Helgens aktiviteter..

Åter igen på plats i kontorsstolen på jobbet. Det trodde jag verkligen inte igår. Kraschlandade efter en lång vecka. Smygande feber redan på tisdagen. Torsdagen började energin verkligen dala. Men lyckades ändå uppbringa så pass mycket ork att jag åkte på mötet jag hade bokat in på Göta. Det hela handlade om en form av yoga som möjligen kan hjälpa mig. Kallas för medicinsk yoga och finns till för alla som har någon form av medicinsk "åkomma", eller hur man nu ska förklara det.

Kvinnan jag träffade, Marie, var en varm, närvarande, förstående och fantastiskt varm person. Jag fann mig direkt i hennes sällskap. Precis som om hon öppnade en stängd kran så rann allt ur mig. Från dess, ja, nu är det ett år sen, som allt började, tills nu. Hon lyssnade, nickade, la till orden som jag inte fick på plats. Helt enkelt, jag bestämde mig där och då för att ge det hela en chans. Även om jag ofta är ganska osäker på att göra "aktiviteter", en osäkerhet som redan fanns innan jag blev sjuk. Jag har ju en fruktansvärd dum ovana, jag tror att jag kan allt, och är bäst på det redan innan jag har prövat. Med andra ord så slutar det ofta i att jag känner mig misslyckad. En stor besvikelse. Men nu har jag bestämt mig för att kliva in där precis som jag är.  Yoga handlar inte om att prestera, det var Marie väldigt noga med att poängtera.

Efter mötet så ringde min mor för att kolla hur det gått. Det samtalet slutade med att vi bestämde att även hon skall följa med. Med tanke på att hon också har sina "åkommor" så tror jag detta kan vara väldigt givande för även henne. Sen får jag och min lilla mor en "mor-och-dotter"-aktivitet.

Tanken med yogan är främst att försöka få mig att varva ner. Kanske få ur mig en del känslor, som exempelvis all frustration som byggs på inom mig. Ilskan, sorgen.. Dock så får jag inte hoppas på för mycket. Marie var lite osäker på om det skulle kunna funka. Egentligen kom jag dit på möte för att få delta i en speciell yoga som är till för fibromyalgipatienter men tyvärr finns det ingen sådan just nu. Helt enkelt, får pröva detta i väntan på att fler som mig söker sig till kursen.

Helgen? Jo, den har varit bra. Fredagen var en tung dag. Dock blev det lite lättare när min mor hämtade mig och lät mig helt enkelt slippa undan något ansvar. Jag kunde bara vara medan hon pysslade om mig och Basli. Det var väldigt skönt att slippa dåligt samvete gentemot min älskade vovve. Christopher skulle vara borta till sent på kvällen, på grund av en grupp-aktivitet med jobbet. Tror mor hämtade mig vid 10-11 någon gång och jag var inte hemma på kvällen innan 20-21 typ.

Lördagen spenderades tillsammans med Anna och Martin. Min omtänksamma vän hämtade mig vid lunch. Tog med mig hem till deras hus. Tog hand om mig. Jag fick en jätte god lunch. Basli fick lite hjärngympa och motion. Fick tacksamt nog ge tillbaka till Anna och Martin efter allt som de gett mig, och Christopher, på ett sätt som jag faktiskt kan vara till hjälp. Det var skönt.. Senare på eftermiddagen när Anna kört hem mig, plockat upp Ch på vägen, var det meningen att vi skulle ta oss till Skene. Dock blev det ändrade planer och jag fick hålla mig vaken fram tills sent på kvällen med tanke på att Ch's bestman skulle dyka in på en visit. Det var underbart att se dem båda stå där och kramas, och Christophers tårar när han omfamnade sin vän som han  uppenbarligen saknat mer än vad han trott.

Söndagen blev en mardröm.. Morgonen visade sig vara den enda tiden jag hade energi. När Christopher begett sig till jobbet, för ännu en dag med ombyggnad, så dog allt. Jag mådde illa, hade så ont att tårarna sprutade. Kröp ner i sängen tillsammans med Basli och försökte koncentrera mig på en film på datorn. Men jag hade så ont. Rummet snurrade och till slut så hamnade jag med huvudet i toalettstolen. Resten av dagen sov jag. Förutom de stunder som Johan snällt gick ut med Basli, med tanke på att gå i trappor inte fanns med på listan denna dag. Önskade att jag kunde sova tills måndagsmorgonen och slippa smärtan.

Idag är jag väl bättre. Dock snurrar det lite. Ont i axlar, rygg och nacke. Slängde på mig en sjal i morse för att försöka hålla nacken/halsen varm. Har inte tid med att vara hemma. Nu får det vara nog liksom! Benen är som överkokt pasta men va tusan. Jävlaranamma som min underbara morfar hade sagt. Här tänker jag inte bara lägga mig ner och ge upp. No way! Aldrig.

I söndags fick jag verkligen inse vilken hjälp alla är för mig. Jag har sett de innan och tackar dagligen för allt som alla gör för att underlätta mitt liv. Men  jag insåg verkligen vilken pärla till blivande man jag har. Jag vet, jag har sagt det förr.. Va tusan! Han är bäst. Så är det helt enkelt. Kunde inte önskat mig någon bättre.

Jobb jobb jobb.