionen" för dagen, men efter några minuter var det rutschkana och en massa spring högt uppe i gångarna. Axel först, Christopher efter. Anton var något lugnare men man fick bannemej vara med annars sprang han iväg. Underbara barn! <3 All kärlek i världen till er. De fick till och med mig till att spela både bandy och fotboll, eller ja någon blandning var det emellanåt. Bandyklubban på fotbollen. ;-)  Anton fick med mig upp i gångarna trots min höjdskräck och tillsammans åkte vi rutschkana rätt ner i bollhavet.

Trots att jag hade jätte ont, kunde knappt gå på kvällen och febern kom som ett brev på posten så njöt jag. Vilken förmiddag. Skrattade massor. Lekte. Umgicks med storasyster och de älskade pojkarna. Påminde dem flera gånger när vi skulle dela på oss att moster älskar dem både av hela sitt hjärta.

Nu är det Erik (svägerskans pojk) och mina gudbarn Lucas & Joel som står kvar på listan att ta med till leklandet. :-) skulle vara så kul. Mimmi med kameran i högsta hugg såklart.

Feber? "check!" Värk i hela kroppen? "check!" Illamående? "check!" Ja, som ni förstår kanske jag inte är i mitt bästa skick men jag är glad, lycklig och varm i hela kroppen. Ibland är det värt att må dåligt när man gjort något skoj. :-)