En dörr slängd i ansiktet, igen.

Mer sorg, mer ilska, ännu mer besvikelse. Ja, igår fick jag ett samtal ifrån psykologen som tände ett hopp hos mig. Av någon anledning hoppades jag väldigt mycket på att just den här dörren skulle ge mig lite hjälp och möjligheter... men pang! Där smällde den igen.

Visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Tårarna rann när jag skulle lägga på luren. Han hörde besvikelsen och jag märkte att detta gjorde honom väldigt illa till mods. Erbjöd sig att ta upp saken igen med sina kollegor, och visst, inte för att jag vet vad de skulle ge, men varsågod. Det positiva är väl att de inte ansåg mig vara psykiskt sjuk. Jippie, jäjj, hurra! Det var ju ett framsteg i sig, men jag hade redan räknat ut att psyk skulle förstå att det finns skillnad mellan deppig och deprimerad. "Vi anser inte att du är en risk för dig själv eller din omgivning!" Jaha, tack.. öh? Det visste väl jag redan? Men tack! Så.. vad gör man nu? Vad är nästa steg? Vart vänder jag mig nu?

Tydligen så räcker det inte med att man ska behöva leva med en kronisk sjukdom, utan man måste stå ut med kroniskt negativa och stängda läkare som vägrar att se över ny forskning och en diagnos som faktiskt är GODKÄND. Det är inget hokus pokus, inget hittepå, det är en verklig, fruktansvärd och livslång sjukdom som bara blir värre av att man måste kämpa emot dem som ska hjälpa.

Ilskan och besvikelsen sköljer över mig som en våg som drar upp över sanddynorna. Känns som jag ligger på kall sand och känner det iskalla havet rusa över mig och ge mig kallsup efter kallsup.

Torkar tårna, rycker på axlarna, och lägger huvudet mot axeln.. En ensam tår letar sig fram igen och jag suckar djupt. Dörr efter dörr stängs. Jag behöver hjälp.. varför skall det vara så svårt att få det?