Min riktiga första kärlek, första och sista..

Jag vet att jag som yngre var väldigt rörig när det gällde killar. Frågan återstod om jag någonsin skulle fastna tillräckligt hårt i någons famn att jag till slut inte skulle slå på bakut och springa iväg!?

Vissa pratade bakom ryggen på mig, kallade mig det ena och det andra, player var ett återkommande ord. Tror aldrig jag medvetet var någon player. Dock förstår jag att det kunde se ut så ifrån utsidan. Jag bytte kille lika ofta som andra bytte trosor, är väl ett sätt att uttrycka síg på. Jag hade alltid ena foten utanför. När någon verkligen kom mig nära drev jag dem ifrån mig för att det var "lättast" så.

Eftersom självförtroendet under mina tonnårsår var så långt i botten så älskade jag uppmärksamhet. Därav blev det som de blev. Men alla är väl unga och dumma? Vissa mer, andra mindre..

Men i början av sommaren 2011 hade jag fått nog av mitt eget beteende. Jag har precis sårat en person som betydde väldigt mycket för mig och mitt liv. Jag sa stopp! Jag bestämde mig för att nästa gång jag ger mig in i något ska jag vara helt säker. Jag skulle inte bli kär.. Det var de sista jag skulle bli.

Vem skulle då tro att en gammal "flamma" skulle få alla döda fjärilar i magen att väckas med en enorm styrka?! Knappast jag. Om man frågar Ch så var jag sträng, och väldigt noga när vi började umgås att jag inte skulle bli kär, så han fick inte heller få några känslor för mig. Lättare sagt att gjort.

Sommaren fortskred. Helgerna på balkongen med gitarr och sång blev fler och fler. Ju mer vi umgicks desto mer bubblade i magen. Men jag blundade. Skakade av mig det hjärtat sa mig och gjorde allt för att behålla min vän som enbart vän. I slutet av Juli var vänskapen över.. Det fungerade inte längre. Inofficiellt blev vi ett par. Men vi var noga med att hålla det för oss själva, och de närmaste. Dock kunde den dummaste se på långt håll hur förälskade vi va. De gick inte dölja. Den 13 Augusti, på min mor och Kajs bröllop hade vi fortfarande inte gått ut med att vi var ett par.

21 Augusti var det officiellt.

Sen gick det fort. Trots att jag inte ville göra om misstaget jag gjorde några år tidigare så var det i valet och kvalet. Antingen skulle jag va leta rätt på en annan bostad eller så fick vi ge det en ordentlig chans. Vi blev sambos. Tror det var i November? Eller var det Oktober? Strunt samma..

24 December gick han ner på knä på köksgolvet. Julaftonsmorgon. Jag hade flera gånger de senaste veckorna nervöst gått och funderat på vad han hade planerat eftersom jag hade varit med och prövat ut storlek på ringar. Jag visste endast att det inte var nyårsafton för det hade han lovat mig att det inte var. Han retades, jäklades och njöt till tusen av att ha kontrollen för en gångs skull. (Sånt är livet när man lever med ett kontrollfreak!!) Varenda gång han böjde sig ner vände det sig i magen på mig. När han julaftonsmorgon satt där på knä, plockade fram asken så sprutade tårarna.

Vi har varit ihop i snart 11 månader, börjar närma oss ettårsdagen. Precis som alla förhållande finns det alltid toppar och dalar. Vissa dagar blir jag nyförälskad på nytt och känner mig som en 15-åring, andra dagar känns de som om vi varit gifta i 20 år. ;)

Men jag älskar min Christopher mer än jag någonsin gjort. Han är precis det jag behöver. Han är min trygghet. Mitt lugn. Min lilla ängel med djävulshorn.

Tankarna kring giftemål och så vidare finns ju självklart eftersom vi är förlovade. 2-3 år.. Barn lär nog däremot dröja väldigt mycket längre. Jag trivs bäst med att vara en bra moster och gudmor. Har på sätt och vis redan en bebis. Basil Mouse!! :)


Så för att sammafatta. Jag var en trasslig tjej som egentligen inte vad kärlek var innan Christopher kom in i mitt liv. I med och i motgång. Tidigare rymde jag snabbt om förhållandet gick ner i en dal, jag blev rädd, brydde mig inte om att rida ut vågen. Eller det som är ännu värre, jag tvingade mig själv att känna saker jag inte gjorde för att det var de som förväntades, antingen av mig själv eller andra.

Helt enkelt. Jag fortsätter min ström av ärlighet och förklaringar i den här listan. Det är dags nu.. Vuxenpoäng? Nej absolut inte. Det är nog innnerst inne av en självisk anledning. Jag behöver det. Behöver öppna mig och vara ärlig emot min omgivning. Kanske för att få förståelse? Kanske för att reda ut vad vissa skithögar sagt bakom ryggen på mig. Jag har fått nog!