Historien om Basil Mouse är lång, med en del tråkigheter, men en sjukt underbar händelse.
För att börja ifrån början, tanken på att skaffa hund har alltid funnits, ända sedan barnsben. Önskan om att ha en liten vovve har alltid varit en dröm. Men på anledning av mina föräldrar har den aldrig slagit in. Innan nu.. Det började pratas om det när min vän Robin skulle flytta in vägg i vägg. Tack vare olika arbetstider skulle vi lätt kunna lösa skötseln av en hund tillsammans. Så jag letade, ringde, mailade och sökte med lampa och kompass efter den där hunden som skulle "tillfredsställa" oss båda.
Efter min bästa vän Backie. Den amerikanska bulldogen som vann mitt hjärta några år tidigare så var jag kräsen och nogrann med valet av en ny vän.
I slutet av Juli har jag för mig att det var!? så satt vi i bilen på väg mot Helsingborg. Ingen aning vad som väntade oss när vi väl skulle komma fram. Vi var överens om att hålla oss på banan bägge två, både skulle enas innan beslutet skulle tas.
Chockade möttes vi av en kort, rubust liten skånekvinna som vinkade in oss på en grusparkering vid ett hus som såg ut att trilla ihop vilken sekund som helst. När vi klev ur bilen presenterade jag mig artigt, presenterade även Robin och möttes av kommentaren, "ja, vi får la se hur det här går, jag har redan skickat hem flera stycken och bett dem dra åt helvete!" på den bredaste skånskan jag hört på länge.
Jag och Robin utbytte en blick. Skulle vi kasta oss in i bilen och låsa dörrarna och åka hem direkt. Men det gjorde vi inte. Trots att jag många gånger under resans gång önskat det. Hon babblade på, om allt ifrån att hennes man byggt Öresundsbron till att hennes mans bror var president. Skrämseltaktik?! Den verkade inte funka på oss i alla fall. Vi kastades in igenom en grind på baksidan av huset, och en tio-femton-tal hundar kastade sig emot oss. Alla utan en, en choklad färgad liten kille som osäkert tittade på oss från avstånd. Jag vart förälskad direkt. Hans ögon såg ut att be mig ta honom där och då och springa så fort jag kunde.
Vi pratade vid ett skrangligt bord i säkert en timme. De ställde frågor om vår tillvaro, vi ställde frågor om hunden. Hon berättade att han var chippad dagen till ära och därav var lite osäker av den anledningen. Jag nickade förstående och svalde både bete och krok. Innan vi visste ordet av hade hon redan plockat fram de få papper som fanns, egentligen var det bara ett enda papper ifrån jordbruksverket som hon själv fyllt i lite uppgifter på. Stamtavla vägrade hon ge oss med anledning till att vi inte fick använda honom i avel... Det var aldrig våran tanke!
Jag tittade på Robin, i samförstånd, utan ord bestämde vi oss direkt. Han skulle följa med oss hem. Resten fick ordna sig senare.
För att sammanfatta vad hon sagt när vi var där;
- Han var chippad.
- Hade stamtavla??
- Hade gått i koppel??
- Var rumsren?
- Hade avlats på av misstag??
- Hon hade köpt honom för 16.000 för att avla på, men på grund av att han inte rest öronen valde hon att sälja hon för några ynka tusen lappar. (trots att hon sa att vi borde avla på honom?? hon måste ju för "knulla" som hon sa vackert uttryckte sig)
- Hon skulle skicka stamtavlan vid ett senare tillfälle om vi verkligen ville ha den??
- Behövde inget kvitto??
- Hade inga ägarbevis hemma??
En vettig människa hade lämnat hunden där. En förståndig människa hade direkt fattat att det var något lurt. Men kärleken, förälskelsen vid första ögonkastet var total. Så vi blev blinda..
fortsättning följer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar