Långsint? Jag?

Jag ler emot grannarna, hälsar glatt och utbyter några vänliga ord, allt är som vanligt.. Men är jag drar igen ytterdörren och böjer mig ner för att koppla loss Basli och får sätta mig ner på golvet för jag är fullständigt utmattad. En promenad från ytterdörren till brevlådan gör mig svag och plötsligt sitter jag i hallen med min älskade hund i knät och gråter små stilla tårar. Det handlar ju inte om så många meter?

Insikten sparkar på mig, varje gång. Jag försöker ta några steg extra och det var precis vad jag gjorde idag. Vi gick bara över vägen för att nosa i gräset på andra sidan.. Jag förstår inte hur det lilla som några extra steg är allt vad som krävs för fullständig och total utmattning.

Tårarna rinner för att jag måste accepterar det här. Tårarna rinner av ilskan och sorgen, smärtan och värken. DET ÄR INTE RÄTTVIST!

På tal om annat så har jag kommit till insikt med en annan sak, lärt något nytt om mig själv. Som Ch säger så har min akilleshäl alltid varit att jag är bra på att förlåta allt och väldigt fort. Att gå och sura över något är inte min grej. MEN nu har det krupit fram att om någon "attackerar" mig genom att vara oförstående eller fäller dumma kommentarer om min sjukdom eller liknande, då blir jag sårad på riktigt för då blir jag långsint från ingenstans!? Jag som alltid haft det som både för- och nackdel att jag inte kan vara just långsint och nu kan jag vara ledsen och besviken på någon läääänge. Vart kom detta ifrån?

Sen är jag fortfarande väldigt mycket "vatten på en gås", det rinner av mig när det gäller vad som helst annat?! Hur går den grammatiken ihop?  suck. Kanske bra, men samtidigt så har jag ju blivit rädd för konfrontationer? Att vara långsint i tystnaden gör ju inget bättre, utan egentligen sämre då det kräver massa dumma tankar och energi jag inte har.. Jag ogillar och har väldigt svårt för höjda tonarter och att man främst låter irriterad eller arg. Jag blir rädd, obekväm och ledsen..

Kaxig tjej med attityd, höga mål och självständighet till en numera tyst ensamvarg som har humörsvängningar då och då men skäms så fort hon säger ifrån eller emot?

Tänk vad en sjukdom kan göra med en.. Inte bara kroppen som förändras och skapar hinder/begränsningar utan hjärnan hittar sina egna gränser och fällor.