Got a secret?

Got a secret? Can you keep it? Swear this one you'll save, better lock it in your pocket. Taking this one to the grave. If I show you then I know you, won't tell what I said, cause two can keep a secret if one of them is dead..

Why do you smile like you have told a secret, now you're telling lies.. Cause you're the one to keep it. But no one keeps a secret. No one keeps a secret. Why when we do our darkest deeds. Do we tell? They burn in our brains, become a living hell. Cause everyone tells, everyone tells.. Got a secret? Can you keep it? Swear this one you'll save. Better lock it, in your pocket. Taking this one to the grave. If I show you then I know you won't tell what I said. Cause two can keep a secret, it one of them is dead!

Look into my eyes, now you're getting sleepy. Are you hypnotized? By secrets that you're keeing? I know what you're keeping. I know what you're keeping!

You swore you'd never tell. You swore you'd never tell! Yes, two can keep a secret if one of us is dead!

I'm back at work..

Äntligen tillbaka på jobbet. Något desorienterad och trött men allt går om man bara vill. Jag kunde inte va hemma en dag till, nu ville jag till jobbet! Och nu är arbetsdagen snart slut för min del. Skall göra en viktig sak till innan det bär av hemåt för att för en gångs skull inte duscha, äta och sova. Utan duscha, vänta på besök, prata bröllop, äta och sen sova. :-)

Värdinnemöte stör på schemat. Med andra ord skall Anna & storasyster Marie komma på besök. Spännande! Tack och lov är det två väldigt organiserade personer som har hand om det här så jag lägger tryggt över arrangemanget till dem.

Anna presenterade mig för något idag. Dropbox! Ett fantastiskt sätt att dela filer med andra personer, lätt och smidigt. Väldigt passande för bröllopsplanering. Så nu har en "Mimmi och Ch" mapp öppnats, en bröllopsmapp med andra ord. Varför vet jag inte, men idag känns allt så väldigt verkligt. Ett steg till som skapar om mig lite och får mig att le. Det är sant, det är verkligen de, om ett år vid den här tiden är jag en gift person. Jag kommer leva i ett äktenskap med min älskade Christopher. Häftig känsla. Men första ska vi komma dit också, allt med mat, musik, dekorationer, inbjudningar, texter, tal och repetitioner i kyrka med mera. En lång väg dit tidsmässigt, men när man ser på allt som måste göras känns de som vi borde börjat förra året (skämtåsido)!

Lite pill med bröllopshemsidan också. Ja, vi har faktiskt skaffat oss en sådan. :-) allt sker ju via internet nu för tiden, verkar det som, så varför inte. Ett kul sätt att informera gäster. Kanske, när saker och ting närmar sig, så kan man lägga in länken här på bloggen också. Men.. får se, måste fundera lite på de.

Dags att dra igång sista uppgiften för dagen. En av de viktigaste. Vi hörs ;-)

A moment like this..

What if I told you it was all meant to be? Would you believe me? Would you agree? It almost that feeling we've met before, so tell me that you don't think I'm crazy. When I tell you love has come here and now. A moment like this.. Some people wait a lifetime for a moment like this. Some people search forever for that special kiss. Oh, I can't believe it's happening to me. Some people wait a lifetime for a moment like this. Everything changes, but beauty remains. Something so tender I can't explain. Well, I may be dreaming, but still lie awake, can't we make this dream last forever? And I'll cherish all the love we share. A moment like this..

Some people wait a lifetime for a moment like this. Some people search forever for that special kiss. Oh, I can't believe it's happening to me. Some people wait a lifetime for a moment like this.Could this be the greatest love of all? I want to know that you will catch me when I fall. So let me tell you this, some people wait a lifetime for a moment like this.

Still going..

Fortfarande sjuk. Ordet sjuk gör mig frustrerad. Vad är normalt numera? Vad är min topp och vart är min botten? Jag vet inte, önskar jag visste.. Det känns som det inte kan bli värre, ändå vet jag att det kan de. 

Inväntar läkarbesök på vårdcentralen nästa vecka. En diskussion kring en tillfällig sjukskrivning skall tas upp. Ett frågetecken. Jag vet inte hur jag vill med allt det här. Jag vill ju inte gå ner i tid. Men att fortsätta envisas kan köra mig till en lägre botten..

Vad är rätt och fel? Jag har stora problem med det just nu. 

Hoppas på jobb på torsdag. Sen på kvällen kommer värdinnorna till bröllopet hit. Både jag och Ch ser fram emot det väldigt mycket. Spännande. Önskar att vi var lite närmre så jag verkligen kan lägga alla tankar och energi på vår kommande vigsel. Men ja.. Ett år går fort. Väldigt fort.

(Min pärla leker kontorsråtta)

Crasch!!

Tisdag hann hon bli innan min kropp sa helt och hållet stopp. Benen bara vek sig, på sätt och vis var det bra för de fick mig att ge upp.. Att sen Anna fanns där och rodde båten i hamn, det var bara en fruktansvärd tur. Värmd mat, "nertryckt" på en stol, ett samtal till Johan som kom på stört och hämtade mig. Vad hade man gjort utan vänner?!

Så, sen i tisdags så har jag legat, väldigt still. Sängen de första dagarna, soffan de nästa. Onsdag kväll drog jag på mig jeansen för en timme efter en lååång varm dusch. Vi hade bestämt en "dejt" med en musiker inför vårt lilla "event" nästa år, och även om jag borde, så kunde jag bara inte göra de. Såg fram emot det så pass mycket så de bara gick liksom inte att avblåsa! Och det var vääääl värt det, för numera har vi bokat artist till bröllopsfesten. En avbockning till, check. (ja, jag är medveten om att det är cirkus 11 månader kvar..)

Onsdagens styrka gav mig lite mycket stryk tillbaka. För torsdagen, och fredag och även idag har kroppen ballat ur vid minsta ansträngning. Men min lust att bara få åka och handla mat, tvingade ut mig, men på hemvägen blev jag så illamående, svag i kroppen och helt utmattad så jag var beredd på att säga tack och hej för mig redan innan 16 på midsommardagen! Midsommarafton blev ingen hit med andra ord.. Sorgligt, enda svenska traditionen jag kan finna lite lycka i, och jag ligger helt död vid 21 snåret och önskar att jag kunde sjunka igenom jorden. Vilka dagar det har varit här hemma. Tårar, ilska, frustration, blandat med en massa sömn och feber. Känt mig så liten och sårbar. Vill bara inte mer. Att vara sjuk är en sak, men att vara hemma från jobbet, det dödar mig lite inombords varje gång..

Så, midsommardagenskväll.. Här sitter jag, äter i kapp mig på alla de jordgubbar jag missade igår, nästan i alla fall. Försöker ta de väldigt lugnt med mat i alla dess former med tanke på att jag fått upp det ena dagen och knappt fått i mig något nästa.

Får se hur morgondagen ser ut. Hoppas på att vakna med ett mirakel. Måndag så VILL jag jobba igen.

Ny upprörande information...

Vad är ME, Myalgisk Encefalomyelit? Det är en kronisk och svårt funktionsnedsättande neuroimmunologisk sjukdom som påverkar så gott som alla kroppens aspekter och kännetecknas av bland annat omfattande och långvarig utmattning/kraftlöshet som förvärras av mental och fysisk påfrestning. ME kan drabba vem som helst; män, kvinnor och barn och uppstår oftast i samband med en infektion.

Myalgisk Encefalomyelit innebär bland annat stora störningar i det centrala nervsystemet och gör så att kroppen inte klarar av att producera tillräckligt med energi, snabbt nog för att ersätta den energi som förbrukas.

ME påverkar så gott som alla kroppens aspekter, exempelvis immunsystemet, nervsystemet, andningen, hormonsystemet, hjärt- och kärlsystemet, muskler, skelett samt mage och tarm. Sjukdomen kan medföra allvarliga begränsningar inte bara fysiskt utan även när det gäller mental påfrestning, sinnesintryck och exempelvis att hålla kroppen i upprätt ställning. Många av de som är väldigt svårt drabbade är antingen rullstolsbundna, sängbundna och/eller bundna till hemmet. ME kan i vissa fall leda ända till döden.

Ett av de vanligaste symptomen är en långdragen, förlamande utmattning/kraftlöshet som förvärras av bland annat mental eller fysisk ansträngning, och som inte kan vilas bor. Andra vanliga besvär är olika typer av smärta, sömnrubbningar, kognitiva problem, infektionskänslighet, överkänslighet mot stress och sinnesintryck (ljud, ljus, lukter och så vidare), ihållande influensaliknande symptom, feber, stora viktförändringar, problem med minne och inlärning, oförmåga att bearbeta information, koncentrationssvårigheter, hjärndimma, desorienterande yrsel och svimningsanfall, temperaturregleringsstörningar, matallergier, IBS och matsmältningsbesvär med mera.

Om du har svårt att föreställa dig hur det känns.. Tänk dig att du har influensa, magsjuka, PMS och att du är riktigt bakfull och samtidigt sprungit ett maraton. SAMTIDIGT! Alltid...

Det är vanligt med oproportionerligt lång återhämtningstid efter minsta lilla ansträngning. Exempelvis, jämför med ett gammalt mobiltelefonbatteri som måste laddas hela natten, men som ändå slår av telefonen efter ett enda samtal eller ett sms.

Många ME-drabbade har snäva gränser för hur aktiva de kan vara. Om dessa gränser inte respekteras blir konsekvenserna vanligtvis att en lång rad olika symptom förvärras och tillkommer (omedelbart eller med en fördröjning upp till 24-72 timmar), och att försämringen håller i sig under dagar och veckor, månader eller år. Det går inte att trappa upp aktiviteten för att tänja på gränserna, för upprepad överansträngning byggs upp och lagras, och får allvarliga konsekvenser. Risken för bestående försämringar är stor, chanserna för framtida förbättringar minskar avsevärt, och kraftig överansträngning kan i värsta fall leda till döden!

Många personer med ME är helt sängbundna och tillbringar all sin tid, dag efter dag, år efter år, i mörklagda rum utan att ens kunna äta, gå på toa eller hålla sig rena på egen hand. Fullständigt beroende av andra hjälp för sin överlevnad. Situationen ser väldigt olika ut från person till person, men för många betyder även en lindrig version av ME att de inte längre kan exempelvis gå ut och fika med vännerna, handla matvaror, ta en skogspromenad, äta middag tillsammans med familjen, cykla, gå på bio, dammsuga, åka buss, dansa, tvätta kläder, köra bil, leka med sina barn eller läsa en bok...

De väldigt svåra fallen av ME är mer invalidiserande än de flesta andra sjukdomstillstånd i världen, och de drabbade mår ungefär lika dåligt som cancerpatienter som genomgår cytostatikabehandling/kemoterapi och HIV-patienter (till omkring två veckor innan de avlider..). Andra sjukdomar man kan dra paralleller till är MS, Lupus och Polio. ME är en relativt vanlig sjukdom (betydligt vanligare än exempelvis bröst- och lungcancer) och har varit känd under detta namn ända sedan 1930-talet. ME kan som sagt drabba vem som helst. Kvinna som man, ung som gammal, i alla folkgrupper och samhällsskikt i hela världen. De flesta insjuknar efter en bakterie- eller virusinfektion. Men andra insjuknar i samband med vaccination, anestesi, fysiskt trauma, stress, exponering av miljöföroreningar, kemikalier och tungmetaller. Det finns idag inget känt botemedel utan ME ses som en livslång, kronisk sjukdom och chansen att tillfriskna helt är väldigt liten, omkring 6% bland vuxna.

Det är utan tvekan ett plågsamt liv för de drabbade, som dessutom förvärras av samhällets okunskap, bristfällig vård och myndigheternas kränkande, brutala och ofta även rättsvidriga behandling.

Myalgisk Encefalomyelit kallas i Sverige även för "kroniskt trötthetssyndrom", men det vore bra att undvika denna term eftersom den är missvisande och dessutom lätt blandas ihop med andra diagnoser och symptom som till exempel kronisk trötthet och trötthetssyndrom.


Så ja.. ME/CFS är ett mycket komplext syndrom som inte är så lätt att förstå sig på. Sjukdomens historik har varit väldigt turbulent och har även haft många infallsvinklar. Med andra ord skapas det myter, skepsis och fördomar. Tyvärr ligger Sverige långt efter vad gäller medvetenhet och kunskap från myndigheters och sjukvårdens sida.

Men vad är då bakgrunden till alla myter, skepsis och den låga acceptansen bland en hel del svenska läkare?

Ordets betydelse, ME/CFS den kallas som bekant i Sverige för "kroniskt trötthetssyndrom". I många andra länder har man valt bort detta namnet, då det bara i sig lett till en massa missförstånd. Man har även diskuterat en ändring av det engelska namnet "Cronic Fatigue Syndrome". Engelskans "fatigue" betyder utmattad och är faktiskt mer passande än det svenska ordet "trötthet". Det svenska namnet "Kroniskt trötthetssyndrom" är således än mer opassande än det engelska namnet.

Namnet "kroniskt trötthetssyndrom" är missvisande för att folk i allmänhet (friska människor) är trötta också. Ordet i sig, trött, är alldeles för vagt! Vid ME så är man fysiskt helt utmattad i form av en funktionsnedsättande kroppslig orkeslöshet.. Även handikappande kognitiva besvär finns även med i sjukdomsbilden. Vidare finns även flera andra kroppsliga symptom. Sjukdomen har mer än bara "trötthet" som symptom.

Själva ordet för diagnosen förväxlas ofta med två andra begrepp som används inom vården: Kronisk trötthet; som används i samband med hjärt- och lungsjuka, cancersjuka med mera. Och trötthets syndrom; som används inom psykiatrin för att beskriva trötthet vid depression, utbrändhet och så vidare. Det är denna enkla ordförväxling som lett till otaliga debatter mellan olika expertgrupper inom läkevetenskapen, där man faktiskt pratat om helt olika saker. Inte konstigt att man är oense!

Exempel; Ett stort sakfel från anhängare av den psykiatriska "skolan" i den svenska debatten har varit att man hänvisat till en del engelska studier och säger sig ha grunder för sina åsikter. Här har man då tittat på till exempel studier av "trötthets syndrom" (alltså inte kroniskt trötthetssyndom/Myalgisk Encefalomyelit). Studien har innefattat patienter med depressioner, apatiska tillstånd och beteende störningar. Alltså helt fel grupp av patienter. På detta sätt har den svenska läkarkårens syn på ME blivit helt skev. Bland annat så har detta resulterat i att man rekommenderat ME/CFS patienter att börja motionera, vilket i vissa fall kan vara väldigt och direkt skadlig.

Så, vad är då ME/CFS för något? En av WHO neurologiskt klassad sjukdom med biologisk orsak. Den internationella klassningskoden för ME är G 93.3 (WHO ICD-10) och den används också av Socialstyrelsen i Sverige (KSH97).

Diagnosen står fritt översatt för muskelsmärta och inflammation i ryggmärgens och hjärnans cellvävnad. Man har via patologiska prover kunnat påvisa omfattande förändringar i cellvävnad taget från ryggmärg och hjärna på avlidna ME-patienter. Dessa patologiska prover har systematiskt tagits på avlida patienter i USA. I vetenskapliga studier kan man urskilja ME-patienter från friska försökspersoner till stor säkerhet via specifika avvikelser i SPECT-skann och MRI-skann av just hjärnan.Det finns genetiska avvikelser som även dessa kan identifiera ME-sjuka i "blindgrupper".

Helt enkelt. Jag har babblat på och skrivet en jäkla massa idag. Men här har ni, ny fakta som jag tog del av förra veckan. Från att hela tiden fått höra "din diagnos är inte dödlig" till att läsa orden. Självklart, det gäller troligen inte mig. Jag är inte rullstolsbunden eller sängliggande mer än ibland så varför skulle jag se detta som dödligt och skrämma upp mig själv? Jo.. Det är klart som tusan att man blir rädd? Är det inte naturligt? Det tog mig några dagar sen hade jag börjat slappna av lite. Ursch.. Om du orkat läsa ändå hit så är jag stolt. Jag hade nog gett upp om de inte varit för att det handla om mig, min verklighet och vardag. Så välkommen!

Kull, du är!!

Jag hoppade envist upp ur sängen i morse. Kunde inte, ville inte, det fanns inte på kartan att stanna hemma mer nu. Herre gud! Nu får det vara bra med den här skiten. (Ursäkta språket!)

Tyvärr har jag inte så mycket att säga till om. Många går och snorar, hostar och "klagar" på onda halsar. Och ja, med mitt immunförsvar så har jag bara en sak att vänta kan jag tänka mig. Febern tog tag i mig redan  förra veckan. Men försvann? Sen kom den tillbaka med all sin kraft igår, så ännu en söndag i sängläge. Piggnade till lite på eftermiddagen och tvingade Johan till att spela Toy Story 3 på PS3:an med mig. Men efter en stund tröttnade han och jag insåg att jag hade svårt för att fokusera, jag kunde inte riktigt se vart jag förde min "Woody" så gav upp.

Istället kröp jag ihop i soffan med datorn och Basli tätt inpå. Han var väldigt "mammig" igår och det var väl tur i sig för dåliga dagar behöver jag honom mer än någonsin. Bara att han ligger i sängen hos mig känns tryggt på något underligt vis.. Och de dåliga dagarna verkar Basli förstå detta för han lämnar knappt min sida.. Som sagt. Tror jag nämnt det innan. Minnet bråkar igen.

Ja, jag har kämpat på hela dagen. Dåligt fokus. Dåligt med energi. Ipren och vatten. Försöka hålla ner febern. Försöka låta kroppen bli hel. Men jag är inte dum.. jag vet att det är vila som gäller. Hoppas på att en lugn eftermiddag med dusch och mjuka nytvättade lakan kommer hjälpa och ställa allt till rätta.
Jag har under dagen lekt "kull" med datorn känns det som. Ibland svartnar de och snurrar till och då "flyttar" sig datorn känns det som. "Kull, du är" säger den till mig.

Midsommar närmar sig med stormsteg!? Vad tusan skall man hitta på? Jag har ingen lust med midsommar.. Det finns liksom inget som lockar. Bara sängen i så fall! Hopplöst helt enkelt. Gud så tråkig jag är.

När FAN skall jag få må "bra"? När tusan ska jag bara för slappna av och känna lite ork? Varje morgon känns det som om jag mår bättre. Jag känner lite energi. Men sen pang, när jag slår mig ner i köket för att göra dagens "mask" av smink och platta det numera ganska långa håret, så känner jag de komma smygande. Smärtan, mest i ryggen.. Myror i fötterna. Halsen som gör ont så det är svårt att svälja. Feber känslan. Någon som vill byta?

Hittade lite ny information om min diagnos häromdagen. Skall dela med mig om den snart tänkte jag. Måste bara andas och smälta allt som står.. Ibland hoppas jag på att det är någon skojare som skrivit vissa saker. Men tyvärr vet jag att de stämmer för jag vet av egen erfarenhet att det är sant.

The mission.

The mission's to fight to be free again. To stand our ground and to be immortal. This is our mission so here we stand. We have the right to be ourself again. The mission's to fight to be free again. They held us down for so long, our backs against the wall. We did'nt see a future, did not hear the call. But now that things have changed now that our fears are small we create a vision. And we face it, one for all!

Studenten..

Det har dröjt och jag har faktiskt missat att bjuda på lite kort ifrån min bästa väns student. :-) en helt oförglömlig dag. Nästan så att det var mer känslosamt att se Emma ta studenten än att faktiskt göra det själv. Skumt! Men sant..

Här kommer lite kort med enormt stora känslor på en vacker vän.

Energi..

Har du känt någon gång att en person du pratar med utstrålar energi? Att personen ger dig energi? Det är en underbar känsla när man möter någon som är sådan. Speciellt för mig som bär en sådan liten budget med energi varje dag. Min lilla gömma fylldes idag av helt otroligt, min nya chef. Jag satt där, nervös som bara den. Jag har lite svårt för nya människor nu för tiden. Det är väl minnet och koncentrations förmågan som skapar oro. Men den nya chefen, vi kallar honom för "D". Han bara satt på sin stol och jag kände hur jag lyftes. Jag kände mig bra. Pratade på som jag alltid gjort förut. Munnen gick i ett! När jag klev ut ifrån hans kontor och tog ett djupt andetag så skrattade jag för mig själv, de få steg som var tillbaka till min dörr fick jag kämpa för att inte bryta ut i ett så kallat "asgarv". D är bättre än jag förväntat mig. Jag hade nog inbillat mig en mardröm, eller människa som inte hade empati eller förståelse. Men där satt vi. Hamnade i en diskussion kring mitt liv, och min tillvaro. Han sa att han imponeras om min styrka, min ork. Där och då höll jag med honom. Jag tog till mig det med värme. Jag är faktiskt stark mitt i allt det här. Även om jag många gånger vill ge upp!!

Idag är det fredag. En fredag som verkligen behövs. Huvudet spökar med mig. Febern ligger i botten och hotar med att bråka. Ont i halsen och kroppen känns som en stor säck potatis. Hårt och knölig? Hm. Ja, typ! Förlåt för att jag säger det här, med att på sig BH idag känns bedrövligt, de känns som en gammal slags korsett som spänts åt alldeles för hårt..

Jobbar "kort" dag idag. Flexar ut vid lunch och skall ta mig en promenad på Lilla Brogatan. Hm. En nagelsalong skall jag hitta. Men hitta.se gatubild är inte mycket till hjälp. Men har fått lite stöd ifrån kollegorna och tror jag kommer att kunna hitta. Behöver pröva nagelförlängning för att se om det går ihop med min kemikalie-allergi. Kroppen kanske stöter bort det, eller så får jag jätte ont? Vem vet. Därför prövar jag såhär tidigt före så jag har lite tid att fundera på hur jag ska göra inför den "stora" dagen... Likaså när det gäller spraytan, detta borde nog också prövas. Perfekt nu till sommaren kanske? Jag ska ju helt inte vistas i solen för mycket på grund av alla mediciner, så då kan jag hoppa in i en soldusch och se lika brun och fin ut som alla andra. UTAN UV-ljus. ;-)

Kanske ska snacka lite bröllop..? Vet dock inte vad jag ska säga. Jag har kikat lite mer på brudklänningar. Och jag har helt plötsligt börjat luta mer emot en lite "större" klänning..? Det gör mig lite fundersam. Jag har hela tiden kollat på enkla klänningar med max något litet glitterparti. Men nu? Förändring. Tror bara det är en period. Jag är inte så mycket för prinsessklänningar. Inte riktigt jag! Får se. Måste komma iväg och pröva lite klänningar så jag får känna efter. Helt enkelt får jag avvakta med att bestämma mig tills dess.

Ni får ha en riktigt fin fredag, och helg! Kram på er :-)

Släpp lös..

Jag funderar starkt på att kliva ur grupperna kring efterlysta djur på Facebook. Varje gång jag läser om ännu en hund som antingen sprungit bort eller blivit stulen blir jag bara mer och mer vaksam, försiktig och återhållsam när det gäller att släppa Basli lös på promenader, fält eller trädgårdar. Visst, det handlar om lydnad till stor del, och jag tvivlar inte på att Basli lyssnar på mig, mer att skulle något "hända", en kanin som hoppar fram, ett barn kommer springande, en annan hund dyker upp eller han av någon anledning blir skrämd så hade jag inte en chans. Han är väldigt bra på att "stänga av hörseln". Fokuserar bestämt på en sak. Då spelar det inte så stor roll för mig eller honom hur mycket lydnad vi tränat.

Blir så upprörd och ledsen när folk omkring mig upprepade gånger på olika vis påpekar att jag är över känslig, att jag inte tränat tillräckligt, eller helt enkelt får mig att känna mig som en dålig hundägare. Men jag lovar, Basli har inte de minsta ont av den 15 meter långa linan när han får springa runt på en gräsmatta eller fotbollsplan. Han tycker det är minst lika underbart, för den 15 meter långa linan är min säkerhet, min trygghet till att veta att jag har 15 meter på mig att få tag i honom om det skulle hända något. Han är minst lika lycklig som hunden som får springa helt lös. För honom finns det inget annat. Han har vant sig vid linan. Sen att vi använder oss av den så kallade skruven i gräsmattan när vi är borta de ser jag inte som ett hinder utan en möjlighet.

Jag har kanske inte varit den bästa hundägaren. Jag är inte så säker på allt det här med träning och så vidare. Men jag och Basli tränar varandra. Han är min första egna hund! Han kommer alltid vara lite tjafsig och bångstyrig men va tusan, det är därför man älskar den lilla krabaten. Mer egen hund har jag sällan skådat. Sen har saker den senaste tiden förändrats. Tyvärr har jag "daddat" en del med honom, med andra ord pjåskat, men det är svårt att låta bli när man kan hans bakgrundshistoria. Han kommer ifrån VIDRIGA förhållanden och jag vill ge honom allt och lite till. Dock glömde jag på vägen allt jag lärde mig när jag umgicks med Backie. Styrkan, säkerheten, sinnesstämningen, allt det där som gör dig till en bra ledare. Speciellt glömde jag av att det är en hund. För jag har behandlat Basli som en skadat barn. Men jag vaknade, insåg mitt misstag och har börjat om. Basli har svarat på det till tusen. Han älskar sin numera säkra ledare. Han lyssnar, uppmärksammar och verkar älska mig mer för han vill än mindre än tidigare lämna min sida.

Vissa dagar har min grabb, hund och älskade prins Basli Bus följt med mig till jobbet. Första gången var Anna min stöttepelare. Hon följde upp där jag gav vika. Hon gjorde de jag borde ha gjort. Men på grund av en dålig dag, osäkerhet och nervositet så tappade jag förståndet. Men Anna, hon bara tog de lugnt, löste situationen och gav Basli den tid han behövde för att bli ett fantastiskt sällskap på kontoret. De sista gångerna min vovve följt med mig till jobbet har han avslappnat lagt sig på sin filt och somnat medan jag knapprar på och sköter mitt. Stolt hundägare. En stolt "mamma". Han är en underbar bästa vän!

Så, förlåt att jag inte vill släppa min hund lös och chansa på att förlora honom bara för att han ser en kanin som är mycket roligare än bollen matte eller husse kastar. Förlåt att jag inte vill vara en av ägarna som söker sin försvunna hund. Jag vill behålla min säkerhetssträcka på 15 meter tills dess att både jag och Basli känner oss säkra på en sak, och det är att vi alltid kommer gå sida vid sida.

I can

I know I can, I know I can, be what I wanna be, be what I wanna be. If I work hard at it, I'll be where I wanna be. Be, B-Boys and girls, listen up. You can be anything in the world in God we trust. An architect, doctor maybe an actress. But nothing comes easy, it takes much practice. Like, I met a woman who's becoming a star, she was very beautiful, leaving people in awe. Singing songs, Lina Horn, but the younger version, hung with the wrong person, got her strung on that. Heroin, cocaine, sniffin up drugs all in her nose.. Could died, so young, now looks ugly and old. No fun cause now when she reaches for hugs people hold their breath cause she smells of corrosion and death. Watch the company you keep and the crowd you bring cause they came to do drugs and you came to sing so if you gonna be the best I'm tell you how. Put your hands in the air, and take a vow.

I know I can, I know I can, be what I wanna be. If I work hard at it, I'll be where I wanna be.. I'll be where I wanna be.

Be, B-boys and girls, listen again. This is for grown looking girls who's only ten. The ones who watch videos and do what they see. As cute as can be, up in the club with fake ID. Careful, before you meet a man with HIV. You can host the TV like Oprah Winfrey. Whatever you decide, be careful, some men be rapists, so act your age, don't pretend to be older than you are. Give yourself time to grow. You thinking he can give you wealth, but so young boys you can use a lot ot help, you know. You thinking life is all about smoking weed and ice. You don't wanna be my age and can't read and write. Begging different women for a place to sleep at night, smart boys turn to men and do whatever they wish. If you believe you can achieve, that say it like this.

I know I can, I know I can, be what I wanna be. If I work hard at it, I'll be where I wanna be.. I'll be where I wanna be!

Be, be, before we came to this country. We were kings and queens, never porch monkeys. There was empires in Africa called Kuch, Timbuktu, where every race came to get books. To learn from black teachers who taught Greeks and Romans, Asian, Arabs and gave them gold when gold was converted to money it all changed. Money became empowerment for Europeans, the Persian military invaded. The heard about the gold, the teachings, and everything sacred. Africa was almost robbed naked. Slavery was money, so they began making slave ships. Egypt was the place that Alexander the Great went, he was so shocked at the mountains with black faces, shot up they nose to impose what basically still goes on today, you see? If the truth is told, you youth can grow, then learn to survive until they gain control. Nobody says you have to be gangstas, hoes. Read more, learn more, change the globe. Ghetto children do your thing. Hold your head up, little man, you're a king. Young princess when you get your wedding ring, your man is saying "she's my queen".

I know I can, be that I wanna be. If I work hard at it, I'll be where I wanna be!

// NAS (lyrics)

Underbara sol..

Att måndag morgon vakna och se mellan persiennen att solen lyser är helt underbart för mig. Även om ryggen inte var min bästa vän och armarna är lite extra tunga idag så älskade jag den här morgonen. Jag njöt av att halv springa ner för trapporna tillsammans med en överlycklig hund som sprang runt benen på mig när jag stannade till och drog in ett djupt andetag av luften ute. När vi gick runt hörnet på huset och sen lyste på det fuktiga gräset kunde jag inte mer än dra ett ännu djupare andetag och le för mig själv. Basli hoppade fram och fångade min sinnesstämning. Vi gick runt i morgonsolen, jag i bara kavaj och Basli utan någon slags kläder/täcke. Visst, det var inte mer än 13-14 grader men för mig spelade det ingen roll. Att jag orkade gå ner för trapporna och gå ut med Basli innan jobbet betyder så mycket.

Nu har jobbdagen börjat och jag startar upp program efter program. Ser över mailen och planerar för veckan. Inser nu att min "bords"-kalender håller på att ta slut och borde beställa en ny. Älskar dessa personliga kalendrar man kan beställa ifrån www.personligalmanacka.se. Kanske kostar lite mer än en vanlig, men det är värt det för mig. Alla födelsedagar med mera kan läggas in och jag kan utforma den som jag behöver ha den. :-)

Söndag är det dags för möte med värdinnorna för det kommande bröllopet. Skall bli spännande att sätta sig ner med kvinnorna som skall hålla i tyglarna för min och Ch's stora dag.

I fredags plockade vi ut vigselringarna. Vi var som två fnittrande små kärlekskranka tonåringar. Knuffades och tittade på varandra med blanka och glittrande ögon. En underbar känsla som jag tänker komma ihåg resten av livet. Det var häftigt! Allt blev så väldigt mer verkligt. Hon i butiken log emot oss och la huvudet på sned, "ska ni gifta er i hemlighet?" Vi både fnittrade och svarade självfallet nej. Vi var bara så lyckliga. Där och då fanns det bara vi och en massa rosa  moln med lila elefanter. ;-)

En ny vecka, nya möjlighet. Hoppas på mindre sjukdom och mer glädje ork och mindre smärta/värk.

Värre än vanligt..

Jag var helt knäckt igår. Det fanns verkligen ingen återvändo kändes det som. Kroppen var tung, jag hade ont precis överallt, kändes som om jag hade 41-42 graders feber trots att termometern visade typ 38.. Jag mådde illa, magen var kass. Jag bara sov och sov och sov. En sån dag var det länge sen jag fick uppleva. Jag var verkligen helt redo till att ge upp där och då. Jag förbannade diagnosen, förbannade allt.

Nationaldagen i all ära, där låg jag i sängen. Halvt vaken, halvt sovande. Mental dimma. Basli låg vid min sida. Jag log åt honom de gånger han kom fram och pussade mig på näsan och på hans lilla vis visade sin omtänksamhet. Ch åkte och handlade smörgåsrån, melon, och proviva. Och mango.. Även om det inte stod på önskelistan. Det var svårt att få i sig de stackars smörgåsrånen, men efter en stund började magen vänja sig och jag kunde senare dela middagen med Johan och Ch. Grillat, min älsklingsmat. På kvällen fick jag lite energi, men den blev kortvarig, dock tacksam.

I onsdags, på Apoteket vid Ica City, fick jag mig ett leende. Efter så pass många besök på samma Apotek, nästan varje gång, så vet jag vilka som jobbar där. Men den här dagen satt där en ung kille, i den dimma som jag var kläckte jag ur mig något i stil med "du är ny här va.." och han log, "ja, jag är praktikant, femte och sista året på utbildningen".. "Jahaja, då tar du examen snart då. Gratulerar i förskott!".. Han var minst sagt en sån som skall jobba på apotek. Han var inte "jobbig" som många kan vara. Fråga tusen frågor om ens kunskap kring medicinerna trots att de kan se i datorn att jag haft den ett längre tag. Men denna kille han frågade mig om hur medicinerna värkar, och hur jag känner mig, några biverkningar som jag kan påtala osv. Det var uppskattat. En slags omtänksamhet på något vis.

En liten skymt av medmänsklighet, omtänksamhet och välmening det betyder så mycket för mig. Minsta lilla tecken på empati kan få mig starkt berörd. Igår var som sagt en av de värre dagarna! Jag hoppas de dröjer innan jag får se skymten av en sådan igen. Får försöka tänka mig för. Kan varit mitt eget fel.. Men jag kan inte lära mig allt på en handvändning.

6 år sen..

Nu är det dags igen. En anmärkning på dagen. Jag och datum, vet inte ens om jag kommer ihåg rätt. Men det känns som de. Vad jag vill komma fram till så är det troligen 6 år sen idag som jag tog studenten..

Igår vad jag på Marks Gymnasiums studentfirande i Skene. Emma skulle kliva ut från byggnaden med vit mössa och fira sin dag. Lyckan som syntes i ett hennes ansikte, kroppsspråk, gångstil, ja, hela hon lyste. Det gick inte ta miste på det. Jag kämpade inte emot tårarna den här gången, jag lät dem falla. För jag blev varm i hela kroppen och jag snodde åt mig lite av hennes glädje och delade hennes energi en stund. Hon skrattade, viftade och var nog lite rund under fötterna, men det var precis som det skulle va. Det hängdes blommor, gossedjur, ja allt det där ni vet runt hennes hals och jag tog så mycket kort jag bara kunde. Varenda sekund ville jag föreviga. Hon tjöt nästan när hon visade upp broschen, den brosch man får när man avslutat en utbildning som undersköterska. Den var hennes stolthet. Även om det "bara" är en brosch så var den värd mer än alla diamanter i världen. Känslan måste varit underbar. Det tog tid att komma dit, men nu är hon klar. Älskade vän. Stoltheten jag känner över att du inte gav upp. Inte för att jag någonsin tvivlade på att du skulle klara de. Men självklart vart de tunga perioder. Det är inte någon dans på rosor att studera, speciellt inte när man har två gulliga barn som vill ha mammas uppmärksamhet. FY FARAO va du är duktig gumman! Du är tamejfan bäst. :-)

Så jag hade en fantastisk dag igår, och idag, ja, det är sådär. Men specialisten har sagt till mig att jag måste ha roligt och ibland kan det vara värt att må dåligt en - två dagar när man haft en dag med roliga aktiviteter.

Idag är det halvdag, dag före röd dag. Slutar halv ett och åker med Johan hem. Sova lite och sen ta bilen när Ch kommer hem och åka ner till Apoteket, hämta ut lite medicin, sen MyOne och köpa lite godis till lill-killen. Får se till att låna bilen innan Ch åker iväg till Bollebygd för att fira sin kusins student. Jag och Basli stannar hemma och tar det lugnt istället. Jag kommer inte orka hela dagen idag... Men det är värt de!

Grattis igen Emma! För du har tagit studenten min älskade vän!

Förhoppningar..

Nu hoppas jag på att den tuffa tiden är över. Helt hopplöst! Smärta, orken, tröttheten. BLÄ! Det är så jäkla tröttsamt att vissa perioder är ett rent h*lvete. Det är sådär kul när man går som en gammal tant och folk runt omkring en ser smärtan. Jag vill inte att någon "tycker synd om mig", jag klarar mig. Det gör bara förbannat ont! Söndagen spenderades i sängen mesta dels exempelvis. En dag med sol, och jag orkar knappt gå från sängen till soffan. Grattis!

På tal om annat så var vi nere hos Emma med familj i fredags. Mysigt! De bjöds på mat och vi tog sedan på oss solbrillorna och trampade av ner till Kinna "centrum". Det skulle vara ett tivoli, men ursch vilken besvikelse. Fanns kanske egentligen bara en enda som var skoj för Lucas. Hoppborgen/rutschkanan var en katastrof, inte uppblåst ordentligt och vid ett tillfälle såg de ut som en flicka skulle åka över kanten för att den vek sig. Det fanns också en karusell som åkte upp och ner i en väldans fart. Förstår inte att det är lagligt att ha en sådan "packa-ihop" och "åka runt i landet" karusell som är så pass viktig med säkerhet. Tänk om något skulle hända, den skulle ju kunna flyga allvärldensväg. Ursch! Men Lucas var glad ändå. Lite sockervadd, popcorn, sen åt vi glass. Jag bara njöt. Solen stod högt på himlen och jag var med min bästa vän!

Lördagen.. Ja, jag hade sällskap av Fröken Lilla Backlund, med andra ord Emelie. Vi satt och pratade i soffan hemma hos oss. Skrattade så vi fick ont i magen när vi var ute och åkte bil. Skrämde Ch så han höll på att koka över av ilska. Placerade Emelie bakom ratten på vår vita pärla när vi skulle hämta honom från jobbet. Det uppskattades inte! *haha* Vi tyckte det var kul i alla fall..

Söndagen spenderades i sängen som sagt. Spelade lite tv-spel med Ch, då jag laddat ner Fast & Furious till vår PS3:a. Sen kom Johan och tog över och jag somnade gott i sängen. Det konstigaste är att Ch städade under tiden jag låg och sov? Han dammsög och stökade runt men Mimmi hon vaknade då inte. Sten-död! Inte en reaktion.. Skrämmande att jag kan sova så hårt. Förr i tiden vaknade jag av en knappnål..

Idag jobb. Imorgon tar Emma studenten och då är jag ledig. Onsdag jobb. Torsdag är det nationaldagen och man är ledig. Fredag tänkte jag använda flex och vara ledig. En kort vecka med andra ord med två arbetsdagar. Gäller att vara effektiv. Så tack för mig för den här gången. :-)