Som om världen bara stannade..

När jag vaknade i morse trodde jag världen helt plötsligt börjat snurra väldigt väldigt fort, men snabbt insåg jag att det var i mitt huvud och fick rulla (ja, rulla!) ur sängen och stötta mig emot väggarna för att slänga mig på knä med huvudet i toaletten. Tårarna kom. Jag måste orka! Jag bara måste.. Läkarbesöket idag var viktigt. Sjukskrivningen gick ut igår och en ny måste skrivas. Jag kom på något vis på fötter, tog på mig kläder, kokade kaffe och tog medicinerna. När Ch en stund senare klev in genom ytterdörren kändes det som om de var en clown (har en rejäl skopa av clownfobi) eller så såg jag ingenting alls. Kämpade emot de där envisa tårarna och försökte mig på ett leende. 

I bilen till Fritsla så teg jag. Den trevliga sköterskan i receptionen på vårdcentralen såg på mig med samma uppmuntrande blick som vanligt och jag tror typ jag andades för första gången sen jag vaknade då. I väntrummet blev vi sittande... 10 minuter gick, 20 minuter gick också. När 25 minuter gått över min bokade tid bad jag Ch gå och fråga vad som pågick. Då visade det sig att de dubbelbokat och jag drog en lugn suck och såg min stressade make. "Får jag ringa din mamma? Jag måste tillbaka till jobbet.." Så ensam fick jag släpa mig in till läkaren jag länge uppskattat och respekterat. Stressad, frånvarande och ja, vad som man säga, taskig attityd? Läkaren lyssnade inte en sekund på vad jag sa och jag fick kämpa för att inte bli förbannad. Här hade jag väntat 25 minuter på att träffa henne, och hon påpekade att MITT läkarbesök fick kortas ner något idag. Knack knack på dörren och min kära mamma kom in. Tack och lov, min ilska blåste ut i draget när dörren öppnades och släppte in henne. 

När jag förklarade symptom, förklarade läget, informerade om att jag försökt jaga på rehab lite, och att Försäkringskassan väntade på svar om framtiden så var det som om jag pratade om vädret. Respekten jag skrev ovanstående? Den minskade, snabbt. Jag har förlitat mig på denna kvinnliga läkare sen jag fann henne! Men nu har hennes kunskap kring min sjukdom nått sin gräns. Tror ärligt talat att hon blandar ihop ME med utmattningssyndrom vilket är två skilda saker. Den ena är kronisk den andra tillfällig (oftast!). Jag blev tom. Tackade för mig när hon sagt att hon skulle sjukskriva mig till slutet av juni och att vi får hoppas att jag fått tid hos rehab innan dess. Mmmmm. Visst. 

Missförstå mig rätt. Jag VILL till rehab. Sen om förmågan finns? Om det kommer gå? Det har jag ingen som helst aning om. 

Mamma bakade våfflor med jordgubbar och grädde. Johan kom upp och fick göra oss sällskap. Alfapetet plockades fram och vi skrattade hysteriskt en stund. Senare somnade jag på soffan medan mamma satt och kollade på tv. När jag vaknade önskade jag att morgonen vore en mardröm. 

Tom. Inga tårar kommer trots att jag känner att det skulle behövas. Nu hoppas jag nästa steg kommer och lyfter mig till skyarna för jag behöver lite BRA besked nu. Ja, nu nu nu!