En kamp.

Jag vet inte vem som blev mest rädd. Christopher, Basli eller jag själv. Igår kväll, energin vart helt slut, jag sjönk ihop på köksgolvet, satt där på knä och kämpa bestämt emot tårarna som var på väg. När Christopher snällt bad mig resa mig och gå till sängen så skulle han göra i ordning lite flingor med mjölk till mig och komma med tabletterna så, ja, brast allt. Jag slog knytnävarna emot skåpet och började gråta så jag skakade. Jag grät så jag knappt fick luft. Ch kastade sig ner på golvet bredvid mig och la armarna om mig. Lyfte mig upp från golvet och bar mig i sin famn in till sängen där han satt med mig i sitt knä medan jag lugnade mig. Lyssnade på hans hjärta och andades i takt med hans andetag. Lugnade mig rätt snabbt. Ett kort litet utbrott i frustration. Verkligen inte likt mig, inte någonstans. Vad hände? Vad fick mig att låta ilskan gå ut över köksskåpen som inte gjort mig så mycket mer än vara ojämna eftersom skåpen vägrar vara normala (på tal om annat liksom)...

Ögonen bråkar, jag har valt bekväma kläder idag, min älskade Naketano-munktröja och jeans av modell mjukare. Hoppat ur skorna och dragit upp benen i fåtöljen. Flyttat datorn ifrån skrivbordet till mitt lilla databord. Fryser lite smått och börjar känna hungern kommer smygande. Snart dags att gå och göra gröt. Kanske en kopp te hade suttit fint? Får akta mig så jag inte ger mig på köksskåpen här på jobbet. Skämtåsido, driver med mig själv lite. Om man inte försöker se komiken i allt det här så gräver jag nog min egen grav, och det är inte dags än. Inte på många många år.. Även om de vissa dagar, de dagar då jag är absolut som sämst, känns som om jag är redo att kasta in handduken.

Känns som varenda dag är en ren kamp emot orken/energin. En kamp emot mig själv egentligen. Jag borde nog stanna upp och fundera vart jag är på väg. Det här kommer inte funka i längden. Vad ska jag göra? Hur ska jag få det att bli bättre? Okej. Nu satsar vi på yogan på onsdag så får vi se vad de ger. Måndag ska jag träffa en sjukgymnast på Rehab-badet, så får vi se vad de kan göra för mig. Längtar tillbaka ett och halvt år sen, då fanns inte det här. Då var jag frisk, typ.