En ny Mimmi.

Helgen över..

Känns knappt som helgen hann börja innan den va över. Men samtidigt, fredagen jobbade jag hemifrån. Såg över lite dokument, funderade, ändrade och ja, försökte formulera mig uttrycksfullt. :-) sedan när klockan slog lunchtid var Johan snäll och släppte av mig i stan. Äntligen var det dags för ett besök hos Jessie, tjejen med trollspö. ;-) i form av saxar.. Efter tre månader med att försöka vänja mig vid att bli ljusare och ljusare så var det plötsligt över, i med mörk färg och när jag klev ut från salongen kände jag mig som en annan person, eller egentligen, jag kände mig som mig själv igen. Jessie lockade håret på mig, så ett rejält Hollywood-svall. Kände mig otroligt fin!

Lördagen blev otroligt speciell. Ett stort steg emot vårt bröllop. Vi åkte iväg och provade vigselringar. Och det blev den ringen, just den som jag kikat på från första början. När den satt där på mitt finger, ja, det var bara rätt. Perfekt. Och ringen till Ch var så snygg, den var väldigt lik min, fast lite mer manlig, och utan diamanter. :-P han var inte så sugen på att ha stenar i ringen. Så lördagen blev en dag att minnas. Där stod man utanför dessa fönster och kikade, myste och pratade. Romantiskt? Ja, det kan jag lätt lova. Precis som de ska vara.

Idag, desto sämre.. Sovit, sovit och sovit. En av de där riktiga piss dagarna. Kommer inte upp. Kan inte hålla ögonen öppna. Illamående, sura uppstötningar. Ska inte fortsätta. Men ja, tänker inte fortsätta detta imorgon. Längtar tillbaka till kontoret.. Även om morgondagen kommer bli extra jobbig. Johan ska pröva att jobba ett annat sorts pass och det kommer bli alldeles för många timmar för Basli själv. Ursch. Ont i magen. Vill inte. Man skulle hitta någon gullig tant med stort hjärta som vill ha sällskap på dagarna. Men frågan är om jag skulle släppa iväg honom till någon främling. Troligen inte. Mitt älskade lilla hjärta. <3

Onsdag ska jag fotografera Emma och avundsjukt minnas min egen bal. På onsdag är det hennes tur. Äntligen ska hon få kliva i sin blåa vackra klänning och få känna sig som en prinsessa. Underbara Emma, så glad för din skull. Visste att du skulle klara det här. Jag bara visste, har aldrig tvivlat.

Nu film, sova och sen är det måndag. :-)

Resultatet av återbesök nummer 2.

God morgon, klockan är snart halv sju och jag har jobbat ungefär 45 minuter.. Morgonrutinen ser nästan alltid likadan ut och jag kan göra den i sömnen, ärligt talat så gör jag de vissa dagar. Skulle vilja filma mig själv de dagarna, se hur de ser ut. Livslevande zombie! Tur att man är själv, så att ingen försöker prata med mig då, svaret hade kunnat bli rätt oväntat.

I tisdags var det då, bilen satte av till Mölndal och specialisten. Detta besök gav en hel del, i alla fall på det mentala planet. Först och främst för att min älskade sambo tog chansen till att ställa frågor. Han bad om råd, och fick det också. "Vad kan jag göra för att underlätta för Mimmi?" Jag bet mig i läppen för att inte börja grina. Kanske är barnsligt, men tanken bakom frågan kändes i hela kroppen. Han gör redan så otroligt mycket för att underlätta för mig. Varje dag, även när jag är på jobbet. Han finns där hela tiden, verkligen jämt. Vad har jag gjort för att förtjäna denna underbara man? <3

Jag fick svar, eller egentligen en bekräftelse på varför jag blir så arg lätt. Jag kan koka över på små saker som normalt inte ens skulle lyfta ett ögonbryn för. Jag visste svaret, men jag behövde höra det, tror jag. Jag ligger alltså på gränsen när utbrotten kommer, jag är för trött, utmattad och kroppen säger ifrån. Känslorna svallar över, exploderar och rinner över kanten. Tyvärr vet jag bara inte hur jag ska kontrollera dessa utbrott, jag vet inte hur jag ska trycka tillbaka ilskan som bara sprutar ut..

Sen kom även sjukskrivning på tal igen. Precis som både gångerna innan så blev jag arg inombords. SLUTA TJATA! Jag vet la själv vad som är bäst. Men samtidigt låg en osäkerhet och bråkade. Vet jag egentligen vad som är bäst för min hälsa? Eller är det så att jag försöker förneka mitt tillstånd genom att bara tänka på jobbet? Jag tar ju aldrig tag i sånt som hon bett mig om, utan tänker på jobbet.. Måste orka jobba! Men vad är jobbet om jag inte har någon fritid? Hur länge orkar man att BARA jobba. Att helgerna blir en slags paus, vila och ingenting annat. Jag måste ju hitta någon slags hjälp i tillvaron och det orkar jag inte när jag jobbat 8 timmar för då vill jag bara hem, duscha och sova. Under gårdagen satt jag och pratade med Anna om det. Hon fick mig verkligen att tänka. Hon la upp det på ett sätt som fick mig att reagera. Igen.. Hon lyckas alltid trycka på de knappar som gör att hjärnverksamheten på mig använder de där lite mer "måste ta hand om mig själv"-tankarna. Till slut när jag väl satt med personalchefen för att uppdatera om läget så kom de på tal. Helt plötsligt hade även hon fått mig att bli osäker.. Jag kanske borde gå ner i tid en period? Bara tills jag lyckats ta tag i allt sånt som kan gynna mig i framtiden?  Behöver ju inte vara mer än 1? 2? Kanske 3 månader? Ursch. Hemska tanke. Men egentligen, hur har jag tänkt att framtiden skall se ut om jag bara pressar mig själv till att orka när jag i verkligheten inte gör de...? Tåls att tänkas på.

Lite kortfattat vad som mer togs upp i tisdags: Injektionerna med B12 stod starkt på schemat, fröken Andresson (framtida Backlund) måste ta tag i de där sprutorna, det går inte komma undan längre. Värkmedicinen höjdes med en tablett morgon och kväll. Den nya sov-medicinen förlängdes på grund av bra resultat. Rekommendation att börja med yoga? eller mindfullness? Dags att ta tag i simningen, med andra ord skaffa fram en remiss till rehabbadet uppe vid sjukhuset.

Så nu är det torsdag. Imorgon skall jag bli mig själv igen. Har saknat mitt mörka hår. Jag känner mig inte så säker i mitt ljusa hår längre. Jessie skall få göra en riktig makeover imorgon. Typ Selena Gomez mörkt tror jag. ;-)

Avslutar detta inlägg med en gammal favorit låt, eller ja, en liten bit av den. Sugababe - Ugly.

"People are all the same, and we only get judged by what we do. Personality reflects name. And if I'm ugly the so are you.. so are you!"

Specialistbesök..

Då sitter vi i bilen på väg till Mölndal igen. Dags att besöka specialisten. Jag hade en bra känsla igår, kände att jag för första gången skulle komma dit och kunna säga att det var en bra dag, men ack ack. Där lurade kroppen mig. Jag känner mig kass! Feber visade temperaturmätaren. Huvudvärk ifrån en nedre delen av världen och illamående. Fick tvinga i mig en skål och flingor innan vi åkte. Matlådan som Ch så snällt gjort till mig igår fick det att vända sig i magen. Orättvist. Men vad skulle jag egentligen förvänta mig? Jag var redan orolig igår, och stress? Ja, jag har sagt de innan, det är gift emot mig. 

Försöker lyssna på lite pepp-musik på väg till Gottfries i form av Carrie Underwood. Country med andra ord. Funkar la sådär.. :-( 

Håll tummarna. Det här måste ge något idag. Jag måste tillsammans med läkaren komma på någon mer lösning, något, vi måste försöka, inte ge upp. Jag ger inte upp. Aldrig. Det har pappa och morfar lärt mig. Jävlaranamma! Det har jag fått lära mig sen lite. Se framåt.. Se lösningen. Även om den känns väldigt långt bort en dag som denna. Vill bara sova, sova och sova lite till. Så god natt! Ch får sköta körningen så sover jag tills vi är framme. Natti natti.

Obehagliga människor och en underbar helg..

Efter utbildning, sjukdom och helg så är man äntligen tillbaka på kontorsstolen och kan andas ut. Bara för en dag. Imorgon är det dags för specialisten. Känns i magen, hjärtat och huvudet. Vet egentligen varför, men det är alltid super nervöst när man skall dit. Det är obehag. Verkligheten kommer i kapp när man sitter i bilen och åker till Mölndal för att besöka Gottfries. Stället där min verklighet vaknade till liv.

Denna helgen har verkligen varit helt underbar. Fredagen myste vi med lite vin (och öl) på balkongen i det helt underbara vädret. Grillade lite på vår nya elgrill, som vi fått av min mormor och morfar. Köttet blev oväntat gott, mina fördomar emot elgrillar får nog läggas på hyllan tillsvidare. Men fortfarande, inget slår en riktig grill, speciellt när pappsen min står för köttet. ;-)

Lördagen vaknade vi till det fantastiska vädret, och helt utan plan satte vi oss i bilen och åkte gamla Varbergsvägen emot Mark och första stoppet blev kyrkan där vår vigsel om ett år skall ske. Gick ett varv med en överexalterad Basli som troligen kom ihåg sist han var där med matte och "mormor". Myste lite, kramades och njöt av känslan. Satte oss i bilen, åkte vidare till Bygdegården där vi "fönstershoppade". Eller egentligen kikade vi in igenom rutorna för att se hur det ser ut. Till min stora glädje fanns där en scen. Perfekt! Ch tyckte nog att jag var lite pinsam som gick runt och kollade in i varenda fönster. :-P

Vidare besökte vi både Fritsla, Skene och Fotskäl denna dag. Pussade på Erik och överlämnade kläderna jag köpt. Som helt otroligt passade trots att jag köpte en storlek större än vad Evelina hade sagt. Jag har tur ibland alltså. :-) Komiska var att ju längre ifrån Borås vi åkte desto sämre blev vädret. I Fotskäl blev det en regnskur till och med..? Och folk säger att Borås är regnets-stad? Knappast!

Söndagen? Jo.. Vi, eller ja, Ch tvättade och städade lite. Jag försökte vakna och skaka om mig själv lite. Sovit dåligt tror jag. Men till slut kom jag på fötter. Upp upp och iväg. Tog en sväng till Rusta för att kika på ett set med turkosa möbler till balkongen. Råkade ut för en situation som jag inte kan bli av med  riktigt än. Vi stod och kikade på solcellslampor och Ch ser i ögonvrån att det blixtrar till, först en gång och sen en gång till. Detta missar jag helt och när vi går förbi kassorna ut börjar Ch prata med någon som jag trodde var en bekant. Men jag märker sen när jag fortsätter gå att detta är ingen han träffat innan. Av diskussionen att döma skämdes jag lite och trodde helt enkelt att min kära fästman sett helt fel. Men när vi satte oss i bilen förklarade Ch att mannen hade tagit kort på oss!?!? Va? Liksom en helt främmande karl tar kort på oss inne på Rusta?! Han visade telefonen och låtsades som om han inte hade en aning om vad han gjort. Men det visade sig att i telefonen fanns det ett suddigt kort på oss, och sedan ett väldigt klart och tydligt. Hans avsikt var alltså att ta kort på oss!? Vart är vägen på väg? Obehaglig typ!! Vad skulle han med de till liksom? Fattar noll. Obehagskänslan satt kvar länge och jag ville egentligen bara hem. Men det blev ett besök på Albrekts för att kika på ringar och det gjorde att det värsta av känslan smög sin väg.

Så, jobbet. Underbart att vara tillbaka som sagt. Ha en trevlig start på veckan och ha ögonen öppna.

Min trygghet och största styrka.

Inflammation och dåligt läkekött..

Helt hopplöst. Förr kunde jag få ett sår och de läkte på två röda. Nästan så de kunde blöda på morgonen och på kvällen såg man inte en skymt av det. (Riktigt så bra var det inte..) Men numera, minsta lilla sår bråkar i säkert en vecka. Nu har jag gått och fått någon slags inflammation i nagelbandet. Hela fingertoppen ser ut som en missbildning!? Försökte på morgonen ta en nål för att få ut det var som jag var mycket väl medveten, och minst sagt, jag hade rätt. En gul/grön sörja nästan sprutade ut. BLÄ! Men så förbaskat ont de gör? Fick inte ut allt eftersom jag fegade ur när det började göra riktigt ont. Borde man ta sig till vårdcentralen så de får titta på de? Måste ju ändå dit eftersom jag redan för en och en halv månad sen skulle påbörjat injektionerna med B12, men tyvärr har min rädsla för sprutor fått mig att skjuta på det. Visst är det konstigt när man är nål och spruträdd men inte ett dugg nervös eller rädd för att tatuera sig? Borde inte det höra ihop?

På tal om de så har jag haft kontakt med en seriös tatuerarstudio i Göteborg. Dock blev besvikelsen stor när de avrådde mig ifrån att utföra tatueringen med tanke på min situation med diagnosen och så vidare. Åtminstone tycker de att jag ska diskutera saken med läkaren med anledning till alla mediciner. Förstår väl. Men besviken ändå. 3-åringen i mig vill vända mig till en annan studio men samtidigt fick jag ett seriöst intryck av dem när de avrådde mig, skumt va?

Sen till något helt annat. Bröllop! Jag har kommit in på en diskussion i huvudet där jag har lite beslutångest. Slöja eller inte? Tiara? Diadem? Vad tusan skall man ha? Med tanke på att jag vill ha det så "enkelt" som möjligt så känns allt det nämnda alldeles för "avancerat". Men samtidigt, slöja är väldigt vackert.. Bara en liten som man fäst i håret som en dekoration liksom. Men tiara? Det är väl lite för mycket prinsessa eller? Det är väl inte jag. I så fall vill jag ha en med döskallar och hjärtan. ;-) går det att ordna tro.. får man ens ha döskallar i kyrkan?! Ska nog börja på ruta ett och hitta rätt klänning.

Lite romantisk är den här veckan för oss, mig och Ch alltså. Den här veckan kommer vara hektisk nästa år. Bara några dagar kvar till årsdatumet. Kanske skall göra som en kollega sa, fira -1 bröllopsdag. (haha!)