Visst är de jobbigt när de känns som om man kämpar som en galning men utvecklingen går bakåt?! Så sjukt irriterande.. Så frustrerande att jag får tårar i ögonen.
Sure, jag ska knappast oroa mig för vikten men som gammal fri anorektiker ligger tankarna och gnager i bakhuvudet. Jag är långt ifrån tjock. Visst, jag vet.
Men jag vill ha tillbaka min platta mage. Kunna använda mina gamla jeans igen och sluta jaga jeans som en galning när de alltid slutar med för stora eller till min stora problem, för små.
Tränar trots en stukad fot. Varningstecken? Nej!!! Det är enbart min energi som säger emot när foten vill sitta still och va i högläge.
Jag är trött på alla som säger till mig att tänka mig för. Att jag håller på att trilla tillbaka till gamla vanor och tankar. Låt mig va! Jag är inte sjuk, vill bara få hälsan tillbaka och min kropp.
Ledsen. Och sårad. Bara för att man har varit anorektiker och sedan börjar träna betyder de inte att man har fått ett "återfall"..
En blogg om livet som kroniskt sjuk. Inlägg med glimten i ögat blandas med ren information om diagnoserna ME/CFS & fibromyalgi. - Och vem är skribenten? Mimmi. Född på 80-talet. Gift med min drömprins Ch och tillsammans har vi hjältehunden Basil Mouse (Basli). I januari 2013 fick jag diagnoserna ovan på Gottfries kliniken. I maj 2015 fick vi besked om att jag är multi-intolerant. Helt enkelt, en blogg om sjukdom, lycka och kärlek.
Jag har inte köpt ett par nya jeans på tre år... bara för att jag vägrar ta på mig så stora stolekar jag behöver!
SvaraRadera