Ben av cement och spagetti.

Tystnaden har legat, både här på bloggen och hemma med tanke på sjukdom. I slutet av förra veckan trodde jag att jag åter igen överansträngt mig, och så kan även vara fallet, men en förkylning? influensa? har greppat ett hårt tag om mig, och först idag, onsdag, nästan en vecka senare, så kan jag, fortfarande med vissa svårigheter, förflytta mig i lägenheten igen.

Feber, total utmattning, utslagen, ben av cement men samtidigt spagetti, fruktansvärd smärta som både gjort de svårt att sova men samtidigt gjort mig så pass "förlamad" att jag mestadels sovit hela dagarna, ont i halsen vilket också till en början gjorde det svårt att äta men även prata, nu börjar själva smärtan i halsen släppa dock är jag fortfarande hes? eller vad man ska kalla det, låter mest som jag har tal svårigheter. Alltihop har gjort mig väldigt ledsen och uppriven, samtidigt gett mig en viss lättnad, en känsla av att faktiskt vara extremt SYNLIGT sjuk. Varför är det lättare? Jo, självklart för att man slipper frågorna. Kritvit i ansiktet, påsar under ögonen som gick att jämföra med shoppingkassarna ifrån Gekås, med andra ord några storlekar större än de ICA-kassarna som brukar finnas där. ;-) Jag säger detta med en viss skämtsam ton. Bara så ni vet. Eftersom det verkar som jag blir missuppfattad jämt. NÄR SKA DE TA SLUT LIKSOM? :-)

Satt och tänkte på det igår. Igen. För det återkommer hela tiden. Tankarna kring hur lätt vi missuppfattar varann, skapar vår egen historia. Jag säger en sak, du hör de, uppfattar det på ditt vis, sen för du det jag sa vidare till en tredje person, och sen vidare och vidare och helt plötsligt blev allt så mycket större än vad de vart ifrån början. Det finns inte en enda person som inte känner igen detta. Det pågick på dagis och fortsätter långt in i vårt vuxna liv, det försvinner aldrig. Men att lägga så mycket energi på att fokusera på någon annans liv än sitt eget, det säger en hel del mer om sig själv, än vad det gör om den som man koncentrerar sig på. Jag är så enormt trött på det, de är så uttjatat, varför kan man inte bara låta de va? Skratta med människor, istället för att skatta åt dem. Stötta istället för att tryck ner. Gilla att vi gillar olika!!!

Så, här avslutar jag dagens inlägg med att säga att jag lever, något nött men lever.