Stark..

Ett sammanbrott skedde igår.. Jag skulle vika den sista tvätten, men kroppen, ja, den bara la av. Armarna var cementklumpar, benen spagetti, huvudet en enda röra, och jag lät benen vika sig, orkade inte ta de steg som krävdes för att ta mig till soffan. Tårarna började rinna. Jag låg på vardagsrumsgolvet och kände värken pulsera i kroppen. Basli kom och pussade bort tårarna och la sedan sitt lilla huvud på min arm och bara satt där. Fanns vid min sida, som alltid, som om han förstod. Jag drog honom intill mig och tårarna slutade rinna men fick ingen ork till att resa mig upp.

Christopher kom hem, såklart undrade han vad i hela friden jag höll på med och när han satte sig på huk och tittade mig i ögonen så kom tårarna igen. Hans tur att torka tårarna. Han ställde frågan "vad är det som hänt?" Efter att ha fått ut orden kom till sist det elakaste jag sagt på länge tror jag... "Snälla, gör något. Fixa det här. Jag vill inte vara med mer." Jag vet inte vad som flög i mig. Han gör allt och lite till för att hjälpa mig, stötta mig och bara finnas där så livet skall vara så lätt som möjligt.. och här bad jag honom göra mer. Det kändes hemskt efter att ha sagt det, men jag hann inte tänka så många tankar innan han böjt sig ner, lyfte upp mig och jag slog armarna om hans hals och lät tårarna rinna. Smärtan i hans ögon gick inte att ta miste på.

Livet är inte rättvist, det är en sak som är säker. Allt jag vill är bara att få ha ett normalt liv. "Normalt"?! Ja, kunna jobba mina 8 timmar, laga mat, ta promenader. Med andra ord, allt det där jag sagt och gråtit ut innan. Men igår bröt jag ihop, och efter några minuter hade jag samlat mig igen. Ja, det är så de går till. Jag gråter lite, låter tårarna rinna för att sedan sätta på leendet igen och ta ett djupt andetag, dra luften ända ner i magen, eller knäna, för att sedan sätta på mig masken och dölja smärtan, värken, sorgen och ilskan. 

Ingen förstår.. Ingen vet hur det faktiskt känns. Men det begär jag inte heller. Det går inte sätta sig in i det som skett. Knappt att jag kan det. Dock jobbar jag på det.

Nu måste jag ta mig samman för framöver är det mycket jag måste orka. Jag måste vara stark! Riktigt stark.