3 år.

Det handlar om att fånga dagen, att inte låta ett ögonblick försvinna iväg. Idag har jag och Christopher varit ett par i tre år. Det som är rätt otroligt är att hälften av den tiden har jag varit sjuk, om inte mer. När allt började var jag helt säker på att Ch skulle lämna min sida, men han stannade.

Under vårt första år tillsammans hann vi med att flytta ihop och sedan förlova oss. Det finns så många minnen, så många ögonblick som man minns med värme och massa kärlek. Allt ifrån kvällen den 16 juli 2011 när jag satt i Christophers knä i Skene. Ett partytält var uppställt för de två mellanbarnen i familjen Backlund, lite kalas var det. Den ena blev 20 den andra 18 om jag minns fel.. Jag skulle göra en kort visit, men det slutade med att jag stannade hela kvällen. Jag satt i Christophers knä medan jag diskuterade punkrock med svärfar Jan. Sex Pistols, The Clash, The Ramones och så vidare.

Kyssen som finns bildbevis på, den var magisk precis som allt annat mellan mig och min älskade man. Hela världen blev suddig och jag snurrade runt runt. Ja, han är en j*vel på att kyssa mig så jag blir knäsvag. Från den dagen var det han och jag emot världen.

Den 13 augusti 2011 så sjöng jag och Christopher spelade på min mors bröllop. Minns att vi var väldigt diskreta med vår relation men tror varenda människa såg blickarna vi gav varandra. Det flög gnistor mellan oss. Vi hade varit isär ett halvår och när vi väl fann varann igen fanns det inget som kunde skilja oss åt.

1 november om jag inte är helt ute och cyklar så flyttade han in i min lilla tvåa på Sjöbo. :-)

8 december bad han min far om min hand. Gammaldags men otroligt romantiskt.

24 december gick han ner på knä och jag sa ja.

När allt var som värst och jag ville kasta in handduken för allt kändes bara fruktansvärt. Diagnosen fanns på papper 2013 januari och i april bad jag Christopher att flytta och fortsätta sitt liv utan mig, men som vanligt lyssnar han inte på mig ;-) skämtåsido. Istället för att ta sitt pick och pack och dra så sa han bestämt att vi skulle gifta oss. Jag trodde inte det var sant. Han ville att vi skulle gifta oss, trots att livet aldrig skulle bli desamma med min kroniska sjukdom! Men...

17 maj 2014 gifte vi oss, i år, med andra ord så blev vi man och hustru. Eller frugan som han helst benämner mig numera. ;-) Han är mitt allt, mitt hjärta och min stora kärlek.

3 år kanske inte är så mycket. Vissa kanske tycker att vi tagit väldigt stora beslut alldeles för fort. Men när det är rätt, ja, då är det de. Jag kommer aldrig ångra något av våra val. Är man säker så är man! Utan Christopher hade jag förmodligen kanske inte suttit här idag. Hur hemskt och fruktansvärt det än låter, så är det kanske sanningen. Vet inte om jag hade klarat av att ta itu med livet efter beskedet den 24 januari 2013.

Jag älskar honom av hela mitt hjärta. Idag, igår och för alltid, för evigt. <3