Jag antar att det är okej..

(Text skriven av mig en nätter utan sömn.. rörig? Ja.. men så blir det när man är en förvirrad "tant".)

Ännu en natt, bara jag och månen är vakna. Det är tyst utanför, alldeles tyst. Tankarna virvlar kring då- och nutid. Framtiden är för svår. Många beslut som måste tas. Tystnaden skrämde mig och jag började sjunga en vaggvisa jag så många gånger hört. Ler åt för mig själv. Var det de bästa jag kunde göra? Sjunga en vaggvisa för att bryta denna mörka tystnad. Drömmer mig bort till platsen jag suttit så många gånger.. Jag är mitt i vattnet, på en sten och lyssnar, njuter av bruset som kommer från vattenfallet några meter framför mig. 

Jag antar att det behöver göra ont. Jag antar att det är okej att jag gråter. Det måste få göra ont att släppa taget om saker man alltid älskat att göra. För man kommer ut på andra sidan. Jag förmodar att det är okej att det här bryter ner mig, som att falla när du försöker flyga, det är sorgligt, men någon gång vänder det. För man kommer ut på andra sidan. Tiden läker alla såren, på något sätt. 

Jag vet att det finns en blå horisont, någonstans där framme, den bara väntar på mig. Jag ska ta mig dit, lämna allt bakom mig.. Jag föreställer mig att jag sitter på toppen av mitt vattenfall och ser vattnet rusa neråt men med blicken så följer jag vattnet och ser det stilla ebba ut i en vacker bäck som sakta slingrar sig väg framåt igenom den snåriga skogen.

Jag vill tacka dig för all din hjälp. Jag tänker på dig och undrar om du ser samma stjärnor som jag stirrar upp på denna natt. Utan dig hade jag inte ens vågat doppa en tå i verkligheten, den stora massan som för mig känns som kvicksand. Du hjälper mig att se färgerna i det som jag bara ser som grått. Du ser mig på ett sätt som jag inte kan. Jag vill se mig själv i spegeln och möta den blick jag gjorde förut. Idag känns denna som en främling. Kanske är jag förlorad? Tja.. Kanske är jag förlorad. Men åtminstone har jag öppnat ögonen. Jag är inte längre vilse. Jag är bara förvirrad och känslan av ensamhet slår mig i magen. Kisar emot horisonten och tror att jag ser något suddigt långt borta. 

Jag njuter av nattens tystnad och koncentrerar mig på andningen och andas in lugnet. Jag vet att även ett ärr för alltid kommer att blöda men någon gång kommer såret bli just ett ärr. Man måste bara låta hjärtat tro! För alla dessa stjärnor som natten erbjuder mig så måste någon av dem vägleda mig hem igen. Jag är inte rädd, jag är inte skrämd eller orolig. Jag känner hur mitt hjärta tagit en paus..

Jag antar att du tror på mig, att du tänkt stanna. Du bär mig.. Jag kommer alltid ha en plats för dig i mitt hjärta. För alltid och för evigt.  

När du står vid ett vägskäl har du ett val du måste göra. När en dörr stängs öppnas en annan. Framtiden är ännu inte skriven. I alla fall inte min.