På plats..

Ibland känns det som om jag aldrig kan göra rätt. Jag får kritik hur jag än gör. Jag får be om ursäkt utan att jag egentligen förstår till hundra procent.. Önskar att jag förstod, då hade det varit så mycket lättare.

Nu är det så att jag suttit hela morgonen och läst min egen blogg. Försökt hitta vart det blev fel. Jag kan se ett eller två snedsteg, som jag kanske personligen inte lägger så mycket vikt vid, negativt i alla fall. För till hundratio procent så menar jag alltid väl. Det är alltid upp till någon annans tolkning, och om någon tar illa vid sig, önskar jag som alltid att den vänder sig till mig, direkt, utan några omvägar. Men så fungerar det inte här, det är alltid en annan person som får veta först, och så är det alltid varit på den sidan av kakan. "Hej, hallå, jag är vuxen, det går prata med mig!" Skulle jag vilja skrika.. Men tror ingen skulle ta det på allvar så jag backar, accepterar situationen, känner mig sårad och ledsen. Men jag respekterar åsikten, respekterar det som andra känner. Men som sagt, jag önskar bara att det fanns en kommunikation där man kunde känna att det är okej att vända sig till mig.

En person tolkar det på ett vis, en annan på ett annat. Det finns nog inget rätt och fel.

Men på tal om annat..

Vi är nerkomna till stugan. Vädret var helt fantastiskt igår. Vi åt lunch UTE. Basli sprang som en galning på trädgården, njöt till tusen! Han liksom vi, känner nog av känslan, "stugkänslan", lugnet och känslan av att kunna andas, ändå ner till tårna. Idag, söndag, planerar jag att försöka orka ta en promenad ner till stranden, andas in havsluften. Krypa tätt in till Christopher i soffan och stänga av telefoner och teknologi. Jag behöver det, nu mer än någonsin.

Imorgon är operationen. Dagen "D" i  Baslis ögon. Än har han nog inte fattat vad som är på gång.

Konstig känsla, jag har hemlängtan?! Det har jag nog aldrig haft här nere innan. Fast, ja, det kan ha sin förklaring, och det går nog över snart. Väldigt snart.