På plats igen..

Tillbaka på plats. Kontoret såg likadant ut, men känslan var en annan. Det var precis som om jag såg kontoret med nya ögon. Semestern har verkligen fått mig att tänka om. Jag måste börja tänka på mig, tänka på hälsan, tänka på vad kroppen behöver i första hand. Dags att sluta kräva så mycket av mig själv.

Sakta med säkert måste det ske en ändring. Saker och ting måste förändras för att det ska fungera. En balans måste infinna sig, här och nu..

En och en halvtimma har gått och jag är redan spyfärdig. Mycket är nog på grund av oron jag känner. Nervöst att gå tillbaka efter tre veckors ledighet. Så känner nog de flesta, kanske. Helt onormal är jag inte. :-)

Basli däremot var inte nervös, han var riktigt bestämd i morse. Matte skulle bannemej inte gå någonstans. Vad va de för dumheter hon hade fått för sig? Tankarna måste varit många i min lilla killes huvud när jag tog på mig skorna och gjorde mig redo att gå. Han satte sig på dörrmattan, sprang runt mina ben, släppte inte mig med ögonen en sekund. Mitt hjärta värkte. Önskar han kunde vara med mig varje dag, dygnet runt. Gjorde verkligen ont i magen. Även om han ibland är väldigt jobbig och gnällig, och just nu en odåga när man möter andra hundar, så är han min älskling i alla lägen.. Tomhet, eller tomthet? (Robin, kommer du ihåg?)

Försöker tala med mig själv. "Mimmi, stressa nu inte!" "Tant lilla, du måste komma ihåg att andas!" Men som på en barnunge så går det in i ena örat och ut genom det andra. Envis? Nej?! Vem har sagt det. Befängt!