Idag var det sjukvården, med andra ord ett rött samtal (enligt min åsikt).
Det var ifrån specialist kliniken.. Överläkaren hade gått och blivit sjuk. Min vanliga tur?! "Tack och lov" så hade de ett återbud på tisdag nästa vecka, och denna tid erbjöds jag nu. Så, den 29:e Januari blir det av istället. Blev måttligt glad.. eller egentligen inte alls. Fick ont i magen. Minsta ändring kan skapa kaos just nu känns det som.
Känns inte alls bra nu. Även om de bara dröjer en vecka, så blev jag riktigt ledsen. Ville fått de gjort nu. Antingen ta itu med de, eller gå vidare. Eller både och.
Feber idag? Känns som det. Äter Panodil, och försöker hålla humöret uppe. Försöker kämpa på. Men när jag på lunchen råkade ut för ett missöde, blev de kaos i huvudet. Jag skulle plocka ut min uppvärmda mat ur micron. Försökte ta tag i matlådan så jag inte brände mig. Men av någon anledning kände jag en ilning av smärta ända från handen till axeln och de ryckte plötsligt till i armen och min matlåda flög upp i luften. Kändes som om händelsen gick i slowmotion framför min ögon. Sen låg den där, på golvet. Mat över hela köksgolvet. Jag stängde ögonen. Tackade mig själv för att jag inte var speciellt hungrig!
Sen var det bara att torka upp maten. Vänligt erbjöd en kollega en matlåda som han hade i frysen. Andra erbjöd mig en del av deras luncher. Jag tackade snällt nej. Jag klarar mig. Jag hade ju mina bananer på skrivbordet inne på kontoret. Trots allt, jag var ju faktiskt inte så hungrig.
Händelsen, en sån sak, triggade igång tårarna. Orken försvann.. BLÄ!
Nu vill jag hem till sängen. En snabb dusch. Sen tänker jag faktiskt sova. Helt slut. Verkligen helt övertrött. Vill bara låta ögonen gå igen och sov tills imorgon och hoppas på att allt är "bättre" då. Kanske borde vara mer uppmärksam emot min kropp och hälsa? Reagera på tecknen som den ger mig? Nej! Jag kan! Jag orkar och ska! Kämpa kämpa kämpa! Lite jävlaranamma som min morfar troligen skulle säga till mig..
Så, åter igen har jag spytt ut en ordvulkan av ångest och orklöshet. Hoppas på roligare saker att vräka ur mig snart. Ett besked. En rolig händelse. Vad som.. vad som helst utan samma gamla rabbel.
Feber idag? Känns som det. Äter Panodil, och försöker hålla humöret uppe. Försöker kämpa på. Men när jag på lunchen råkade ut för ett missöde, blev de kaos i huvudet. Jag skulle plocka ut min uppvärmda mat ur micron. Försökte ta tag i matlådan så jag inte brände mig. Men av någon anledning kände jag en ilning av smärta ända från handen till axeln och de ryckte plötsligt till i armen och min matlåda flög upp i luften. Kändes som om händelsen gick i slowmotion framför min ögon. Sen låg den där, på golvet. Mat över hela köksgolvet. Jag stängde ögonen. Tackade mig själv för att jag inte var speciellt hungrig!
Sen var det bara att torka upp maten. Vänligt erbjöd en kollega en matlåda som han hade i frysen. Andra erbjöd mig en del av deras luncher. Jag tackade snällt nej. Jag klarar mig. Jag hade ju mina bananer på skrivbordet inne på kontoret. Trots allt, jag var ju faktiskt inte så hungrig.
Händelsen, en sån sak, triggade igång tårarna. Orken försvann.. BLÄ!
Nu vill jag hem till sängen. En snabb dusch. Sen tänker jag faktiskt sova. Helt slut. Verkligen helt övertrött. Vill bara låta ögonen gå igen och sov tills imorgon och hoppas på att allt är "bättre" då. Kanske borde vara mer uppmärksam emot min kropp och hälsa? Reagera på tecknen som den ger mig? Nej! Jag kan! Jag orkar och ska! Kämpa kämpa kämpa! Lite jävlaranamma som min morfar troligen skulle säga till mig..
Så, åter igen har jag spytt ut en ordvulkan av ångest och orklöshet. Hoppas på roligare saker att vräka ur mig snart. Ett besked. En rolig händelse. Vad som.. vad som helst utan samma gamla rabbel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar