Svart och grått.

Orden spinner runt runt i tiden och luften blev plötsligt kall. Solen skiner fortfarande men allt känns som regn. Om jag fick en önskning så skulle det vara att se dig igen. Ingenting är rättvist när vi förlorar, utan en sekund till att säga adjö. Hur kommer det sig att världen inte slutar snurra, nu när allt är svart och grått? Jag vet att varje ände har en början.. Men det här är helt fel, så fel, så fel.. Fångad i mitten, fel plats, fel tid.. Och det är hopplöst hur stor saknaden faktiskt är, det kan jag inte sluta förneka.

Ingenting är rättvist längre och jag vet att det finns en bättre plats, och jag kommer aldrig sluta att drömma om den. Hur kan årstiderna fortsätta att ändras efter det att allt försvann..? Rann mig mellan fingrarna. Hur kommer det sig att tiden fortsätter att gå när salta tårar fälls. Denna smärta som lägger sig till vila. Det är svårt att låta det passera men jag håller på att gå vidare, på en plats där jag inte hör hemma.