Game on b*tch...

"Ögon tömda på tårar. Kinder som har torkat för länge sen. Hoppet som lämnar ännu en gång. Gnistan som minskat och snart inte finns längre..."

Nu får det vara nog. Ja, nu jävlar får det vara nog.

Fram och tillbaka funderar jag på vems fel det är.. Är det kanske fel på mig? Är det jag som skapar situationerna och sätter mig i en sits där jag blir blåst, trampad på, utnyttjad och tagen för given? Eller är det så att jag faktiskt bara är för snäll och hjälpsam...? Försöker jag hjälpa till där inte hjälpen är önskad? Frågetecknen är många men svaren är få.

Varför kan jag inte få den respekt jag faktiskt förtjänar? Hur kommer det sig att jag ofta känner mig överkörd? Eller kan jag som person jämföras med ett gummiband, som folk drar och sliter i åt olika håll men nu så börjar det brista. Gummibandet är skört! Jag känner mig allt oftare förbannad och arg. En känsla som jag aldrig haft speciellt bra kontroll över. Det är tråkigt att känna så. Att inte kunna lägga energi på att vara glad och tacksam, utan att istället lägga energi på att känna mig ledsen och utnyttjad, och på övergångsfas till förbannad. Men på ett vis vet jag ju vadd problemet är, jag måste lära mig att "sätta ner foten", ordentligt... Det har ju aldrig varit min grej egentligen att vara arg. Jag vet ju inte riktigt hur man ska va, eller bete sig när man blir arg. Känner mig som en tecknad figur som blir alldeles röd och det flyger blixtrar omkring mig. Så snälla sluta dra och töj i gummibandet för jag klarar inte av alla känslor som verkligen svallar över nu för tiden. Det har blivit för mycket, och jag vet tyvärr att en vacker dag när det rinner över på riktigt finns risken att ilskan riktas emot helt fel person. Någon som bara är på fel plats vid fel tillfälle. Och jag vägrar delta i de skedet.

Det känns också som om jag hela tiden måste BE OCH BÖNA för förståelse, för acceptans... Och jag orkar inte, och vill inte lägga en massa energi på att orka be mina medmänniskor om att de ska förstå, utan jag vill att det nu efter 2-3 år ska komma naturligt. Funderar lite på att helt enkelt sluta göra allt och strunta i vad som händer. Är jag mesig? För snäll? För mjäkig? För samtidigt så är jag en person som folk uppfattar som bestämd. Och ska jag beskriva den sidan av mig själv så handlar det om att jag vill veta vad som händer, jag vill ha kontroll. Men det skulle onekligen vara väldigt skönt att få slippa, att kunna lita på någon så mycket att man inte behöver tänka eller ifrågasätta om allt är okej.

Jag tror att jag engagerar mig för mycket.. i andras liv, så mycket att jag glömmer bort mig själv. Jag vill inte göra andra besvikna eller arga, vilket resulterar i att jag ofta väljer att vara andra till lags istället för att fråga mig själv vart gränsen egentligen går.. Hur mycket ska man egentligen hjälpa andra? Hur mycket ska man ge av sig själv? Sen att säga nej till någon? en vän exempelvis. Så sätter min livliga fantasi igång ett helt hav av dåliga tankar och resultat av just det ordet "nej". Jag är så rädd för att göra någon arg eller besviken, så att personen kanske lämnar mig. Äh! Jag måste skärpa mig! Ska det vara så himla svårt?

Om jag ändå kunde födas på nytt och med andra gener, annan styrka.. andra......

Känner mig svag. Hatar att känna mig svag! Jag har ju alltid varit stark (och självständig). Eller var det bara på låtsas? Men nu smyger sig svagheten till mig lite då och då, allt oftare. Men det är väl mänskligt. Eller.. Frågan är om jag är på väg att bli mänsklig? Jag borde ju också få visa min känslor istället för att knuffa undan dem. Men samtidigt är jag rädd. Så himla rädd. Rädd för att känna. Inte heller blir det bättre när folk förklarar för mig att jag måste släppa ut de, måste reagera och känna efter, leta i mitt omedvetna. Ibland blir jag nyfiken på vad som finns där. Men oftast blir jag rädd. För gudars skymning! Vad kommer att komma fram? Efter alla dessa år. Kaoset som pågått. Ursch!

Jag vill vara stolt över mig själv. Jag vill lyckas. Jag vill börja sätta min egen lycka i första hand. Stå upp för mig själv och sluta ge ge ge och inte förvänta mig något tillbaka. Jag vill kunna säga ifrån utan att få dåligt samvete.

Jag vill inte sitta här och påstå att mitt liv är eller har varit svårare än någon annans men det har krävts mycket av mig själv för att komma dit jag är idag.

Nu behöver jag klättra ännu högre upp på stegen...  Och jag ska börja behandla folk precis som dom behandlar mig. Jag ska inte ta någon skit. Och om jag känner att det krävs, så kommer jag vara en riktig b*tch, självklart bara emot personer som verkligen förtjänar det.

Samhället har sedan barnsben lärt mig att jag ska vara tyst, uppta så lite plats som möjligt och vara andra till lags. Det har inneburit många negativa konsekvenser för mig.. Men "game on b*tch, nu orkar jag inte med idioter mer.