Spegel, spegel på väggen där.

Ser mig själv i spegeln efter duschen, känns pinsamt och genant, men någon med ME vet hur det känns och vad jag pratar om. Tittar och tittar länge, men känner inte igen något av det jag ser i spegeln. Ögonen som alltid varit den kroppsdel jag varit stolt över känns matta och på något vis tomma. Håret som alltid varit glansigt och fylligt hänger platt och risigt. Ansiktet är mer grått än hudfärgat, förutom lite sår, utslag och till viss del kanske acne?! Något som jag aldrig haft problem med tidigare. En finne i månaden räckte innan. Händerna är torra, såriga, mestadels kring naglarna/nagelbanden. Armarna värker och skakar efter ett "lyckat" försök att borsta ur håret. Den platta magen? Snygga benen som alltid bar upp ett par högklackade skor och ett par tajta snygga jeans? Nej.. Numera är det mysbyxor alternativt baggy-jeans med sneakers som står på schemat.

Klär på mig.. Denna nya kropp, plufsig. Kärlekshandtag. En liten bula eller vad man nu ska kalla magen. Inget mellanrum mellan låren, eller kanske finns en millimeter om man kollar riktigt noga. Mina "skinny jeans" som jag älskade så, som jag bar typ varenda dag, har hamnat i en påse på vinden. Jag står inte ut med att slänga dem, inte heller sälja dem. Kommer dock aldrig kunna klämma ner mig i dessa igen.. Men de bär med sig så mycket känslor. Tror många kvinnor, frisk, ung som gammal, någon gång har ägt ett par jeans som de sparar för att någon gång förhoppningsvis kunna använda dem igen. Eller?   Så istället för tajta jeans och ett figurnära linne så blir det mysbyxor, en t-shirt som Ch växt ur och raggsockar. För fötterna är blåa, trots att jag nyss kom ut ur en kokande varm dusch.

Jag gick från XS till M, 34 till 38, 26 - 28/29 på några veckor under sommaren 2012. Visst, ska inte dölja att jag sedan tonåren lidit av en del ätstörningar men för första gången var jag frisk, lycklig och nöjd med mina 50 kg som jag lyckats komma upp till. Men så sa det pang, tyngdlagen hann ikapp mig? eller så blev jag bara vuxen.. Njae.. Det är ett av symptomen på min sjukdom, en kolossalt snabb viktuppgång  50 kg till 62.. Två - tre veckor. PANG! Visst, jag har trampat ner i kilona, inte pga bantning utan perioder där mat helt enkelt inte smakade något eller lockade pga utmattningen fysiskt och psykiskt. Men synen av mig själv i spegeln? Ursch.. den trivs jag inte alls med längre. Vad som gett mig min nya kropp vet ingen, det är inte fett, alltså inte något jag ätit mig till, så mycket jag kan konstatera.

"Oversize"-tröjor och mysbyxor 7 dagar i veckan, hemma i lägenheten. 

Ovanstående är en minimal bit av det fysiska. Det som man kan se med blotta ögat. Det objektiva fysiska. Det mentala orkar jag inte ens gå in på. Mer än att kommentera att jag genomgår en väldigt befogad krisreaktion på min sjukdom, eller ska vi säga krisreaktion på min krisreaktion? Man behöver inte bemöda sig med att försöka säga att jag är deprimerad, för det är inte en förklaring på min situation eller mitt skick. Inombords är det kaos. Utåt är jag så förbannat j*vla positiv att jag vill nita mig själv. Jag vill ofta sudda ut den klämkäcka och glada fasaden som jag bär upp med ett leende! Jag mår inte bättre av att fejka de. Jag är nästintill falsk, jag blir less på mig själv. Ibland vill jag bara få skrika och vara asmega sur för att just JAG drog den här förbaskade nitlotten och får leva med ett h*lvete på jorden, mitt egna h*lvete.

Jag vet att många tror att jag överlever, att jag försöker få medömkan och söker folk som tycker synd om mi. Men ursch! Dessa borde leva mitt liv i en endaste ynka vecka och försöka vara ens en tiondel av den leende personen som jag försöker förbli.

Det finns dagar jag är så rädd.. att jag ska sjunka ännu längre in i detta träsk. Bli sjukare, och sjukare. Jag är väldigt få gånger, men det händer, rädd för att den här sjukdomen till slut kommer äta upp mig helt och jag blir fången i sovrummet med neddragna persienner och ljudet av vatten som drar in över stranden, droppar i en hink eller regnet som öser ner. Det låter obegripligt och sorgligt. Men när man ser tillbaka på den spralliga, glada och energiska person jag var och ser mig idag i soffan, så tror jag inte det är så svårt att förstå min rädsla och oro.