Vara som alla andra..

Först fick man en förkylning från h*lvetet och nu, när den precis släppt greppet av mig och jag är tillbaka på jobbet, jo, vad händer då? Jag träffar kollegorna, vilka en del är förkylda, och plötsligt är jag jätte snorig igen och i halsen känns det som tusen nålar. Kroppen är uttömd på energi. Jag fullkomligt älskar mitt immunförsvar. Tack, ja tack..

Men jag är på plats på mitt kontor. Vägrar ligga hemma mer.. Fast än en gång, när tusan ska jag lära mig att lyssna på min kropp?

Jag följer storögt alla de med samma diagnos som jag, samma problem bara olika "nivåer" av symptom. Vissa med fler diagnoser, andra med enbart denna. Ser hur de lyssnar, tar till sig vad kroppen säger, hur de sakta men säkert lär sig pacing, och sen vänder jag mig emot mig själv och ingenting har förändrats. Varför ska jag som vanligt ha så svårt att rätta mig in i ledet? Varför kan jag inte bara vara som alla andra? Eller är det faktiskt sant, som det är sagt, att jag vägrar fortfarande acceptera läget och bara kämpar emot? Vore intressant att veta vilket. Nej, acceptera och ge upp är inte samma sak. För ge upp, även om jag vill så kan jag inte. Mitt huvud och hjärta tillåter inte det även om jag skulle försöka. Det finns för mycket jävla-anamma i mig. (Tack för det morfar!)

Ska försöka mig på att hjälpa Jenny idag. Inga garantier för att huvudet fungerar. Fast det finns de väl inte ens för en frisk människa. ;-)  Konstigt med det de egentligen, alltså Jenny, spelar ingen roll hur trött jag är så säger jag inte nej, för jag tycker det är roligt! Det är faktiskt väldigt skoj att se hennes företag växa, att stå vid sidan om och klappa henne på axeln. Från att ha lite att göra och nu aldrig ha en ledig stund. STOLT! Önskar jag hade kunnat vara så modig att jag satsat på eget företag. Men vad hade jag valt då? Om Johan hade fått säga sitt så hade det väl blivit en livslevande version av typ "pricerunner" och "prisjakt" då jag alltid hittar de lägsta priserna när jag får en stund på mig att knappra på tangenterna. Skämtåsido, så har det väl blivit en liten hobby, utmaning, tidsfördriv. :-)

Förresten tog mamma tag i det här med Fritsla Vårdcentral då jag fått tips om att det finns en läkare där som kan det här med ME. Så nu i slutet av veckan kommer hon ringa mig och jag håller tummar och tår för att hon ska vilja ta emot mig även om det blir en hel del pendlande fram och tillbaka, i slutändan är det väl överkomligt om jag bara får tag i en läkare som är villig att hjälpa mig och inte förnekar mig sjukdom. Så 1-0 till mig emot vården? Vi får tro på det.