Redan torsdag?

Den här veckan har varit lite speciell, jag valde att ta ledigt måndag och tisdag. Dock blev det lite jobb på måndagen på grund av en liten miss ifrån min sida. Hade ju bokat in en "lektion" med en kollega. Det blev ännu mer rörigt när Basli hade börjat äta medicin och behövde vara under observation de första dagarna. Jobbet gjorde ett undantag och min lilla kille fick följa med de timmar jag skulle vara på plats på kontoret. Han var måttligt förtjust till en början och jag var inte i mitt bästa skick, så utan Anna hade det kunnat bli katastrof gånger två. Under natten mellan söndag till måndag var jag upp 3-4 gånger och trodde att jag skulle till jobbet. Började tvätta av mig, plocka med mig smink och så vidare till köksbordet som blivit mitt ställa där jag sitter på morgonen och gör mig i ordning. Detta på grund av att slippa tända hall-lampan, så Ch får sova de sista stunden i lugn och ro. Ibland kan jag vara snäll liksom. ;) Åter till ämnet, jag hade helt enkelt varit väldigt förvirrad, förstod ingenting och när jag väl var klar för att åka till jobbet blev jag frustrerad på Ch att han inte gick upp. Då tittar han förvirrat på mig och säger "Men Mimmi, hjärtat, vi börjar ju inte innan sju idag.." Även om jag tittat på klockan flera gånger så fattade jag inte. Jag var helt säker på att klockan var tjugo i sju..!? Visade sig att jag var en timme för tidig. Så kröp ihop i soffan med Basli och myste.

Så helt enkelt. Dagen började inte bra. Stressad, desorienterad och ledsen tog jag med mig min "bebis" till jobbet, vilket gjorde att han blev ännu mer nervös och orolig. INTE bra! Men Anna, hon tog lugnt hade om situationen. Hjälpte mig när jag var svag. Och resultatet av Annas insats blev en lugn Basli som låg och tuggade på sitt ben på en filt på golvet. Jag kunde knappt hitta orden. JAG VAR SÅ STOLT! Min lilla osäkra kille accepterade situationen och la sig till ro. Dörren stod öppen och han tittade nyfiket på folk som gick förbi. Inombords exploderade jag av lycka. Tack Anna, tack tack tack.



Så, torsdag. Veckan har verkligen sprungit iväg. Tisdagen var inte min bästa dag. Ledsen, upprörd och arg. Minnet av förra årets Valborg gjorde mig förtvivlad. Förra året var jag frisk vid den här tiden. Jag var fortfarande jag. Jag var med på spelningen i Björketorp och jag "rockade" loss, njöt av att se min blivande man på scenen med Sixpack. Jag var inte trött, hade inte ont. Jag var som sagt frisk. Och detta året var jag trött, hade ont. Jag grät, och grät och grät. Ch tröstade, kramade mig och försökte på alla vis få mig att känna att det var okej. När jag väl beslutade mig för att stanna hemma kändes det lite bättre, men fortfarande fanns känslan kvar i magen. Jag vill orka, vill inte va sjuk. VILL INTE!

Men jag bytte om, hoppade i myskläderna, valde att ta på mig min Hello Kitty tröja som jag fått av sötaste Carro dagen innan. Bad Ch och Johan att inhandla en flaska bubbel, lite melon och mango för att jag skulle kunna mysa hemma. Johan höll mig sällskap. Tack för det. Johan fick mig att skratta hela kvällen så jag hade träningsvärk. Vi spelade Rayman och varvade det en gång till. Tv-spel är perfekta medicinen ibland.

Gällande det kommande bröllopet så har jag via Anna en sida som är till stor hjälp. Kolla gärna in bloggen, den är lite rolig och inspirerande. Pysselochpapp . :)

Hoppas ni får ett bra veckoslut, och att valborg inte tog för mycket energi. Idag ska jag försöka må bra även om illamåendet och kroppen påminner mig om att jag inte mår bra.