Dagen efter..

Det jag inte ville skulle stämma, det stämde. Att framtiden kommer bli lite tuffare än väntat det kanske jag på något sätt förberett mig på. Men även om jag försökt förbereda kropp huvud och hjärta på vad som kanske skulle komma så var jag inte ett dugg förberedd igår när orden uttalades

Vaken men inte riktigt vid medvetande. Osäker på min egen förmåga..

Jag bröt inte ihop. Jag blev tom. Men när jag idag stod på apoteket för att hämta ut medicin, på medicin så brast allt. Hon som stod bakom disken kollade medlidande på mig och jag fick lägga all kraft på att med hjälp av disken hålla mig uppe. Jag föll, tårarna sprutade och jag skämdes. Där stod jag mitt bland massa okända människor och grät helt öppet.

Jag satte mig i bilen där Ch väntade. Han har nog innerst inne väntat på att jag faktiskt skall bryta ihop någon gång.. Det är naturligt att göra de.

Trött, omtöcknade, värk och bubblande känslor. Sitter nu på vårdcentralen idag.. Prover som skall tas. En läkare skall informeras för att ha en framtida kontaktperson på ett närmre ställe. Eftersom de troligen bara är ett återbesök till på kliniken sen överlämnas man till den egna vårdcentralen.

Så nu försöker jag samla kraft. Måste hitta "kemi". Det här känna viktigt just nu.