Mittemellan två..

Idag ligger jag i soffan. Kroppen värker så in i norden. Fryser, fast ändå varm. Fötterna är som två isbitar. Fingrarna gör ont efter blåsorna som av någon anledning bosatte sig på min vänstra hand igår förmiddag. Pekfingret är värst, den blåsan sprack och varar nu, fast det är la ett tecken på att de läker.

Det small till.. Igår blev bara för mycket.

I tisdags ringde jag min nya vårdcentral för att jag behövde akut ett nytt recept på en av mina väldigt viktiga mediciner. Det skulle inte vara något problem och blev lovad att senast fredag eftermiddag skulle jag kunna hämta ut det, vilket lät jätte bra med tanke på att jag bara hade tablett till morgonen.

Eftersom inget recept fanns vid lunch så ringde jag vårdcentralen för att kontrollera informationen, vilket var en jäkla tur!! För svaret var "Läkaren nekar receptet eftersom du måste träffa en läkare här först.." Okej, visst, jag förstod, men med tanke på att den nya vårdcentralen hade fått bekräftat av den gamla att både medicinen och dosen var korrekt så tyckte väl jag att ett paket tills dess att jag har en läkartid inte var så mycket att bråka om. Men det var de tydligen! "Dosen var för hög för min ålder"? Viket jag absolut inte förstår resonemanget på. "Kontakta 1177 eller akuten"? Vilka kommer med all säkerhet be mig att vända mig till min vårdcentralen vilka nekar mig receptet. Det fanns inte många kommentarer ifrån läkaren som faktiskt var vettiga eller fanns någon grund i. Tack och lov är det inte denna läkare jag ska träffa i framtiden, utan en helt annan.

Men paniken spred sig i kroppen. Smärta i bröstkorgen, illamående, yrsel, är bara några av symptomen som kom på beställning. Tårarna rann.. Jag har en gång tidigare varit utan medicinen, men den gången på grund av magsjuka och då för att jag inte fick i mig den. Jag minns det som igår och det är inget jag vill uppleva igen. Att avbryta en medicin plötsligt utan att trappa ner vet varenda vettiga människa att de kan skapa svåra biverkningar.

Jag grät... Christopher hittade mig på knä på köksgolvet, huvudet lutat emot ugnsluckan, gråtandes. Han drog upp mig på fötter, jag såg i hans ögon att han kände sig så låst, så handelsförlamad, vad skulle han göra? Han minns också hur illa det blev sist, att det handlade om timmar, sen hade vi varit tvungna att få upp mig till akuten eftersom jag varken fick i mig mat, vatten eller mediciner, den gången blev biverkningarna väldigt allvarliga.

Till sist kom min handelsförmåga tillbaka. Tog telefonen, en sista chans, den gamla vårdcentralen kanske kunde benåda mig och hjälpa mig den här gången, för det är inget de visat förmåga till att göra tidigare. Tackar högre makter för att jag fick prata med Helena, en sköterska som jag haft kontakt med många gånger innan. Lugnt lyssnade hon, tog in vad jag sa, funderade på en lösning, och lovade att göra allt i sin makt för att lösa det.

Medan jag satt i telefon med min gamla vårdcentral så ringde min kära lilla mamma 1177. Där hon fick prata med en vänlig själ som faktiskt tog det hela på stort allvar. Hon gjorde flera försök att nå både den nya och gamla vårdcentralen. Inget svar. Hon meddelade mamma att hon tänker göra en anmälan på situationen, förmodligen till läkarens stora förtret på den nya vårdcentralen. Att sätta mig i den situationen som jag hamnade i, mitt emellan två vårdcentraler där den nya nekade mig en medicin vilket kunde göra stor skada för min del, det kallade hon tjänsterfel. Jag vet varken ut eller in men en anmälan var på plats enligt henne.

Fem minuter över fem, jag loggade in på apoteket på mobilen. Jag blundade, kände hjärtat i halsgropen, öppnade ögonen, och där fanns de! Christopher åkte direkt.

Men på grund av all oro, stress och panik... så är jag idag helt kraschad. Vill sova, men har för ont. Vill gråta men det kommer inga tårar. Skrattar när de gör ont, vilket inte är normalt någonstans, men vad har jag för val?! Så för en gångs skull kan jag säga att det inte är mitt fel att jag kraschat idag. För det är inte mitt fel att vården beter sig som den gör och inte som den bör.

Nu hoppas jag på att den nya läkaren på den nya vårdcentralen är bättre än de som jag träffat tidigare. Till sist kanske jag kan få lite ro.. Bara få en chans att lära mig att leva, att acceptera och hitta mina gränser, istället för att leva i denna förbannade bergochdalbana som jag befinner mig i nu...