Kaoset inombords.

När smärtan är så total att du inte kan annat än att ta en extra tablett för att orka, en tablett som gör dig flummig och i andras ögon "rolig", då har livet tagit ett ännu längre steg ner i dalen. När man får plötsliga "tryck" över bröstkorgen och tårarna kommer utan förvarning för att man utan någon egentlig orsak landar i dessa eviga funderingar vad som kommer hända i framtiden. Ligger på soffan med massor av kuddar för att kunna ändra ställning och läge så fort de blir riktigt obekvämt. Gör vad jag kan för att hålla allt i schack. Men det är inte lätt att hänga med i en bergochdalbana som jag inte har någon kontroll över.

Standarden, eller ja, kvalitén på dagarna har blivit om än värre än tidigare. Jag gör mitt bästa för att aktivera mig så gott det går. Och mitt bland all frustration försökte jag använda mig att min gamla teknik för att bli av med jobbiga känslor, med andra ord städa och sortera, slänga och skapa ordning. Köket såg ut som ett bombnedslag.. efter några få minuter började andningen bråka, svetten rann i nacken och på ryggen, till och  med några salta pärlor i pannan. Varenda muskel kämpade för att göra vad hjärnan bad dem om. Upp och ner på stolen för att nå i hyllorna, lyfta tunga påsar med socker och mjöl. Till slut kändes det som min handled skulle gå av när jag lyfte en halvfull bakpulvers-burk. Och i kaoset så vägrade jag att ens tänka på vad som komma skulle efter mitt lilla frustrationsutbrott. Christopher ringde och orkade inte ens diskutera med mig när jag berättade vad jag höll på med. Han visste att det inte va någon idé, det hörde han på min röst och tonläge. Psyket behövde det, men kroppen? Ska jag verkligen svara på det tro..

Resultatet? Ett sjukt mycket renare kök med ordning och reda i skåpen. För det är ju vad folk ser? Det som ögat upptäcker, just de resultatet. Det är fortfarande flera som inte ser vad som händer när jag faktiskt gör det som min kropp, friska kropp, skulle ta som en lätt promenad, inte en rusch på milen.

När jag måste säga nej, och nej och nej hela tiden, så oroar jag mig inte längre för att någon annan ska bli besviken för jag har nog med min egen besvikelse. Besvikelsen över att livet inte blev som de skulle. Och jag har lovat att nu försöka vända saker och ting, försöka och se de positiva i de jag faktiskt kan göra och inte hela tiden se de jag kunde gjort om jag var frisk. Men det är process som tar väldigt lång tid.

Numera lyssnar jag på kvällarna på en bok som handlar om medveten närvaro. En bok som tyvärr gör det svårare att somna, men enbart för att den fångar min uppmärksamhet. Ibland känns det som om den var skriven rakt ur hjärtat till mig personligen. Jag ska satsa stenhårt på mindfullness nu. Försöka på något vis varva ner i mitt inre... För det är ju de som spökar mest just nu. Kaoset inombords!