Ja, återbesöket var det då ja. Mycket information, fakta, funderingar, en del ändringar med medicinerna, bland annat skall jag få injektioner istället för tabletter när de gäller B12:an. Sen ska värkmedicinen höjas för att se om effekten möjligen kan bli bättre... Allt det där med medicinerna börjar bli vardag, tragiskt nog.
Idag är jag på jobbet igen, igår var jag hemma, bara jag och Basli på tu man hand. Det var en tung dag på många vis igår. Jag hade en huvudvärk som är ifrån en annan värld, ingen aptit och helt utmattad både mentalt och fysiskt. Framförallt var jag väldigt ledsen. Det är jobbigt det här.. Och det som gör mig mest upprörd är det återkommande påpekandet ifrån läkaren, "det bästa vore om du kanske jobbade halvtid ett tag" eller kommentaren "du borde verkligen gå ner i tid på jobbet".. Ja, visst hälsan ska gå i första rum men jag vill inte, jag vill absolut inte, jag bara inte höra det. Varför ska jag göra de? Jag älskar mitt jobb, det är en del av den vardag jag ska lyckas vinna. Skulle jag gå hemma på halvtid så skulle de få lägga till diagnosen deprimerad, trots att vi på besöket i tisdags klart och tydligt var överens om det är jag INTE! Jag kan inte gå hemma när jag vill vara på jobbet..
Läkarens påpekande är i all välmening men jag, åååh, jag blir så upprörd över det. I dagens samhälle? Om man har fått ett jobb som man älskar, vem tusan vill gå till sin chef och be om att få gå ner i tid då? Min framtid skall innehålla ett heltidsjobb. Punkt slut. Och jag tänker lyckas! Även om oddsen är emot mig just nu, även om hälsan bråkar med mig, så ska jag lyckas, med eller utan specialistens gillande eller stöd. Hon vet som sagt säkert bäst, men jag känner mig själv. Jag skall vara en vinnare, inte någon som ger upp när det blir tungt. Vinnare!
I natt har jag sovit omkring en fyra timmar och är hyfsat jätte trött. Jag satte på mig mina högklackade skor, men fick acceptera att det blev sneakers idag. Kroppen orkade inte. Men vad är de? En småsak. Besvikelse, ja, jag älskar ju mina högklackade skor, men får lära mig att gilla sneakers mer. Kanske får skaffa ett par med glitter och glamour, så känns det säkert bättre. ;) haha.
Återbesöket som sagt, ja.. Jag fick väl inse att jag bär på en rejäl ryggsäck av ilska. Ibland känns det väl som om livet lurade mig lite. Att jag kämpade och såg till att få min examen, att jag fick mitt drömjobb, och ja, sen kastas jag in i en sjukdom som jag ska lära mig att leva med. Ilska.. Arg.. Besviken. Ledsen. Orden kan göras till många, skrivas en novell av bara ord om känslorna som känns i mage, hjärta och själ.
Jag är så grymt tacksam för att jag har min älskade sambo, jag är så sjukt glad över att jag har mina förstående vänner som accepterar att jag inte orkar längre, jag är så varm i hela kroppen av att min familj stöttar, hjälper och finns där mitt i allt det här.
ME/CFS, kroniskt trötthet och kronisk värk. En sjukdom jag inte ens önskar min värsta fiende.
.JPG)