Lite förlåtelse..

Vad hände med vår oskuld..? Det var inte svårt att döda förtroendet. Så rädd att det inte ska bli detsamma igen. Så rädd. Jag orkar inte känna efter. Ingen trodde att jag kunde sätta stopp för kaoset, ingen trodde att jag skulle klara av att sätta ner foten. Förrådd av dig, men brutna löften. Det finns överallt i luften som jag andas. Och det tar kål på mig, och det dödar mig. Nu känns allt bortkastat. Alla utsträckta händer känns onödiga. Ligger i dammet. Det finns inget sätt att ändra på de. Tiden har runnit ut. Allt vi behöver är lite förståelse, allt vi behöver är lite förlåtelse. Lite förlåtelse.

Det finns inget som jag inte skulle offra för att ta bort sorgen ifrån mina ögon, för att ta bort smärtan i mitt hjärta. Jag vill bara höra att allt kommer bli bra igen. Men förtroendet är borta, det sanna förtroendet försvann med vinden. Jag försökte hårt hålla kvar det, med hela min kraft.. Jag ville inte vara din fiende. Nej.. Men nu finns det i luften som jag andas. Det tar kål på mig. Sakta dödar det mig.

När allt nu är bortkastat.. Minnen som sakta kommer att suddas ut i sanden. När allt sopas under mattan och skall glömmas bort. Mitt hjärta gick itu.. Det finns inget sätt att ändra på de. Jag vill inte känna. Jag vill inte veta. Men förtroendet är nu borta, borta med vinden.

Jag har så många gånger svalt min stolthet, och låtit saker glida mellan mina fingrar.. Låt gå! Som om det skulle göra någon skillnad. Men nu gör det ont, jag har svårt att andas. Jag vet inte ens vad som är verkligt. Jag skulle svälja min stolthet och låt gå, om jag kan göra skillnad.. Så om allt var bortkastat och alla bara rusade förbi, ditt hjärta ligger trasigt kvar i sanden. Det finns ingen anledning att se tillbaka. Tiden har runnit ut... Allt vi behöver nu är förståelse, lite förlåtelse. Ja.. I dammet går vi vilse och tiden rinner ut. Jag vill inte känna, vill inte veta.

Vad hände med vår oskuld?