Över tre år..

Dagarna kommer och går.. Finns inte många "skedar" över till att blogga trots att jag innerst inne är i behov av det. Mycket har hänt, många svajiga stunder men jag försöker mitt bästa, jag gör så gott jag kan, och inget mer än så kan väl krävas av mig?!

Börjar vänja mig vid att bo i Skephult nu, eller ödemarken som jag kallar det. Fördelarna är många men  nackdelarna ligger där och bråkar, tyvärr. Dock vinner fördelarna i slutändan, såklart. :-)

24 januari var det tre år sen, helt sjukt, TRE ÅR sen jag fick en diagnos hos Gottfries kliniken. När jag försöker tänka tillbaka på dessa åren så är allt en enda sörja. Vad hände när? När var det då? Ingen aning. Kaos i hjärnbiblioteket! Men att det redan gått tre år? Var jag med tror du? Deltog jag?

Tänk dig att du står mitt på stadsbiblioteket, runt omkring dig så börjar böckerna trilla ner, och marken rör på sig, du plockar upp en bok och där står de "energibesparing", du plockar upp en till, där står de "mental hälsa", en tredje "träning".. Detta fortsätter, varje bok benämner ett ämne, ett ämne du dagligen behöver bemöta.. Du står alltså bland massa böckerna som flyger all världens väg - jordbävning i hjärnan är det jag försöker förklara. "Man måste börja någonstans.." Ja, det måste man, men när allting hänger ihop? När allt går samman? Vart börjar man då?

Sen vi flyttade till Marks kommun så har jag fått en arbetsterapeut som gör hembesök här hos mig då och då. En kvinna som Basli kärat ner sig och spelar Allan Ballan när hon är här.  Hon har hjälpt mig inse att vara ineffektiv inte är fel utan betyder trots att min hjärna slår bakut att jag får någonting gjort, på egen hand, alldeles själv. Tidigare var effektivitet en viktig del av mitt liv! Så att låta en sak som att byta gardiner ta en och en halv DAG känns helt vrickat och galet, mentalt så blinkar alla röda lampor hysteriskt, men sen inser jag att jag klarade det! Jag gjorde de! Och jag kraschade inte fullständigt. Ja jo, jag blev trött trots min ineffektiva metod, MEN jag blev inte helt super duper kass! Sådana här steg tar vi, jag och min arbetsterapeut. Steg för steg för hon mig att le, och leva upp igen. Även om jag mestadels är sängliggande och spelar min tid med att räkna blommorna i tapeten, så kan jag IBLAND göra saker, normala saker. Wow..

Jag lovar att bli bättre på att blogga igen. Både för min, eller ja, mest för min egen skull faktiskt. Det är en dagbok, en öppen dagbok.. Att skriva har ju alltid fått mig att må bra. :-)

Trevlig måndagskväll till dig och mig.