Klagosång.

Allvarligt talat!? Det är helt sjukt hur mycket pengar man som sjuk får lägga på sjukvård, mediciner osv. Jag vet att vi i Sverige har det bra, jämfört med många andra länder, så mitt bakhuvud säger till mig att sluta klaga innan jag ens börjat. Men jag måste, ja, jag bara måste få vara tråkig, egoistisk och därav sjunga min klagosång.

Igår vart det ett besök på apoteket, igen, för att fylla på mitt medicin"förråd". Slutsumman? 1055 kronor!! Kanske inte är så mycket att bråka om, men 1055 kronor, det är rätt mycket pengar. På några veckor nu så är jag snart uppe i frikort igen. Med andra ord, det hinner knappt gå två månader innan jag är uppe i frikort på apoteket. Ja, det är super bra att det finns en gräns för mycket man skall få betala, men 2200 kronor som är stoppet, (tror jag), är mycket pengar när man hämtar ut mediciner för den kostnaden under så kort tid. Då ska jag fylla i att ipren, och allt annat jag behöver ifrån apoteket, det får jag stå själv för, det läggs inte in i något frikort. Sen är det den ena medicinen jag skall ta på kvällarna, den omfattas inte av frikortet. Med andra ord får jag stå för denna själv OCKSÅ!

Från att knappt kunna ta en alvedon vid huvudvärk äter jag sjuka doser, enligt min egen uppfattning. "Hej, lever och njurar, ni ger upp om mig va?"

Jag vet, jag har tagit upp det här innan. Och jag vet, det är så onödigt att rabbla samma visa igen. Men jag blir så less på det. Man måste först och främst kämpa inom sjukvården för att få hjälp, sen får man själv stå upp emot Försäkringskassan när dem bråkar, till sist, man måste vara rik, samtidigt som man kanske blir sjukskriven. Hur går allt det här ihop? Man måste vara stark, man måste orka, sen får man vara beredd på att lägga stora summor på medicin och hjälpmedel innan staten säger "duktig flicka, nu har du betalt ditt.. för ett tag i alla fall".

Tack och lov har jag sluppit bråka med Försäkringskassan, än så länge, framtiden är inte skriven. Men jag är beredd, taggarna utåt redan, tyvärr. Man lyssnar, man är medveten om vad andra har råkat ut för. Föreningen, eller vad man ska kalla det, som stöttar personer med den diagnos jag har fått, har till och med två personer som jobbar med att hjälpa oss, sjuka, med att stå på oss emot Försäkringskassan. Det säger en hel del? Två personer? Det är la inte mycket, tänker du. Men jo.. Att det ens skall behöva finnas en person som hjälper till i kriget emot det som skall kallas försäkring den dagen du behöver hjälp ekonomiskt på grund av sjukdom, DET är sjukt om något. Sedan att dessa personer jobbar med detta kostnadsfritt, är helt fantastiskt, heja dem.

Ser dubbelmoralen i det jag skrivit ovan, men jag syftar först allmänt. Att man själv står emot FK. Men som ME/CFS-sjuk, så får du en hand utsträckt emot dig. Du får hjälp, underlag och stöd. Medan du som av annan anledning behöver deras hjälp, så får du själv kämpa emot Försäkringskassan som hittar på alla möjliga regler och ser till att de slipper betala ut så lite som möjligt till folk som faktiskt behöver det.

Sverige håller på att kasta in handduken, och svenska folket får bara stå och se på.