Resultatet av återbesök nummer 2.

God morgon, klockan är snart halv sju och jag har jobbat ungefär 45 minuter.. Morgonrutinen ser nästan alltid likadan ut och jag kan göra den i sömnen, ärligt talat så gör jag de vissa dagar. Skulle vilja filma mig själv de dagarna, se hur de ser ut. Livslevande zombie! Tur att man är själv, så att ingen försöker prata med mig då, svaret hade kunnat bli rätt oväntat.

I tisdags var det då, bilen satte av till Mölndal och specialisten. Detta besök gav en hel del, i alla fall på det mentala planet. Först och främst för att min älskade sambo tog chansen till att ställa frågor. Han bad om råd, och fick det också. "Vad kan jag göra för att underlätta för Mimmi?" Jag bet mig i läppen för att inte börja grina. Kanske är barnsligt, men tanken bakom frågan kändes i hela kroppen. Han gör redan så otroligt mycket för att underlätta för mig. Varje dag, även när jag är på jobbet. Han finns där hela tiden, verkligen jämt. Vad har jag gjort för att förtjäna denna underbara man? <3

Jag fick svar, eller egentligen en bekräftelse på varför jag blir så arg lätt. Jag kan koka över på små saker som normalt inte ens skulle lyfta ett ögonbryn för. Jag visste svaret, men jag behövde höra det, tror jag. Jag ligger alltså på gränsen när utbrotten kommer, jag är för trött, utmattad och kroppen säger ifrån. Känslorna svallar över, exploderar och rinner över kanten. Tyvärr vet jag bara inte hur jag ska kontrollera dessa utbrott, jag vet inte hur jag ska trycka tillbaka ilskan som bara sprutar ut..

Sen kom även sjukskrivning på tal igen. Precis som både gångerna innan så blev jag arg inombords. SLUTA TJATA! Jag vet la själv vad som är bäst. Men samtidigt låg en osäkerhet och bråkade. Vet jag egentligen vad som är bäst för min hälsa? Eller är det så att jag försöker förneka mitt tillstånd genom att bara tänka på jobbet? Jag tar ju aldrig tag i sånt som hon bett mig om, utan tänker på jobbet.. Måste orka jobba! Men vad är jobbet om jag inte har någon fritid? Hur länge orkar man att BARA jobba. Att helgerna blir en slags paus, vila och ingenting annat. Jag måste ju hitta någon slags hjälp i tillvaron och det orkar jag inte när jag jobbat 8 timmar för då vill jag bara hem, duscha och sova. Under gårdagen satt jag och pratade med Anna om det. Hon fick mig verkligen att tänka. Hon la upp det på ett sätt som fick mig att reagera. Igen.. Hon lyckas alltid trycka på de knappar som gör att hjärnverksamheten på mig använder de där lite mer "måste ta hand om mig själv"-tankarna. Till slut när jag väl satt med personalchefen för att uppdatera om läget så kom de på tal. Helt plötsligt hade även hon fått mig att bli osäker.. Jag kanske borde gå ner i tid en period? Bara tills jag lyckats ta tag i allt sånt som kan gynna mig i framtiden?  Behöver ju inte vara mer än 1? 2? Kanske 3 månader? Ursch. Hemska tanke. Men egentligen, hur har jag tänkt att framtiden skall se ut om jag bara pressar mig själv till att orka när jag i verkligheten inte gör de...? Tåls att tänkas på.

Lite kortfattat vad som mer togs upp i tisdags: Injektionerna med B12 stod starkt på schemat, fröken Andresson (framtida Backlund) måste ta tag i de där sprutorna, det går inte komma undan längre. Värkmedicinen höjdes med en tablett morgon och kväll. Den nya sov-medicinen förlängdes på grund av bra resultat. Rekommendation att börja med yoga? eller mindfullness? Dags att ta tag i simningen, med andra ord skaffa fram en remiss till rehabbadet uppe vid sjukhuset.

Så nu är det torsdag. Imorgon skall jag bli mig själv igen. Har saknat mitt mörka hår. Jag känner mig inte så säker i mitt ljusa hår längre. Jessie skall få göra en riktig makeover imorgon. Typ Selena Gomez mörkt tror jag. ;-)

Avslutar detta inlägg med en gammal favorit låt, eller ja, en liten bit av den. Sugababe - Ugly.

"People are all the same, and we only get judged by what we do. Personality reflects name. And if I'm ugly the so are you.. so are you!"