Molnen drar in över land..

En vecka med sjukdom har tagit ut sin rätt. Efter att ha stött på väldigt många förkylda personer blev det min tur, såklart. Och feber, halsont, hosta och en täppt näsa hindrade mig ifrån min läkarundersökning i onsdags, vilket gjorde mig mindre glad. Det var lång väntetid på att de skulle bli av, och jag lyckas självfallet bli sjuk. Attans bananer! Men, redan dagen efter ringde den gulliga sköterskan upp och bokade en ny tid till mig. :-)

Så sängen har varit min typ enda socialisering, på sätt och vis, för där har jag legat, dag och natt, förutom några stunder i soffan. Långtråkigt på ett vis, men samtidigt sov jag mest.

Tyvärr har jag hunnit tänka massor. Alldeles för mycket tycker jag. För tankarna har virvlat både hit och dit och sen hit och dit igen. Jag har gjort mitt bästa för att hålla allt vad tårar heter borta, men ändå har de funnits där. Ensam i en värld full av människor som faktiskt älskar mig. Det gör ont i magen när jag ser in i ögonen på dem som jag älskar och se smärtan de bär över att jag mår som jag mår. Speciellt när det inte finns något som de kan göra åt det mer än stötta mig och fortsätta visa att de finns där.

Det finns så mycket jag vill, så mycket jag hoppas på, men när molnen drar in så ser allt bara grått och svart ut, när solen gömmer sig och jag bara vill dra täcket över huvudet, så finns det inte mycket ord som kan trösta mig. För jag glömmer det positiva, jag missar de bra sakerna och ser bara det negativa.. Ja, visst är det sorgligt?! Jag har så mycket underbara saker omkring mig, så otroliga personer som finns där var eviga dag, men ändå ser jag så mycket moln. Jag uppfattar bara det jag inte kan, det jag skulle velat men inte klarar att göra.. Ser drömmar och mål krossas gång på gång framför ögonen på mig.

Jag har förlorat mig själv, jag koncentrerar mig fullt ut på vem jag va och inte vem jag är. Jag vill så gärna vara den, hon den där, igen. Spralliga, glada, energiska, "myror i brallan" tjejen som inte gick utan studsade fram.

VÅGA INTE tänka att jag har gett upp för tusan nej, det har jag verkligen inte. Det här är en djupare dal som jag har väldigt svårt att ta mig upp ur. En dal som suger energi och som verkligen mosar mig och får mig att tveka på val jag gör, gjort eller är på väg att göra..

I måndags träffade jag psykologen, han som skulle göra bedömningen av mig, vilken slutade i en konversation, ett meningsbyte, ett samtal som kommer följa mig med värme, för han lyssnade! Han saknade kunskap om diagnosen, men visste vilken det gällde och vad som sagts omkring den. Vi var så rådande överens om en del, och kanske lite skilda åsikter om annat, men slutsatsen blev mer än vad jag kunde anat. Han gav mig mer än någon gjort på länge och hans beslut kommer förmodligen ta mig en bit på vägen. En hjälp att ta mig vidare, ett stöd i den sorg som jag faktiskt upplever här och nu, men ett löfte om att då ska få vara då och nu är det man ska fokusera på. Precis som jag vill ha det. Nu och framtid. Inget annat drabbel.

Så jag ber snällt, än en gång, stanna kvar vid min sida, för även den här stormen kommer sakta bana ut och bytas ut emot lugnet, solen och glädjen.