Om Mig, Mimmi..

Då ska vi se. Tänkte kortfattat försöka beskriva mig själv och min värld. Döptes till Marianne för cirka 24 år sen. Men på senare år valde jag aktivt att byta bort namnet. Det blev Mimmi och där efter följde inte bara en massa papper och byten av körkort, visakort och så vidare utan jag tog tag i mitt liv. Bestämde mig för att det är här och nu, det var dags att byta roll. Jag hade varit den grå musen alldeles för länge. Den där personen som få lägger märke till, och de flesta finner ro i att använda som slagpåse. Jag var sedan länge trött på att ta all skit. Men har man en gång blivit inknuffad i ett hörn vänjer man sig vid att hålla sig i den radien.

Helt enkelt. Jag började för cirka 2-3 år sen sudda ut allt vad mellanstadie och högstadie-tiden hade gjort med mig. Tog fasta på att förändra ALLT! Så gott som i alla fall..

Den grå musen blev en sprallig, utåtriktad tjej som trivdes med att synas mer och mer. Jag ställde krav på min tillvaro och dem runt omkring mig. Vissa tog det längre tid för, för andra gick det fort att inse att jag inte var samma person längre.

Så vem är jag..?

Den frågan kan jag fortfarande ställa mig ibland. Speciellt när jag möter människor ifrån det förflutna. Det räcker med att jag möter dem på stan, ser dem i folkvimlet på Ge-Kås eller helt enkelt de bara råkar infinna sig i ett samtal. Osäkerheten är den samma som i grundskolan. Försöker skaka av mig vattnet ifrån fjädrarna, men vissa gånger är det lättare sagt än gjort.

Då var då och nu är nu. Inte bara jag som ska inse det. Satt faktiskt häromdagen och diskuterade "återträffar" med en kollega. Jag funderade länge på hur jag skulle reagera och känna om det helt plötsligt skulle dimpa ner en inbjudan till återträff med gamla "Freschla-borna". Och svaret blev först ett solklart NEJ! Jag skulle inte gå. Jag skulle låta mig spelas, bollas omkring, och till slut skulle jag vara tillbaka i det gamla vanliga facket. Hon den där som satt i hörnet på discot, hon den där som bara hängde på, som egentligen inte var någon. FAN HELLER, rent ut sagt. Men sen tänkte jag ett tag till.. På något vis lockar det ändå. Jag är stark. Jag är inte mitt gamla trasiga jag. Jag kanske hade kunnat bevisa att jag är NÅGON!?

Bara de sista året har det hänt saker. Jag har växt. Jag bryr mig inte lika mycket om vad andra tycker. Jag mår bra i mig själv. Självförtroende är inte alltid på topp, men vems är egentligen de?

Om mig.. Glad, sprallig, energisk, envis till tusen, bestämd, perfektionist, nogrann, sällan arg, känslig men stark, kreativ, hundägare, förlovad, söt, positiv, praktisk, shopping-galen, barnslig, vuxen.. Orden är många. En del går att utveckla.

Kanske dags att få ett avslut på den "ramsa".

Kortfattat är jag inte den samma, och önskar att vissa människor kunde ge mig en chans att bevisa det. De finns personer jag önskar jag hade mer kontakt med. Människor som har betytt väldigt mycket i mitt liv. Personer som kanske inte varit världens snällaste, men som jag på något vis vill tacka, för det är tack vare sådanna personer som jag bestämde mig för en drastisk förändring!

Så om du känner att just du borde träffas av detta, så säger jag tack! Tack för att du ställde mitt liv på ända som yngre. Tack för att du var en av dem som tvingade mig att se svart på vitt och inse att jag är VÄRD bättre.

För att avsluta, jag ber om ursäkt till dem jag kanske sårat på vägen. Jag försökte bara hitta mig själv. Jag kämpar fortfarande för att ta fasta på mig själv. Vissa hittar sin plats i livet fort, andra får pröva sig fram. Jag är inne på mitt 24:e år som sagt, och kämpar fortfarande. Jag är på väg. På väg åt rätt håll. Så förlåt om jag gjort dig illa. Innerst inne förstod jag helt enkelt inte bättre.