P4 Radio Sjuhärad

Idag vaknade jag med fjärilar i magen.. :-)

Jag tror egentligen inte att jag var nervös utan mest glad och spänd. Jag kände redan när jag steg upp i morse att adrenalinet och endorfinerna pumpade på i hög fart, till både min för- och sedan nackdel. Med hjälp av min lilla svägerska Emelie tog jag mig in emot Borås. Tankarna vandrade runt överallt och ingenstans medan låten "Fantasi" med Freestyle spelades i högtalarna. Och ganska bra val av låt för det har länge varit lite av en fantasi för mig, en dröm, att få prata i radion och nu var jag på väg dit. Måste säga att sen dess att Anders publicerade kortet i Facebook-gruppen så har bara massa positivt skett och att få besöka radion är bara grädden på moset (eller hur är det man brukar säga?)

Vi blev glatt och varmt mottagna på Sveriges Radio studio och med Ch's hjälp klättrade jag upp på barstolen. Micken justerades och hörlurarna togs på. Plötsligt var det verklighet!

Morgonen på P4 Sjuhärad sköter Marcus och Sarit. :-) Väljer att beskriva dem som väldigt trevliga, uppmärksamma och "nyfikna". Jag trivdes i deras sällskap och berättade för dem om min barndomsdröm om att bli radiopratare, i samma mening erbjöd jag dem att ta över resten av dagen. ;-)

Men dessa minuter i sändning kommer jag leva på länge. Väldans länge. Strax efter att vi varit där dök det upp en artikel på deras hemsida; "Deras kärlek segrade över Mimmis sjukdom". Där kan man lyssna på en liten del av intervjun men för att lyssna på allt får man kika in på: Morgonen på P4 Sjuhärad och sen drar man fram till 2 timmar och 39 minuter och då får man höra våra stämmor.

 

Igår skrev Anders ännu ett inlägg med fotot på mig och Ch. :-) Det kan man hitta här: Facebook.

Jag är glad, chockad och väldigt tagen över uppmärksamhet som blivit kring vår situation, vår kärlek, vårt liv och är även enormt tacksam för att Anders valde att berätta, att "hjälpa" oss. På något vis känns livet lite lättare just nu tack vare allt som hänt den senaste veckan. Det betyder väldans jätte super mycket att folk väljer att se och inte blunda.

Jag väljer att leva med min man, och vill leva med honom resten av livet och att han ser mig och inte sjukdomen trots att det förvandlat mig från en extremt hyper aktiv människa till en person som mestadels ligger eller sitter ner och är mer eller mindre funktionsförhindrad. Jag säger inte att det är svårare att älska någon som är sjuk men det är en annan "typ" av liv. Dock vet jag att min man väljer varje dag att älska mig och att dela sitt liv med mig. Hur skulle man då inte kunna känna sig extremt älskad och uppskattad?  Jag är lycklig trots min sjukdom för jag vet att jag aldrig behöver gå igenom det här ensam. Jag har min man, vi har varandra, vi har våra familjer och våra vänner och tillsammans blir vi starkare för varje dag som går.

Tack P4 för att ni tog kontakt med oss. Tack Anders för din uppmärksamhet! Idag har jag fått uppleva min dröm för en liten stund..