Ideal.. Ätstörningar.

Jag minns ett samtal jag hade med en läkare för många år sen när jag hade ett "återfall" i mina ätstörningar. Jag hade tårar i ögonen och bad henne ge mig ett svar på varför jag trillade dit IGEN? Hon la handen på min axel och mötte min blick, "man blir aldrig helt frisk, man lever med sjukdomen precis som en nykter alkoholist." Jag log, och mungiporna mötte tårarna på sina bana ner för kinderna. "Jag kommer alltså alltid vara en nykter anorektiker?"

Från och till sen tonåren har jag kämpat med tankar och till viss del handlingar som cirkulerat kring min vikt. Jag var naturligt smal, men det räckte inte för mig. Jag trivdes inte med det jag såg i spegeln och ville "bara" tappa några kilon. Som sjukast var jag någon gång i 13-14 års åldern när jag från underviktig gick till gravt rejält jätte underviktig. Den dagen jag vaknade upp ur min dvala och såg mig själv i spegeln? Ja, då blev jag rädd. Som minst vägde jag någonstans omkring 35-36 kilo om jag inte minns helt fel. Omkring 160 lång och med dessa få till antalet kilon så var det jag såg i spegeln inte mycket mer än skinn på ett skelett, en sjuk och väldigt skör tjej som kämpade emot ångesten och viljan att stoppa fingrarna i halsen och kräkas upp det minimala hon ätit. En frisk, hälsosam tonåring på 160 cm skall väga någonstans omkring 55 kilo enligt min dåvarande läkare.

Mitt återfall kom under gymnasiet där de uppstod nya krav. Jag hamnade i en värld där vi var bara tjejer i klassen och i mina ögon såg alla bättre ut än vad jag gjorde. Framförallt så sminkade dom sig! Det enda jag kunde något om var kajal och mascara, vilket jag under min "punkrock"-period flitigt använde. Men här var det foundation, rouge, puder och allt annat som skapade ett ideal. 16 år ungefär och jag trillade dit igen. Ätstörningarna blossade upp trots mina då 50 kg.

Jag var den som hade platt mage som en pannkaka. I alla lägen, från alla håll och inte ens när jag satt ner fanns det ett enda hudveck. Smala lår, och överarmar utan minsta tillstymmelse till häng. Storlek 34 kunde till och med vara för stort. Ångest över bröst som inte fanns. Men åter igen oroade jag mig för min vikt.

Vart vill jag komma med ovanstående?  Jo.. Jag är trött på alla ideal. Jag är less på att se alla träningsnarkomaner lägga ut bilder på deras perfekta kroppar.. När man själv ligger i soffan/sängen dag in och dag ut och träning, inte ens en promenad, finns på kartan så känns det som att bli sparkad i magen om och om igen. Det räcker inte längre med att vara smal, något jag inte är längre på grund av sjukdomen heller men nu... Nu ska kvinnor ha vältrimmade muskler. "Strong is the new skinny"! Avundsjuka? Ja, självklart. Det sticker i ögonen när man vill men inte kan eller klarar hänga med i tempot.

Missförstå mig rätt nu. Jag tycker inte att det är fel att träna och hålla sig hälsosam, tvärtom. Men jag är avundsjuk.. Dock är jag lite bekymrad över att många kanske inte förstår hur skadligt det kan va att varje dag programmeras och utsättas för dessa ideal. Jag tror fullt ut på läkaren en gång sa till mig, "man blir aldrig helt frisk".. En gång ätstörningar? Alltid ätstörningar? Kanske inte så att man "alltid" tänker på vikt, träning och sånt men det ligger där och darrar under ytan. Och när man varje dag ligger i soffa/säng och ser på när folk når sina mål så börjar det snurra.. Emot ens vilja. Jag har inget återfall och tänker inte få det heller. Men klart jag har ångest över min vikt, jag ser inte ut som jag en gång gjorde. Dock handlar det väl om att bli vuxen också. Kroppen förändras ju äldre man blir.

Önskar verkligen jag kunde se mig själv ur andras ögon och förstå det jag måste se. Jag är inte tjock. Inte det minsta. Men jag ser inte det som ni ser. Trasig spegel? En sån där som finns på Liseberg? Kanske..