Ta dig själv på allvar..

Jag är den typen som samlar på mig mycket och gärna analyserar alla problem in och ut. Vänder och vrider på varenda sten. Spelar upp dem i huvudet gång på gång. Vilket är helt fel, såklart. Att tänka "sönder" ett problem är ingen lösning. Man kan inte överanalysera världen för då finner man inga svar utan oftast fler problem.

Det är så många tankar som maler runt i huvudet på mig hela tiden. Just nu är det värre än någonsin. Det blir bara svårare och svårare att blogga. För jag vet inte riktigt var jag skall börja. Vågar knappt öppna upp för att låta fingrarna vandra över tangentbordet.. Konsten att sluta överanalysera allting? Hur slutar man? Jag önskar att jag visste. Borde kanske tillfälligt döpa om bloggen till "An angel who is falling.." för det är så det känns just nu. Jag faller och vet inte var färden kommer att sluta.

Jag måste lära mig att värdesätta mig själv och den uns av energi jag har. Jag måste lära mig att lägga den energi jag har på rätt personer och unna mig själv att få må bra, psykiskt. Jag har rätt till att flyga och inte falla. Men vad gör man när det finns folk omkring en som tar mer energi än vad de ger? Hur bryter man upp från en relation som tidigare betytt så otroligt mycket? Jag vill inte se. Vill inte vara med på den resan. Jag blundar.. det känns lättast.

I torsdags satt jag bredvid Anna hos läkaren. Anna höll mig i handen och kramade den svagt. En liten gest för att visa att hon fanns där vilket var behövligt. Läkaren ringde i varningsklockan och det kändes som om hon ville skrika mig rakt i ansiktet; TA DIN HÄLSA PÅ ALLVAR! Men trots att hon faktiskt inte skrek på mig så förstod jag budskapet. Det hon meddelade mig? Ja, det vände upp och ner på allt. Visst, jag kan inte påstå att jag inte var beredd! Men ändå.. en spark i magen, en örfil per kind och en ren kall dusch. Hade inte Anna suttit där och hållit mig uppe så hade förmodligen lagt mig ner på golvet och börjat gråta.

Från och med nu ska jag fokusera på mig, mig och min "familj". Jag ska inte chansa på att "det kanske går". Jag ska inte skaffa mig en massa måsten, eller göra saker som jag egentligen inte orkar (eller vill..) Det räcker nu! Tragiskt nog har de tagit mig alldeles för lång tid att inse att den enda som kan förändra mitt liv är jag.