Tänk om.

Tillbaka på plats, alltså min kontorsstol på jobbet. Känns ovant, men kanske inte så konstigt, det är ju en vecka sedan jag satt här. Men kontoret ser likadant ut som sist, vilket ändå är en självklarhet må man tycka. :-)

Vill börja och skänka ett tack till min snälla mamma som i helgen har ställt upp till 100% och varit med mig timme in och timme ut så gott som i lördagsförmiddag när hon hämtade mig hemma i lägenheten för att ta mig till Fritsla där jag i lugn och ro kunde spendera denna otroligt varma dag. Där jag även fick träffa min morföräldrar en kort sväng. En lycklig Basli rusade emot bilen när de körde fram och parkerade. Sötnosen har verkligen stenkoll på bilar tydligen. Några duster med Gustaf blev det, mammas katt, under dagen, detta är något som är ganska märkligt då de hållit sig på varsin kant alla andra gånger. En dålig dag för Mimmi betyder att Basli överbeskyddar matte.. Mindre bra, vilket får mig att tänka på samtalet med Seth jag hade i veckan. Seth Sjöblom som jag tidigare nämnt i bloggen. Han ringde mig. :-) vilket fick feber och värk att försvinna för cirka en halvtimma den kvällen. Och vilken människa han är! Fann förtroende för honom omedelbart, så nu ska vi bara hitta en tid, så vi kan träffa mannen med, min förhoppning, nycklarna till en tryggare Basli Bus.

Känner en viss osäkerhet och nedstämdhet som ligger bakom kröken. Trött.. väldigt utmattad och känner inte att jag egentligen orkar med vare sig solljuset eller några aktiva rörelser. Det är en ond cirkel just nu, blir ledsen över att jag känner som jag gör, och försöker tänka på annat, men att tänka på och känna sig arg och besviken över känslorna gör det hela bara värre egentligen. Försöker reda ut det som ligger och lurar men kommer ingen vart..

Nu satsar jag på att se fram emot veckans "event" med andra ord kusinträffen som är planerad på fredag. Jag hoppas orken finns då..

En sak jag tänkt på är mitt starka behov av att dölja min situation för mina nära och kära. Jag pumpar ut den sista energidroppen som finns för att dölja min smärta, värk och utmattning för att låta dem hållas i det dolda. Jag gör det hela värre. Speciellt för dem som har svårt att förstå, som har svårt att acceptera att jag är sjuk. Med andra ord, man får ligga som man bäddar. (Eller hur är det man säger? Det där lät knasigt.. Måste komma ihåg fel!) Bort med smink och fina kläder, bort med behovet att gömma mig själv i en värld där allt är så bra, så finns det bara jag kvar, min sits, mitt liv. Men ändå fortsätter jag, även om jag hela tiden vill sluta. Mani? Tror nästan de. Tänkt om jag kunde släppa måstena med smink och perfekt hår som ligger precis som det ska. Tänk om............