Jag skriver för att överleva..

Att följa någons sjukdomskamp kan ge kloka insikter. Medan vissa kan anse att den som bloggar kan "skada" sig själv genom att utlämna sin historia så öppet att vem som helst kan läsa den. Jag ser det som så att det jag skriver är min version av mitt liv, och min enda avsikt är att möjligen öppna ögonen på dem runt omkring mig men även längre bort än så. Att skriva ger mig livsglädje, ork och lusten att leva. Jag får i min blogg helt naket berätta om mitt liv, vad jag går igenom och vad jag kämpar emot..

Vissa dagar vet jag att jag kommer att överleva vad än livet kastar emot mig, nästa dag är smärtan/symptomen så starka att de är på gränsen till ohanterbara. Ibland faller jag över gränsen, orken tar slut och bryter ihop. Nästa dag finns jag fortfarande kvar, jag övervann dödsångesten som faktiskt fanns i bakgrunden och sträcker på min svaga kropp, nöjd med mig själv, jag vann kampen även den här gången.

Under många år har jag stått på egna ben. Ensam är jag stark tänkte jag. Men ensam är inte stark, du klarar det ett tag tag, men tillslut vinner hjärnspökena över dig och du är inte medveten om det innan du bara ser allt i svart eller vitt. Det är aldrig försent att ta en utsträckt hand. Ibland, oavsett om jag har någon som finns för mig eller är med någon så känner jag mig fortfarande ensam. Jag känner mig ensam på riktigt. Ensam i min egna kamp, ensam med allt som får mig att känna mig värdelös och hjälplös. Det är en väldigt stark känsla och jag känner det ofta. Jag lever med något osynligt, det låter aj när någon berör mig, det låter aj när någon hänger och kläder på mig, det låter aj när någon kramar mig, det låter aj när någon petar på mig.. Det känns AJ i hjärtat när jag inte blir förstådd, trodd på eller tagen på allvar. Jag säger aldrig aj högt så någon hör mig, utan de hörs i mitt huvud. Jag vill inte säga det högt för den där kramen kan vara värmen och ömheten jag behöver för att få hjärtat att fortsätta orka. Smärta, smärta, smärta och återigen SMÄRTA. Smärtan är oändlig, smärtan finns alltid där! Plågar mig, misshandlar mig och trycker ner mig.

Konsten att överleva? Jag har inget bra svar på hur jag gör det, utan som alltid står jag de med fler frågor ju mer jag funderar över hur jag klarar det..

Hur märks det i vardagen att du har din sjukdom? Frågan ställdes till mig av en bekant häromdagen. Jag blev tom på svar.. Men ur min mun rann; - ja.. det kanske inte märks så bra, det syns liksom inte." När jag tänkte mer på saken så kom jag till en insikt; för mig har det blivit en del av mitt vardagliga liv att leva med vetskapen att jag måste ta mina tabletter för att att klara av smärtan/värken. För den som inte har en kronisk sjukdom förstår jag om detta känns skrämmande men för mig är det numera helt naturligt att ta mina mediciner varje morgon och kväll.

Ibland är livet j*vligt orättvist.