Offer eller inte..

Det här med inre stress, hur tusan ska man lära sig att hantera det?! Jag försöker, gör mitt allra bästa för att inte låta hjärnan ta över helt och hållet. Men det är svårt. När man vet att det är bråttom, eller kanske till och med mer än bråttom, så har man ovanan att bli stressad och helt enkelt göra saker i all hast. Oftast krånglar det såklart lite grann, just för att man har SÅ mycket att göra, och helst allt vara klart direkt. Jag vet att jag inte är ensam om denna olat. Tror alla någon gång har problem med inre stress. Den där stressen som är fruktansvärt svår att tygla. Även om man tar djupa andetag, saktar ner tempot, försöker tänka att allt löser sig även om det inte är klart precis just nu, så ligger den där, den inre stressen och bråkar som bara den. Varför? Ja du.. Hade jag vetat det hade jag sett till att plocka bort denna ovana snarast möjligt.

Första dagen på plats på jobbet. Självfallet visade tre veckors frånvaro/semester sig tydligt, och omedelbart började jag rusa igenom uppgift efter uppgift. Och det betyder? Jo.. Mimmi mår inte bra. Stress är som tidigare nämnt ett stort gift emot mig, emot min diagnos. Stress är inte bra för NÅGON! Men för mig kanske det är snäppet värre. (Inte för att jag vill att någon tycker synd om mig, utan uppger fakta..) Jag är kall, händerna känns som kylklampar, armarna känns som om jag tränat ett stenhårt pass, benen är gjorda av kokt spagetti. Grattis Mimmi! Du lovade dig själv att inte låta detta hända. Men nu sitter du här.. Nöjd?

Med andra ord, resultatet av första arbetsdagen efter semestern är att jag kommer duscha och sen sova. Dra för våra "black-out"-gardiner. Låta mobilen andas ut ljudet av regn och åska, möjligen någon våg som slår emot stranden. Andas i takt med vågorna, det har varit en bra teknik innan för att varva ner, hoppas på att det funkar idag med. Jag tänker inte låta det här stoppa mig. Jag måste bara låta eftermiddagen gå åt till att vila. Bryta ihop och komma igen helt enkelt. Men för mig är det mer; somna och komma igen.

Bryta ihop, det gjorde jag tillräckligt med igår. Jag har mina dagar. De dagar då allt känns bara skit, man blir arg, ledsen men framförallt förvirrad. Oftast vet jag inte vem jag är, vart jag vill, eller varför jag är där jag är, just de där dagarna. DE ÄR HEMSKA! Tack och lov brukar de bara hålla i sig i en halv dag eller så. Tror jag måste ha de där stunderna också. Måste få ifrågasätta allt det här. Alla har väl någon gång råkat ut för något och tänkt "Varför just jag? Varför just nu?". Man gör det. Inte för att man tycker synd om sig själv, eller för att andra skall göra det för den delen heller. Men man måste få skrika inombords. Få bli arg och ledsen när saker och ting går emot en. Man måste de. För man kan inte vara stark jämt. Inte ens min idol stålmannen kan de. Tror jag inte i alla fall. Alla har en svaghet. Alla har ett stopp, ett hinder, en motgång.

Men att spela offer. Det hjälper ingen. Inte ens mig. Sen att jag ibland verkar ta den rollen, det är upp till betraktarens ögon. För åter igen, jag söker inte folk som tycker sååå synd om mig. Jag vill bara ha förståelse. Att betraktar ser att jag kämpar, att inte folk runt omkring mig pratar strunt och istället vänder sig till mig direkt om det är något de undrar över, eller behöver fråga om. För det finns ingen som kan svara på frågor kring mig, min diagnos, mitt liv än jag själv. Jag lovar. Jag vet faktiskt bäst hur jag mår, känner och vad jag orkar och så vidare.

Jag kämpar, varje dag. För min skull. För Christophers skull. För Baslis skull. För alla som står mig nära. Mina vänner. Min familj. Mina syskonbarn. Mina vänners barn. Mina svärföräldrar och svägerskor med familj. Varje dag är en ny kamp, vissa dagar är lättare, andra värre. Men det är bara jag som kan svara på vilket. Så snälla, prata inte bakom min rygg. Kom till mig. Jag pratar gärna, mer än gärna om allt och inget också för den delen..