Ett minne som värmer..

Jag sitter och ler för mig själv. Någonstans bland allt skräp i huvudet så dök plötsligt minnet av Basli och Ellis upp. Min "rädda" (läs osäkra) kille blev förälskad i någon som var fel sorts däggdjur plus storlek alldeles för stor. Vad snurrar jag om?

Jo, det var nämligen så att Basli har fått någon förälskelse till alla hästar. Han bara måste prata med dem. När vi kör förbi en hage med hästar och så sitter han fastklistrad vid fönstret och pratar med dem. Drar i bältet och blir grymt ledsen när han inte kommer fram till dem. Även hans "mormor" har fått uppleva detta med tanke på att de bor nära hästhagar. Han drar och sliter i kopplet och bara MÅSTE dit.

Jag skrattar gott åt honom. Han fick en bra första upplevelse av dessa "något" större djuren. Snälla, söta ponnyn Ellis, min gamla prinsessa som stod i hagarna uppe hos far min. Det var i somras, kanske till och med i våras som han sprang under staket till hagen när vi skulle ta en kisse-runda innan vi gick in i huset. Han såg inte alls att det stod en häst där. Han nosade runt i sin egna värld.. Snälla Ellis, som mest nyfiket kikade på honom ägnade mig uppmärksamhet och jag kliade henne i pannan medan jag hade ett litet öga på lillkillen så han inte sprang under magen på Ellis. Men nyfikenheten tog över och Ellis böjde försiktigt ner huvudet mot Basli och drog ett djupt andetag. Nuddade snabbt denna nya varelse som besökte hennes hage. Basli kikade upp och backade några steg, men till min förvåning fick han inte panik!? Nej han sträckte på halsen så långt han kunde för att nosa tillbaka. Just det ögonblicket hade jag velat ha på kort. Två främmande djur i ett kort ögonblick nyfiket sträckte på sig så långt det gick för att mötas på halva vägen. Underbart vackert för mig, då det är två djur som jag älskar av hela mitt hjärta.

Ellis gjorde ett "frustande" och blåste varm luft på Basli, som fortfarande inte blev rädd (?) och som glatt började försöka leka med henne istället. Böjde på frambenen och viftade glatt på svansen och "pratade" med henne. Det drar i mungiporna så jag spricker när jag tänker på det.

Nu har Ellis somnat in för några månader sen. En hälta som inte ville ge med sig, och ensamheten för henne gjorde henne väcken igen. Tyvärr. Vackrare ponny får man leta efter. Hjärtat på helt rätt ställe. Men Basli kan fortfarande leta efter henne när vi åker hem till gården. För mig vart det underbart. Jag älskar fortfarande dessa magiska djur, hästar, dom är underbara, och minst likaså hundar.

Tack vare Ellis, tack vare hennes trygga och lugna bemötande så är han inte speciellt rädd för hästar utan han vill helst leka med dem (precis som med katter, som han tyvärr numera är lite mer rädd för efter lite omständigheter). Min goding förstår ju inte riktigt varför inte katterna inte vill leka med honom. ;)

Hoppas minnet av Ellis sitter kvar till denna våren och sommaren då jag tänkte försöka åka iväg och kika på min lillasyster när hon tränar och tävlar med sin nya stjärna som är så grymt snygg att titta på. (Både ryttare och häst såklart!) Klart, det kan bli för mycket om det är många ben omkring honom.. Man får ta det pö om pö helt enkelt. :)