Och så gick det med de..

Yogaträningen gick inte riktigt som planerat. Gårdagens pass kändes som ett stort misslyckande. Jag klarade inte ens av att lyfta benen, att ställa sig upp tog en evighet och att ens försöka hålla ihop i "yogahälsningen" blev alldeles för mycket. Åh! Jag bröt ihop inombords, med tanke på hur mycket jag sett fram emot eftermiddagen tog det hårt. Även om yoga inte handlar om presentation så sved de rejält.

Efter passet bad Marie, hon som är "lärare", att jag skulle stanna kvar lite så hon fick prata med mig. Jag satte mig nedslagen och besviken i soffan och inväntade domen. Jag räknade med att hon skulle säga att det här inte funkar.. Och klart, det var precis vad hon sa, dock med värme i rösten. En ton av förståelse och medlidande fanns där och hon hade ett förslag som tog mig med storm. Ensam, hon och jag, ska hon nu istället för torsdagar kring lunch ha ett pass med mig i den så kallade fibromyalgi-yogan. Vart kommer denna människa ifrån? Egentligen krävs det en klass, en grupp personer, men här erbjöd hon mig möjligheten att ensam få chansen att utöva den yoga som faktiskt är inriktad på just mig och min sjukdom. Vad mer kan man önska? Även om det som sagt kändes som ett enormt misslyckande, och jag besviken inte skulle ha med mig min mor som stöd så ja.. Vad kan man säga? Finns det verkligen människor som bryr sig om andras hälsa? Som bryr sig om mer än pengar? Jag bubblar inombords av känslan att jag faktiskt har rätt, ALLA människor är inte egoister och pengagiriga galningar. Det finns faktiskt den bra typen också.

Idag, ja, jag mår som förväntat. Vågar inte stanna upp för då känner jag värken, smärtan och utmattningen som hotar om att slå ner mig. Jag kunde i morse inte bara ta de lugnt utan började "städa" hemma. Plocka, fixa och dona. Christopher tittade vakande på mig, och frågade om det verkligen var en bra idé att ta ut sig direkt på morgonen. Mitt svar, "jag vågar inte stå/sitta still då kommer allt rasa över mig.."

Basli fick följa med till jobbet idag. Han var så ledsen igår för att inte fick de, så nu ligger han på sin filt på golvet tillsammans med leksaken "taxen Max" (döpt efter den elaka hunden i Pelle Svanslös). Kikar nyfiket ut igenom dörröppningen, undrar om han funderar på vem som kommer först, Viktor eller Anna!? Jag tror vi satsar våra tankar på Viktor. Han brukar vara tidig.

Och så är det halvdag idag, imorgon är jag sjukskriven helt. Såhär kommer det troligen se ut fram tills årsskiftet. Kanske lika bra. Jag åker en berg-o-dalbana. Ena dagen uppe på toppen, nästa långt nere i dalen. Ingen dag är den andra lik, aldrig vet jag på morgonen hur dagen kommer att bli, för även om jag känner mig okej på morgonen kan jag någon timme senare ha fått svår smärta, yrsel eller något annat "roligt" symptom.

När jag kommer hem ska jag pröva den gamla datorn och spela lite The Sims. Ska bli spännande att se om det funkar nu efter att Nihad lagt sina magiska händer på den. Vad skulle man göra utan ett tekniskt-geni? Han är en pärla här på jobbet också. Ingen har så lätt för att locka fram skratt som han. Vet att många håller med mig. :-)

Hoppas ni får en bra dag. Jag ska göra mitt bästa av den här i alla fall.