Jag var osäker redan när första brevet kom. Min kontakt med vuxen psykiatrin har aldrig gått smärtfritt. Men den här gången kände jag behovet, jag behöver faktiskt hjälp att bearbeta den situation jag hamnat i och står inför. När psykologen på Medicinsk rehab i slutet av förra året bad om att få skicka en remiss för att ge mig den möjligheten så bad jag att få tänka över det, men till slut sa jag "okej, vi prövar.." Nu känns det som största misstaget var inte att tacka ja till remissen utan att tacka ja till att träffa psykologen när jag befann mig på rehab.
I dagsläget vet jag ärligt talat inte vad som står i den remissen men sköterskan jag fick träffa i torsdags krossade, bombade och knycklade ihop var en millimeter av uns hopp jag hade för att faktiskt lycka finna tilltro och förtroende för en psykolog igen efter vissa omständigheter från förr.
Vaknade redan superduper tidigt i torsdags morse och kände att magen lekte centrifug. Orolig var nog bara förnamnet kanske. Jag skulle vilja skriva vartenda enda ord som sades inne i det där rummet men försöker ta det kallt just nu. Han ville stämpla om mig, så skulle jag vilja se det i alla fall. Och nej, jag hade ingen förutbestämd åsikt om hur det skulle gå, hade däremot bestämt mig för att ta den hjälp jag kunde få.
Jag mår fysiskt illa nu när jag tänker tillbaka. Känner mig mörbultad och trampad på. Är det konstigt att folk går runt och mår dåligt när bemötandet på till och med psyk är hemskt?
Det är inte så att jag tror att människor som jobbar inom vården har all tid i världen att pilla sig själva i naveln och läsa Aftonbladet på sin smartphone. Men om de får in en patient med en diagnos som de inte ens hört talas om men som nämns i remissen, bör inte denne ta och kolla upp sjukdomen så det patienten inte behöver förklara detta under besöket? Vore det så mycket begärt?! Och sen att sitta och gräva ut snusprillan från överläppen och lägga in en ny, förlåt, kanske lite väl petig nu, men kan han inte göra det på sin tid emellan patienterna? Ärligt talat är det inget jag vill se även om jag snusar själv.
Jag lovade min man när vi flyttade till Skephult så skulle jag sluta röka, vilket jag gjort med pompa och ståt utan några problem alls. I torsdags bad jag min svägerska om en och jag behövde den verkligen!!! Förstår inte varför men det där med lugnande effekt av cigaretter är rätt otroligt ändå? För efteråt hade jag ingen lust att gå tillbaka in i byggnaden och ställa sköterskan till svars.
Kraschen var väl väntad. Vände magen ut och in när jag väl kom hem. Dagarna och pendlat mellan blä till pest sen dess. Igår föll jag ihop i duschen och idag ligger jag till sängs med långbyxor och långärmat under täcket och fryser. Inget vidare med andra ord.
JAG ÄR ARG! För första gången på länge är jag arg.. men det värsta är nog ändå inte ilskan, det är uppgivenhet som bultar inombords. Jag hoppades på framtida stöd och råd, någon som kunde hjälpa mig att ta det hela ett steg framåt när han valde att tugga och spotta på allt jag sa.
"Varför kommer du hit i rullstol?" Det hade du kanske vetat om du läst remissen och tagit dig tid att förstå innehållet innan jag kom hit. (önskar jag att jag svarat..)
En blogg om livet som kroniskt sjuk. Inlägg med glimten i ögat blandas med ren information om diagnoserna ME/CFS & fibromyalgi. - Och vem är skribenten? Mimmi. Född på 80-talet. Gift med min drömprins Ch och tillsammans har vi hjältehunden Basil Mouse (Basli). I januari 2013 fick jag diagnoserna ovan på Gottfries kliniken. I maj 2015 fick vi besked om att jag är multi-intolerant. Helt enkelt, en blogg om sjukdom, lycka och kärlek.
Visar inlägg med etikett Svartgrått-humör. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Svartgrått-humör. Visa alla inlägg
måndag 15 februari 2016
torsdag 1 oktober 2015
Lite för mycket..
Vem är hon som möter min blick i spegeln? Vem är hon som gång på gång uppbringar mod och styrka som ingen visste att hon hade..? Jag frågar mig själv ofta varför jag aldrig bara ger upp. Men det alternativet finns inte. Vad som än kommer i min väg så ska jag klara av det. Men just nu är det lite för mycket på en gång. Det är alldeles för mycket som kräver min fulla närvaro och ork.
Rehab.. där kunskapen om ME inte är hög men de olika personerna försöker på sitt vis att hjälpa till. Om det verkligen hjälper? Det vet jag inte. Om jag är rädd? Ja, det är jag. En kontinuerlig överansträngning är det som medverkat till den botten där jag är idag. Så riskerna är stora, väldigt stora med det som sker dessa veckor.
En ansökan om aktivitetsersättning är inskickad. För den som inte är insatt så är det en "yngre" version av sjukersättning/sjukpension. Ett brev från Försäkringskassan där min utförsäkring kom svart på vitt. Den 4 januari är min dagar slut helt och hållet. Ett beslut måste fattas och det är precis som ovan är ett spel med tärningar. Telefonen ringde igår när vi satt och åt, jag missade tyvärr samtalet. "Knivhugget", vilket det kändes som i magen när jag såg vem som ringt var outhärdligt smärtsamt. Pulsen gick från låg till hög på några sekunder. Min handläggare hade lämnat ett meddelande. När Ch va ute med Basli tog jag mod till mig och lyssnade av "röstbrevlådan". Mer utredningar krävs, snarast möjligt. Så mitt i allt med rehab skall jag nu lyckas med även detta i samma veva.
Det känns som om lycka, sorg och panik blandas i en enda stor kladdig smet just nu. Lyckan består utav att vi om en månad ska flytta. Sorgen består av insikten, eller egentligen insikterna som slår mig varje dag och till sist.. paniken? Ja, den kommer av att allt som sagt händer på en gång. Här läggs inget åt slumpen och inget portioneras ut. Jag vet inte vart energin ska komma ifrån men jag vet att jag har mitt stöd, Mina änglar bestående av bästa vännerna (av den absolut bästa sorten!!), min underbara make och familjemedlemmar som bär mig varje dag..
Så förlåt om jag är frånvarande socialt. Förlåt om jag inte orkar höra av mig. Just nu finns det bara inget utrymme för den typ av "aktivitet". Spenderar 98% av min tid i sängen där jag vilar, lyssnar på ljudbok alternativt försöker koncentrera mig på någon film. Men troligen skulle jag kunna sätta samma kapitel/film på repeat för ingenting går in. Koncentrationen funkar inte. Hjärnan är ur funktion och att vila är till och med en kraftansträngning just nu, aldrig varit bra på att enbart koppla av.. Som sagt, förlåt. Det blir en tid nu som jag måste spara precis varje sekund av ork, mod, styrka, koncentration och medveten närvaro. Sen kommer jag tillbaka igen när allting är "löst"..
Rehab.. där kunskapen om ME inte är hög men de olika personerna försöker på sitt vis att hjälpa till. Om det verkligen hjälper? Det vet jag inte. Om jag är rädd? Ja, det är jag. En kontinuerlig överansträngning är det som medverkat till den botten där jag är idag. Så riskerna är stora, väldigt stora med det som sker dessa veckor.
En ansökan om aktivitetsersättning är inskickad. För den som inte är insatt så är det en "yngre" version av sjukersättning/sjukpension. Ett brev från Försäkringskassan där min utförsäkring kom svart på vitt. Den 4 januari är min dagar slut helt och hållet. Ett beslut måste fattas och det är precis som ovan är ett spel med tärningar. Telefonen ringde igår när vi satt och åt, jag missade tyvärr samtalet. "Knivhugget", vilket det kändes som i magen när jag såg vem som ringt var outhärdligt smärtsamt. Pulsen gick från låg till hög på några sekunder. Min handläggare hade lämnat ett meddelande. När Ch va ute med Basli tog jag mod till mig och lyssnade av "röstbrevlådan". Mer utredningar krävs, snarast möjligt. Så mitt i allt med rehab skall jag nu lyckas med även detta i samma veva.
Det känns som om lycka, sorg och panik blandas i en enda stor kladdig smet just nu. Lyckan består utav att vi om en månad ska flytta. Sorgen består av insikten, eller egentligen insikterna som slår mig varje dag och till sist.. paniken? Ja, den kommer av att allt som sagt händer på en gång. Här läggs inget åt slumpen och inget portioneras ut. Jag vet inte vart energin ska komma ifrån men jag vet att jag har mitt stöd, Mina änglar bestående av bästa vännerna (av den absolut bästa sorten!!), min underbara make och familjemedlemmar som bär mig varje dag..
Så förlåt om jag är frånvarande socialt. Förlåt om jag inte orkar höra av mig. Just nu finns det bara inget utrymme för den typ av "aktivitet". Spenderar 98% av min tid i sängen där jag vilar, lyssnar på ljudbok alternativt försöker koncentrera mig på någon film. Men troligen skulle jag kunna sätta samma kapitel/film på repeat för ingenting går in. Koncentrationen funkar inte. Hjärnan är ur funktion och att vila är till och med en kraftansträngning just nu, aldrig varit bra på att enbart koppla av.. Som sagt, förlåt. Det blir en tid nu som jag måste spara precis varje sekund av ork, mod, styrka, koncentration och medveten närvaro. Sen kommer jag tillbaka igen när allting är "löst"..
måndag 14 september 2015
Nu är det nog.
Från att ha en stor glädje med skrivandet till att helt tappat lusten (som ni kanske märkt..) Önskar jag rakt av kunde sätta ord på det men vissa omständigheter gör att jag tappar bort mig i röran på biblioteket (min hjärna med andra ord). Det är lite tråkigt, för att sätta fingrarna vid tangenterna har väl visst tagit sin skörd av min lilla nästan obefintliga energi, men mentalt har det hjälpt mig igenom många kriser av olika slag.
Jag kan tänka på en sak tusen gånger om men det är först när jag läser vad jag skriver som jag får ordning och reda på tankarna.
Det gör mig såklart väldigt upprörd när personer som läser mina inlägg missuppfattar och skriver om mina ord i sina egna hjärnor och de blev helt fel faktiskt. Jag har kanske ett sätt att skriva på som är lätt att missförstå? Kanske låter det på ett annat vis när någon annan kopplar ihop orden? Jag har ingen aning, men en sak är säker, alla dessa missförstånd har stulit min glädje i att skriva. Visst är det tråkigt med att komma dragande med "tråkig", rent av negativ information om min situation. Men min sjukdom är ingen dans på rosor, det är inga hopp och skutt på rosa fluffiga moln, så varför ska jag försköna det? Varför ska jag sitta och skriva om saker som inte gäller mig? Alltså om ett annat ämne.. Om man inte "klarar av" att läsa sanningen/verkligheten och ta det som de är, varför ska man fortsätta läsa? Det är ju knappast någon som tvingar dig? Eller?
Jag känner mig ledsen och nedstämd. Jag trodde min ilska och mitt hat emot sjukdomen hade nått sin gräns men jag var aldrig ens i närheten av så hatisk som jag kunnat bli vissa stunder den senaste tiden. Att ta itu med att det här? Alla dessa känslor och förändringar? Ja, det går inte på någon månad eller två direkt.. Det finns dem som levt med den här sjukdomen i 20 år och som fortfarande har stunder med rent hat och ilska. Är det fel? Är det konstigt? Nej verkligen inte!! Den här sjukdomen förändrar precis allt i livet.
Varenda gång jag blir misstrodd/ifrågasatt eller folk helt enkelt inte kan ta lite hänsyn till mig alls? Ja, då knäcks jag på mitten, varje gång. Jag har inte valt det här, och hade jag fått en chans att börja om? Ja, då hade jag kanske inte varit så satans envis, och KANSKE inte suttit där jag sitter idag. Men vem vet de?? Vem vet hur mitt liv ser ut som 5 år? Jag kanske kan jobba lite igen!! Vet vet om 6 år så kanske man kommit längre i forskningen och ger personer med ME en helt ny chans!?
Min dröm med skrivandet här på bloggen va att kanske hitta personer som var i samma sits som jag var 2012 när jag inte hade en aning om vad som var fel på mig.. Precis som Karin, som faktiskt fann mig här via bloggen, och som idag ligger mig varmt om hjärtat. Min dröm var att någon kanske skulle söka och trilla in här på min blogg. Min förhoppning var enkel och en ny dröm sådde sitt frö hos mig när sjukdomen åt upp min energi och några ansträngande aktivitet inte var att tänka på. Att sitta framför datorn och skriva kostar mig energi som man kan tycka att jag ska spara till annat, men om jag mår bra mentalt av att skriva, vem ska då ta det ifrån mig? Omedvetet eller medvetet, det spelar egentligen ingen roll.
Min plan var att omvandla bloggen till en hemsida där jag kunde ha kvar bloggen och skrivandet, men även fylla på med information i olika flikar, alla sådana där funktioner som hör en hemsida till. Fylla på om forskning, möjligen ha en insamling till forskningen av något slag. Men viljan har svalnat.. Projektet startades aldrig och nu har jag tröttnat på att tiga. När orken och viljan kommer tillbaka ska jag lyckas skapa min dröm och få det att fungera på något vis.
En blogg är en dagbok som andra kan läsa. Vem som helst, när som helst, hur som helst. Jag skriver inget jag inte kan stå för, inget jag absolut inte vill att någon ska veta om. Jag skriver för min egen skull men även för att andra ska veta vad mitt liv handlar om och innebär. Så visst, det här är en öppen dagbok som man väljer att läsa eller inte.
Tack till er som stöttar mig i mitt fortsatta skrivande och som saknar mina inlägg. Ni är guld värda för mig.
Jag kan tänka på en sak tusen gånger om men det är först när jag läser vad jag skriver som jag får ordning och reda på tankarna.
Det gör mig såklart väldigt upprörd när personer som läser mina inlägg missuppfattar och skriver om mina ord i sina egna hjärnor och de blev helt fel faktiskt. Jag har kanske ett sätt att skriva på som är lätt att missförstå? Kanske låter det på ett annat vis när någon annan kopplar ihop orden? Jag har ingen aning, men en sak är säker, alla dessa missförstånd har stulit min glädje i att skriva. Visst är det tråkigt med att komma dragande med "tråkig", rent av negativ information om min situation. Men min sjukdom är ingen dans på rosor, det är inga hopp och skutt på rosa fluffiga moln, så varför ska jag försköna det? Varför ska jag sitta och skriva om saker som inte gäller mig? Alltså om ett annat ämne.. Om man inte "klarar av" att läsa sanningen/verkligheten och ta det som de är, varför ska man fortsätta läsa? Det är ju knappast någon som tvingar dig? Eller?
Jag känner mig ledsen och nedstämd. Jag trodde min ilska och mitt hat emot sjukdomen hade nått sin gräns men jag var aldrig ens i närheten av så hatisk som jag kunnat bli vissa stunder den senaste tiden. Att ta itu med att det här? Alla dessa känslor och förändringar? Ja, det går inte på någon månad eller två direkt.. Det finns dem som levt med den här sjukdomen i 20 år och som fortfarande har stunder med rent hat och ilska. Är det fel? Är det konstigt? Nej verkligen inte!! Den här sjukdomen förändrar precis allt i livet.
Varenda gång jag blir misstrodd/ifrågasatt eller folk helt enkelt inte kan ta lite hänsyn till mig alls? Ja, då knäcks jag på mitten, varje gång. Jag har inte valt det här, och hade jag fått en chans att börja om? Ja, då hade jag kanske inte varit så satans envis, och KANSKE inte suttit där jag sitter idag. Men vem vet de?? Vem vet hur mitt liv ser ut som 5 år? Jag kanske kan jobba lite igen!! Vet vet om 6 år så kanske man kommit längre i forskningen och ger personer med ME en helt ny chans!?
Min dröm med skrivandet här på bloggen va att kanske hitta personer som var i samma sits som jag var 2012 när jag inte hade en aning om vad som var fel på mig.. Precis som Karin, som faktiskt fann mig här via bloggen, och som idag ligger mig varmt om hjärtat. Min dröm var att någon kanske skulle söka och trilla in här på min blogg. Min förhoppning var enkel och en ny dröm sådde sitt frö hos mig när sjukdomen åt upp min energi och några ansträngande aktivitet inte var att tänka på. Att sitta framför datorn och skriva kostar mig energi som man kan tycka att jag ska spara till annat, men om jag mår bra mentalt av att skriva, vem ska då ta det ifrån mig? Omedvetet eller medvetet, det spelar egentligen ingen roll.
Min plan var att omvandla bloggen till en hemsida där jag kunde ha kvar bloggen och skrivandet, men även fylla på med information i olika flikar, alla sådana där funktioner som hör en hemsida till. Fylla på om forskning, möjligen ha en insamling till forskningen av något slag. Men viljan har svalnat.. Projektet startades aldrig och nu har jag tröttnat på att tiga. När orken och viljan kommer tillbaka ska jag lyckas skapa min dröm och få det att fungera på något vis.
En blogg är en dagbok som andra kan läsa. Vem som helst, när som helst, hur som helst. Jag skriver inget jag inte kan stå för, inget jag absolut inte vill att någon ska veta om. Jag skriver för min egen skull men även för att andra ska veta vad mitt liv handlar om och innebär. Så visst, det här är en öppen dagbok som man väljer att läsa eller inte.
Tack till er som stöttar mig i mitt fortsatta skrivande och som saknar mina inlägg. Ni är guld värda för mig.
fredag 31 juli 2015
Empati..
"Det mest underbara sakerna i världen kan inte ses eller röras. Utan måste kännas i hjärtat!"
Sympati är att vara åskådare.. Empati är att ha på sig matchskorna!
Empati är kärlek, nej, förlåt, det är mer än kärlek. Empati är att känna för och med andra. Att kunna leva sig in i andras känslor av lycka, sorg, smärta eller obehag. Empati är att kunna krypa in i och under ytan på andra och förstå, eller åtminstone försöka förstå hur de känner sig. Empati är att engagera sig i andra... att känna ett behov av att hjälpa andra när de behöver en utsträckt hand.
Empati är något man föds med!
Empati är att ha ett medvetande om andras känslor och att förhålla sig till dem i enlighet med detta. Det vill säga att ta hänsyn och att göra avkall på sina egna behov om de står i strid med andras.
Det finns inga mediciner i världen som man kan ta för att skaffa empati.
Då empatin brister hos många har jag insett att den empatiska förmågan är olika stark hos olika personer. Det är inget jag klandrar dem för, men något som gör mig ledsen.
Sympati är att vara åskådare.. Empati är att ha på sig matchskorna!
Empati är kärlek, nej, förlåt, det är mer än kärlek. Empati är att känna för och med andra. Att kunna leva sig in i andras känslor av lycka, sorg, smärta eller obehag. Empati är att kunna krypa in i och under ytan på andra och förstå, eller åtminstone försöka förstå hur de känner sig. Empati är att engagera sig i andra... att känna ett behov av att hjälpa andra när de behöver en utsträckt hand.
Empati är något man föds med!
Empati är att ha ett medvetande om andras känslor och att förhålla sig till dem i enlighet med detta. Det vill säga att ta hänsyn och att göra avkall på sina egna behov om de står i strid med andras.
Det finns inga mediciner i världen som man kan ta för att skaffa empati.
Då empatin brister hos många har jag insett att den empatiska förmågan är olika stark hos olika personer. Det är inget jag klandrar dem för, men något som gör mig ledsen.
onsdag 1 juli 2015
Ta dig själv på allvar..
Jag är den typen som samlar på mig mycket och gärna analyserar alla problem in och ut. Vänder och vrider på varenda sten. Spelar upp dem i huvudet gång på gång. Vilket är helt fel, såklart. Att tänka "sönder" ett problem är ingen lösning. Man kan inte överanalysera världen för då finner man inga svar utan oftast fler problem.
Det är så många tankar som maler runt i huvudet på mig hela tiden. Just nu är det värre än någonsin. Det blir bara svårare och svårare att blogga. För jag vet inte riktigt var jag skall börja. Vågar knappt öppna upp för att låta fingrarna vandra över tangentbordet.. Konsten att sluta överanalysera allting? Hur slutar man? Jag önskar att jag visste. Borde kanske tillfälligt döpa om bloggen till "An angel who is falling.." för det är så det känns just nu. Jag faller och vet inte var färden kommer att sluta.
Jag måste lära mig att värdesätta mig själv och den uns av energi jag har. Jag måste lära mig att lägga den energi jag har på rätt personer och unna mig själv att få må bra, psykiskt. Jag har rätt till att flyga och inte falla. Men vad gör man när det finns folk omkring en som tar mer energi än vad de ger? Hur bryter man upp från en relation som tidigare betytt så otroligt mycket? Jag vill inte se. Vill inte vara med på den resan. Jag blundar.. det känns lättast.
I torsdags satt jag bredvid Anna hos läkaren. Anna höll mig i handen och kramade den svagt. En liten gest för att visa att hon fanns där vilket var behövligt. Läkaren ringde i varningsklockan och det kändes som om hon ville skrika mig rakt i ansiktet; TA DIN HÄLSA PÅ ALLVAR! Men trots att hon faktiskt inte skrek på mig så förstod jag budskapet. Det hon meddelade mig? Ja, det vände upp och ner på allt. Visst, jag kan inte påstå att jag inte var beredd! Men ändå.. en spark i magen, en örfil per kind och en ren kall dusch. Hade inte Anna suttit där och hållit mig uppe så hade förmodligen lagt mig ner på golvet och börjat gråta.
Från och med nu ska jag fokusera på mig, mig och min "familj". Jag ska inte chansa på att "det kanske går". Jag ska inte skaffa mig en massa måsten, eller göra saker som jag egentligen inte orkar (eller vill..) Det räcker nu! Tragiskt nog har de tagit mig alldeles för lång tid att inse att den enda som kan förändra mitt liv är jag.
Det är så många tankar som maler runt i huvudet på mig hela tiden. Just nu är det värre än någonsin. Det blir bara svårare och svårare att blogga. För jag vet inte riktigt var jag skall börja. Vågar knappt öppna upp för att låta fingrarna vandra över tangentbordet.. Konsten att sluta överanalysera allting? Hur slutar man? Jag önskar att jag visste. Borde kanske tillfälligt döpa om bloggen till "An angel who is falling.." för det är så det känns just nu. Jag faller och vet inte var färden kommer att sluta.
Jag måste lära mig att värdesätta mig själv och den uns av energi jag har. Jag måste lära mig att lägga den energi jag har på rätt personer och unna mig själv att få må bra, psykiskt. Jag har rätt till att flyga och inte falla. Men vad gör man när det finns folk omkring en som tar mer energi än vad de ger? Hur bryter man upp från en relation som tidigare betytt så otroligt mycket? Jag vill inte se. Vill inte vara med på den resan. Jag blundar.. det känns lättast.
I torsdags satt jag bredvid Anna hos läkaren. Anna höll mig i handen och kramade den svagt. En liten gest för att visa att hon fanns där vilket var behövligt. Läkaren ringde i varningsklockan och det kändes som om hon ville skrika mig rakt i ansiktet; TA DIN HÄLSA PÅ ALLVAR! Men trots att hon faktiskt inte skrek på mig så förstod jag budskapet. Det hon meddelade mig? Ja, det vände upp och ner på allt. Visst, jag kan inte påstå att jag inte var beredd! Men ändå.. en spark i magen, en örfil per kind och en ren kall dusch. Hade inte Anna suttit där och hållit mig uppe så hade förmodligen lagt mig ner på golvet och börjat gråta.
Från och med nu ska jag fokusera på mig, mig och min "familj". Jag ska inte chansa på att "det kanske går". Jag ska inte skaffa mig en massa måsten, eller göra saker som jag egentligen inte orkar (eller vill..) Det räcker nu! Tragiskt nog har de tagit mig alldeles för lång tid att inse att den enda som kan förändra mitt liv är jag.
onsdag 15 april 2015
Pour a Little Heaven on Me
Igår sparkades mina ben undan.
Jag snubblade, jag föll, ja, jag ramlade och slog mig hårt.
Idag vaknade jag.. startade Spotify, valde denna låten,
och så fort tårarna är nära idag så spelar jag den.
Om och om igen.
Så snälla, "pour a little heaven on me.."
"Pour a little heaven on me"-texten
I'm staring at a blank page. The words I cannot find.
A chapter is unwritten. I see outside the lines.
And I won't get caught if I try to
catch another shooting star so I can make a wish.
Today is when the chapter will begin.
Pour a little heaven on me
so I can keep shining.
Pour a little heaven on me
so I can keep smiling.
Another breath, antoher way
gonna make it through another day.
Pour a little heaven on me
pour it on me..
The wheels just keep on turning,
like a broken carousel.
Buying all destractions
like everybody else.
And I won't get caught if I try to catch
another shooting star so I can make a wish.
Today is when the chapter will begin.
Pour a little heaven on me
so I can keep shining.
Pour a little heaven on me
so I can keep smiling.
Another breath, antoher way
gonna make it through another day.
Pour a little heaven on me
pour it on me..
The open roads are finding me.
A hopeful hide in every sea.
As I'm looking to the highway.
Got some blue skies in the right place.
I run myself and back again
from NYC to Disneyland.
Letting go of all the memories
giving faith a chance to catch me,
to catch me, to catch me.
Pour a little heaven on me
so I can keep shining.
Pour a little heaven on me
so I can keep smiling.
Pour a little heaven on me
so I can keep shining.
Pour a little heaven on me
so I can keep smiling.
Another breath, antoher way
gonna make it through another day.
Pour a little heaven on me
pour a little heaven on me
pour a little heaven on me.
måndag 13 april 2015
Som om världen bara stannade..
När jag vaknade i morse trodde jag världen helt plötsligt börjat snurra väldigt väldigt fort, men snabbt insåg jag att det var i mitt huvud och fick rulla (ja, rulla!) ur sängen och stötta mig emot väggarna för att slänga mig på knä med huvudet i toaletten. Tårarna kom. Jag måste orka! Jag bara måste.. Läkarbesöket idag var viktigt. Sjukskrivningen gick ut igår och en ny måste skrivas. Jag kom på något vis på fötter, tog på mig kläder, kokade kaffe och tog medicinerna. När Ch en stund senare klev in genom ytterdörren kändes det som om de var en clown (har en rejäl skopa av clownfobi) eller så såg jag ingenting alls. Kämpade emot de där envisa tårarna och försökte mig på ett leende.
I bilen till Fritsla så teg jag. Den trevliga sköterskan i receptionen på vårdcentralen såg på mig med samma uppmuntrande blick som vanligt och jag tror typ jag andades för första gången sen jag vaknade då. I väntrummet blev vi sittande... 10 minuter gick, 20 minuter gick också. När 25 minuter gått över min bokade tid bad jag Ch gå och fråga vad som pågick. Då visade det sig att de dubbelbokat och jag drog en lugn suck och såg min stressade make. "Får jag ringa din mamma? Jag måste tillbaka till jobbet.." Så ensam fick jag släpa mig in till läkaren jag länge uppskattat och respekterat. Stressad, frånvarande och ja, vad som man säga, taskig attityd? Läkaren lyssnade inte en sekund på vad jag sa och jag fick kämpa för att inte bli förbannad. Här hade jag väntat 25 minuter på att träffa henne, och hon påpekade att MITT läkarbesök fick kortas ner något idag. Knack knack på dörren och min kära mamma kom in. Tack och lov, min ilska blåste ut i draget när dörren öppnades och släppte in henne.
När jag förklarade symptom, förklarade läget, informerade om att jag försökt jaga på rehab lite, och att Försäkringskassan väntade på svar om framtiden så var det som om jag pratade om vädret. Respekten jag skrev ovanstående? Den minskade, snabbt. Jag har förlitat mig på denna kvinnliga läkare sen jag fann henne! Men nu har hennes kunskap kring min sjukdom nått sin gräns. Tror ärligt talat att hon blandar ihop ME med utmattningssyndrom vilket är två skilda saker. Den ena är kronisk den andra tillfällig (oftast!). Jag blev tom. Tackade för mig när hon sagt att hon skulle sjukskriva mig till slutet av juni och att vi får hoppas att jag fått tid hos rehab innan dess. Mmmmm. Visst.
Missförstå mig rätt. Jag VILL till rehab. Sen om förmågan finns? Om det kommer gå? Det har jag ingen som helst aning om.
Mamma bakade våfflor med jordgubbar och grädde. Johan kom upp och fick göra oss sällskap. Alfapetet plockades fram och vi skrattade hysteriskt en stund. Senare somnade jag på soffan medan mamma satt och kollade på tv. När jag vaknade önskade jag att morgonen vore en mardröm.
Tom. Inga tårar kommer trots att jag känner att det skulle behövas. Nu hoppas jag nästa steg kommer och lyfter mig till skyarna för jag behöver lite BRA besked nu. Ja, nu nu nu!
onsdag 8 april 2015
Att hantera vänskap, familj etc. med kronisk sjukdom?
När ens liv förändras förödande av kronisk sjukdom och smärta (där inte en enda kroppsdel lämnas orörd). Då blir det stöd man får ifrån nära och kära viktigare än någonsin! Men egentligen är det en av ironierna med ett liv där en kronisk sjukdom är del av vardagen. För vid den tiden du behöver kärlek och stöd från de som du bryr dig mest om, så är det oftast då som relationerna blir ännu mer utmanande och drabbade..
Många gånger behöver det inte vara den fysiska biten som är de största hindret för mig, utan det handlar om förbindelsen med de som ligger mig varmt om hjärtat får sig en törn. Vänskapen som var så självklar innan man blev sjuk, kanske inte är det längre. Sanningen är den att kontakten med familj/släkt/vänner kan bli väldigt komplicerad. Skillnaden mellan hur jag upplever saker och ting är väldigt olik hur de runt omkring mig ser de. Det handlar en del om att jag nu måste hantera och hitta mig själv, och mitt i den röran så blir man missförstådd, isolerad och ensam i sin smärta. Att dömas av andra? Och handskas med det utöver symptom är naturligtvis väldigt smärtsamt av många anledningar för mig.. (självklart även för andra i samma situation!) Ändå tar jag lärdom av de, och speciellt lär jag mig av alla gånger jag faller men sedan tar mig upp från avgrunden, belyser livet med en ny glöd och ser saker och ting i ett annat ljus. Så ja, att helt plötsligt drabbas av en kronisk sjukdom, satte verkligen käppar i många hjul, både i relationer men även i för mina drömmar.
Det kan faktiskt vara så att man blir en främling för varandra, även om man känt varann länge. Spontan, energisk och framåt ena dagen och nästa så är man tillbakadragen, tyst och försiktig. På utsidan ser man en fasad, en kropp, man ser ingen egentlig skillnad.. Jag ser ju frisk ut? Eller hur? Men på insidan pågår varje dag en stor förändring. Det är ungefär som om jag inte pratar samma språk längre. Men hur ska jag kunna begära av mina älskade vänner, familjemedlemmar och släkt att de ska förstå när jag inte gör det själv?
Familjen, vännerna, kan få kämpa med att se skillnaden mellan då och nu, det är inte så lätt. Eller så "vill" dom inte se att man faktiskt är sjuk och inte kan göra de mest simplaste sakerna som att träffas på stan och ta en lunch. Acceptans och förståelse är ingen barnlek och svårighetsgraden är inte amatör.
I min tur kämpar jag dagligen med just de två sakerna, förståelse och acceptans, i min egna lilla värld. Jag vill inte bli specialbehandlad på något vis, utan jag vill bli förstådd! Jag vill inte ses som en annan person nu och då, utan jag vill bara få vara jag, men samtidigt med mina nya begränsningar! Därav landar det största ansvaret automatiskt tillbaka på mig, att arbeta med relationerna. Jag kastar inte sten, för jag sitter i glashus. Och är mycket väl medveten om hur dålig jag är på att hålla kontakten..
Jag gick ifrån att vara vem som helst till att behöva utbilda mig själv och mina nära om min sjukdom. Jag gick ifrån att bära allt inom mig och vara bra på det(!) till att plötsligt behöva uttrycka känslor och behov öppet och tydligt, att från natt till dag behöva be om hjälp. Som en liten sak att ha en arm att hålla i när jag ska ta mig upp för en trappa. Eller skämtåsido, någon som går bakom mig och tar emot om jag störtar. ;-)
Varje dag lär jag mig något nytt om min sjukdom, mina begränsningar/behov, och i samma veva måste jag tydligt berätta om detta för andra för att de ska kunna förstå eller hjälpa mig. Om inte ovanstående var omskakande nog, så finns det ingen kunnig vård att luta sig tillbaka på. Det forskas och söks svar, men ingen behandling finns att erbjuda mig.
Så jag biter ihop och hoppas varje dag på en förbättring, om än bara en pytteliten sådan.
tisdag 7 april 2015
Jag skriver för att överleva..
Att följa någons sjukdomskamp kan ge kloka insikter. Medan vissa kan anse att den som bloggar kan "skada" sig själv genom att utlämna sin historia så öppet att vem som helst kan läsa den. Jag ser det som så att det jag skriver är min version av mitt liv, och min enda avsikt är att möjligen öppna ögonen på dem runt omkring mig men även längre bort än så. Att skriva ger mig livsglädje, ork och lusten att leva. Jag får i min blogg helt naket berätta om mitt liv, vad jag går igenom och vad jag kämpar emot..
Vissa dagar vet jag att jag kommer att överleva vad än livet kastar emot mig, nästa dag är smärtan/symptomen så starka att de är på gränsen till ohanterbara. Ibland faller jag över gränsen, orken tar slut och bryter ihop. Nästa dag finns jag fortfarande kvar, jag övervann dödsångesten som faktiskt fanns i bakgrunden och sträcker på min svaga kropp, nöjd med mig själv, jag vann kampen även den här gången.
Under många år har jag stått på egna ben. Ensam är jag stark tänkte jag. Men ensam är inte stark, du klarar det ett tag tag, men tillslut vinner hjärnspökena över dig och du är inte medveten om det innan du bara ser allt i svart eller vitt. Det är aldrig försent att ta en utsträckt hand. Ibland, oavsett om jag har någon som finns för mig eller är med någon så känner jag mig fortfarande ensam. Jag känner mig ensam på riktigt. Ensam i min egna kamp, ensam med allt som får mig att känna mig värdelös och hjälplös. Det är en väldigt stark känsla och jag känner det ofta. Jag lever med något osynligt, det låter aj när någon berör mig, det låter aj när någon hänger och kläder på mig, det låter aj när någon kramar mig, det låter aj när någon petar på mig.. Det känns AJ i hjärtat när jag inte blir förstådd, trodd på eller tagen på allvar. Jag säger aldrig aj högt så någon hör mig, utan de hörs i mitt huvud. Jag vill inte säga det högt för den där kramen kan vara värmen och ömheten jag behöver för att få hjärtat att fortsätta orka. Smärta, smärta, smärta och återigen SMÄRTA. Smärtan är oändlig, smärtan finns alltid där! Plågar mig, misshandlar mig och trycker ner mig.
Konsten att överleva? Jag har inget bra svar på hur jag gör det, utan som alltid står jag de med fler frågor ju mer jag funderar över hur jag klarar det..
Hur märks det i vardagen att du har din sjukdom? Frågan ställdes till mig av en bekant häromdagen. Jag blev tom på svar.. Men ur min mun rann; - ja.. det kanske inte märks så bra, det syns liksom inte." När jag tänkte mer på saken så kom jag till en insikt; för mig har det blivit en del av mitt vardagliga liv att leva med vetskapen att jag måste ta mina tabletter för att att klara av smärtan/värken. För den som inte har en kronisk sjukdom förstår jag om detta känns skrämmande men för mig är det numera helt naturligt att ta mina mediciner varje morgon och kväll.
Ibland är livet j*vligt orättvist.
Vissa dagar vet jag att jag kommer att överleva vad än livet kastar emot mig, nästa dag är smärtan/symptomen så starka att de är på gränsen till ohanterbara. Ibland faller jag över gränsen, orken tar slut och bryter ihop. Nästa dag finns jag fortfarande kvar, jag övervann dödsångesten som faktiskt fanns i bakgrunden och sträcker på min svaga kropp, nöjd med mig själv, jag vann kampen även den här gången.
Under många år har jag stått på egna ben. Ensam är jag stark tänkte jag. Men ensam är inte stark, du klarar det ett tag tag, men tillslut vinner hjärnspökena över dig och du är inte medveten om det innan du bara ser allt i svart eller vitt. Det är aldrig försent att ta en utsträckt hand. Ibland, oavsett om jag har någon som finns för mig eller är med någon så känner jag mig fortfarande ensam. Jag känner mig ensam på riktigt. Ensam i min egna kamp, ensam med allt som får mig att känna mig värdelös och hjälplös. Det är en väldigt stark känsla och jag känner det ofta. Jag lever med något osynligt, det låter aj när någon berör mig, det låter aj när någon hänger och kläder på mig, det låter aj när någon kramar mig, det låter aj när någon petar på mig.. Det känns AJ i hjärtat när jag inte blir förstådd, trodd på eller tagen på allvar. Jag säger aldrig aj högt så någon hör mig, utan de hörs i mitt huvud. Jag vill inte säga det högt för den där kramen kan vara värmen och ömheten jag behöver för att få hjärtat att fortsätta orka. Smärta, smärta, smärta och återigen SMÄRTA. Smärtan är oändlig, smärtan finns alltid där! Plågar mig, misshandlar mig och trycker ner mig.
Konsten att överleva? Jag har inget bra svar på hur jag gör det, utan som alltid står jag de med fler frågor ju mer jag funderar över hur jag klarar det..
Hur märks det i vardagen att du har din sjukdom? Frågan ställdes till mig av en bekant häromdagen. Jag blev tom på svar.. Men ur min mun rann; - ja.. det kanske inte märks så bra, det syns liksom inte." När jag tänkte mer på saken så kom jag till en insikt; för mig har det blivit en del av mitt vardagliga liv att leva med vetskapen att jag måste ta mina tabletter för att att klara av smärtan/värken. För den som inte har en kronisk sjukdom förstår jag om detta känns skrämmande men för mig är det numera helt naturligt att ta mina mediciner varje morgon och kväll.
Ibland är livet j*vligt orättvist.
onsdag 4 mars 2015
Ideal.. Ätstörningar.
Jag minns ett samtal jag hade med en läkare för många år sen när jag hade ett "återfall" i mina ätstörningar. Jag hade tårar i ögonen och bad henne ge mig ett svar på varför jag trillade dit IGEN? Hon la handen på min axel och mötte min blick, "man blir aldrig helt frisk, man lever med sjukdomen precis som en nykter alkoholist." Jag log, och mungiporna mötte tårarna på sina bana ner för kinderna. "Jag kommer alltså alltid vara en nykter anorektiker?"
Från och till sen tonåren har jag kämpat med tankar och till viss del handlingar som cirkulerat kring min vikt. Jag var naturligt smal, men det räckte inte för mig. Jag trivdes inte med det jag såg i spegeln och ville "bara" tappa några kilon. Som sjukast var jag någon gång i 13-14 års åldern när jag från underviktig gick till gravt rejält jätte underviktig. Den dagen jag vaknade upp ur min dvala och såg mig själv i spegeln? Ja, då blev jag rädd. Som minst vägde jag någonstans omkring 35-36 kilo om jag inte minns helt fel. Omkring 160 lång och med dessa få till antalet kilon så var det jag såg i spegeln inte mycket mer än skinn på ett skelett, en sjuk och väldigt skör tjej som kämpade emot ångesten och viljan att stoppa fingrarna i halsen och kräkas upp det minimala hon ätit. En frisk, hälsosam tonåring på 160 cm skall väga någonstans omkring 55 kilo enligt min dåvarande läkare.
Mitt återfall kom under gymnasiet där de uppstod nya krav. Jag hamnade i en värld där vi var bara tjejer i klassen och i mina ögon såg alla bättre ut än vad jag gjorde. Framförallt så sminkade dom sig! Det enda jag kunde något om var kajal och mascara, vilket jag under min "punkrock"-period flitigt använde. Men här var det foundation, rouge, puder och allt annat som skapade ett ideal. 16 år ungefär och jag trillade dit igen. Ätstörningarna blossade upp trots mina då 50 kg.
Jag var den som hade platt mage som en pannkaka. I alla lägen, från alla håll och inte ens när jag satt ner fanns det ett enda hudveck. Smala lår, och överarmar utan minsta tillstymmelse till häng. Storlek 34 kunde till och med vara för stort. Ångest över bröst som inte fanns. Men åter igen oroade jag mig för min vikt.
Vart vill jag komma med ovanstående? Jo.. Jag är trött på alla ideal. Jag är less på att se alla träningsnarkomaner lägga ut bilder på deras perfekta kroppar.. När man själv ligger i soffan/sängen dag in och dag ut och träning, inte ens en promenad, finns på kartan så känns det som att bli sparkad i magen om och om igen. Det räcker inte längre med att vara smal, något jag inte är längre på grund av sjukdomen heller men nu... Nu ska kvinnor ha vältrimmade muskler. "Strong is the new skinny"! Avundsjuka? Ja, självklart. Det sticker i ögonen när man vill men inte kan eller klarar hänga med i tempot.
Missförstå mig rätt nu. Jag tycker inte att det är fel att träna och hålla sig hälsosam, tvärtom. Men jag är avundsjuk.. Dock är jag lite bekymrad över att många kanske inte förstår hur skadligt det kan va att varje dag programmeras och utsättas för dessa ideal. Jag tror fullt ut på läkaren en gång sa till mig, "man blir aldrig helt frisk".. En gång ätstörningar? Alltid ätstörningar? Kanske inte så att man "alltid" tänker på vikt, träning och sånt men det ligger där och darrar under ytan. Och när man varje dag ligger i soffa/säng och ser på när folk når sina mål så börjar det snurra.. Emot ens vilja. Jag har inget återfall och tänker inte få det heller. Men klart jag har ångest över min vikt, jag ser inte ut som jag en gång gjorde. Dock handlar det väl om att bli vuxen också. Kroppen förändras ju äldre man blir.
Önskar verkligen jag kunde se mig själv ur andras ögon och förstå det jag måste se. Jag är inte tjock. Inte det minsta. Men jag ser inte det som ni ser. Trasig spegel? En sån där som finns på Liseberg? Kanske..
Från och till sen tonåren har jag kämpat med tankar och till viss del handlingar som cirkulerat kring min vikt. Jag var naturligt smal, men det räckte inte för mig. Jag trivdes inte med det jag såg i spegeln och ville "bara" tappa några kilon. Som sjukast var jag någon gång i 13-14 års åldern när jag från underviktig gick till gravt rejält jätte underviktig. Den dagen jag vaknade upp ur min dvala och såg mig själv i spegeln? Ja, då blev jag rädd. Som minst vägde jag någonstans omkring 35-36 kilo om jag inte minns helt fel. Omkring 160 lång och med dessa få till antalet kilon så var det jag såg i spegeln inte mycket mer än skinn på ett skelett, en sjuk och väldigt skör tjej som kämpade emot ångesten och viljan att stoppa fingrarna i halsen och kräkas upp det minimala hon ätit. En frisk, hälsosam tonåring på 160 cm skall väga någonstans omkring 55 kilo enligt min dåvarande läkare.
Mitt återfall kom under gymnasiet där de uppstod nya krav. Jag hamnade i en värld där vi var bara tjejer i klassen och i mina ögon såg alla bättre ut än vad jag gjorde. Framförallt så sminkade dom sig! Det enda jag kunde något om var kajal och mascara, vilket jag under min "punkrock"-period flitigt använde. Men här var det foundation, rouge, puder och allt annat som skapade ett ideal. 16 år ungefär och jag trillade dit igen. Ätstörningarna blossade upp trots mina då 50 kg.
Jag var den som hade platt mage som en pannkaka. I alla lägen, från alla håll och inte ens när jag satt ner fanns det ett enda hudveck. Smala lår, och överarmar utan minsta tillstymmelse till häng. Storlek 34 kunde till och med vara för stort. Ångest över bröst som inte fanns. Men åter igen oroade jag mig för min vikt.
Vart vill jag komma med ovanstående? Jo.. Jag är trött på alla ideal. Jag är less på att se alla träningsnarkomaner lägga ut bilder på deras perfekta kroppar.. När man själv ligger i soffan/sängen dag in och dag ut och träning, inte ens en promenad, finns på kartan så känns det som att bli sparkad i magen om och om igen. Det räcker inte längre med att vara smal, något jag inte är längre på grund av sjukdomen heller men nu... Nu ska kvinnor ha vältrimmade muskler. "Strong is the new skinny"! Avundsjuka? Ja, självklart. Det sticker i ögonen när man vill men inte kan eller klarar hänga med i tempot.
Missförstå mig rätt nu. Jag tycker inte att det är fel att träna och hålla sig hälsosam, tvärtom. Men jag är avundsjuk.. Dock är jag lite bekymrad över att många kanske inte förstår hur skadligt det kan va att varje dag programmeras och utsättas för dessa ideal. Jag tror fullt ut på läkaren en gång sa till mig, "man blir aldrig helt frisk".. En gång ätstörningar? Alltid ätstörningar? Kanske inte så att man "alltid" tänker på vikt, träning och sånt men det ligger där och darrar under ytan. Och när man varje dag ligger i soffa/säng och ser på när folk når sina mål så börjar det snurra.. Emot ens vilja. Jag har inget återfall och tänker inte få det heller. Men klart jag har ångest över min vikt, jag ser inte ut som jag en gång gjorde. Dock handlar det väl om att bli vuxen också. Kroppen förändras ju äldre man blir.
Önskar verkligen jag kunde se mig själv ur andras ögon och förstå det jag måste se. Jag är inte tjock. Inte det minsta. Men jag ser inte det som ni ser. Trasig spegel? En sån där som finns på Liseberg? Kanske..
tisdag 3 mars 2015
Jag antar att det är okej..
(Text skriven av mig en nätter utan sömn.. rörig? Ja.. men så blir det när man är en förvirrad "tant".)
Ännu en natt, bara jag och månen är vakna. Det är tyst utanför, alldeles tyst. Tankarna virvlar kring då- och nutid. Framtiden är för svår. Många beslut som måste tas. Tystnaden skrämde mig och jag började sjunga en vaggvisa jag så många gånger hört. Ler åt för mig själv. Var det de bästa jag kunde göra? Sjunga en vaggvisa för att bryta denna mörka tystnad. Drömmer mig bort till platsen jag suttit så många gånger.. Jag är mitt i vattnet, på en sten och lyssnar, njuter av bruset som kommer från vattenfallet några meter framför mig.
Jag antar att det behöver göra ont. Jag antar att det är okej att jag gråter. Det måste få göra ont att släppa taget om saker man alltid älskat att göra. För man kommer ut på andra sidan. Jag förmodar att det är okej att det här bryter ner mig, som att falla när du försöker flyga, det är sorgligt, men någon gång vänder det. För man kommer ut på andra sidan. Tiden läker alla såren, på något sätt.
Jag vet att det finns en blå horisont, någonstans där framme, den bara väntar på mig. Jag ska ta mig dit, lämna allt bakom mig.. Jag föreställer mig att jag sitter på toppen av mitt vattenfall och ser vattnet rusa neråt men med blicken så följer jag vattnet och ser det stilla ebba ut i en vacker bäck som sakta slingrar sig väg framåt igenom den snåriga skogen.
Jag vill tacka dig för all din hjälp. Jag tänker på dig och undrar om du ser samma stjärnor som jag stirrar upp på denna natt. Utan dig hade jag inte ens vågat doppa en tå i verkligheten, den stora massan som för mig känns som kvicksand. Du hjälper mig att se färgerna i det som jag bara ser som grått. Du ser mig på ett sätt som jag inte kan. Jag vill se mig själv i spegeln och möta den blick jag gjorde förut. Idag känns denna som en främling. Kanske är jag förlorad? Tja.. Kanske är jag förlorad. Men åtminstone har jag öppnat ögonen. Jag är inte längre vilse. Jag är bara förvirrad och känslan av ensamhet slår mig i magen. Kisar emot horisonten och tror att jag ser något suddigt långt borta.
Jag njuter av nattens tystnad och koncentrerar mig på andningen och andas in lugnet. Jag vet att även ett ärr för alltid kommer att blöda men någon gång kommer såret bli just ett ärr. Man måste bara låta hjärtat tro! För alla dessa stjärnor som natten erbjuder mig så måste någon av dem vägleda mig hem igen. Jag är inte rädd, jag är inte skrämd eller orolig. Jag känner hur mitt hjärta tagit en paus..
Jag antar att du tror på mig, att du tänkt stanna. Du bär mig.. Jag kommer alltid ha en plats för dig i mitt hjärta. För alltid och för evigt.
När du står vid ett vägskäl har du ett val du måste göra. När en dörr stängs öppnas en annan. Framtiden är ännu inte skriven. I alla fall inte min.
Ännu en natt, bara jag och månen är vakna. Det är tyst utanför, alldeles tyst. Tankarna virvlar kring då- och nutid. Framtiden är för svår. Många beslut som måste tas. Tystnaden skrämde mig och jag började sjunga en vaggvisa jag så många gånger hört. Ler åt för mig själv. Var det de bästa jag kunde göra? Sjunga en vaggvisa för att bryta denna mörka tystnad. Drömmer mig bort till platsen jag suttit så många gånger.. Jag är mitt i vattnet, på en sten och lyssnar, njuter av bruset som kommer från vattenfallet några meter framför mig.
Jag antar att det behöver göra ont. Jag antar att det är okej att jag gråter. Det måste få göra ont att släppa taget om saker man alltid älskat att göra. För man kommer ut på andra sidan. Jag förmodar att det är okej att det här bryter ner mig, som att falla när du försöker flyga, det är sorgligt, men någon gång vänder det. För man kommer ut på andra sidan. Tiden läker alla såren, på något sätt.
Jag vet att det finns en blå horisont, någonstans där framme, den bara väntar på mig. Jag ska ta mig dit, lämna allt bakom mig.. Jag föreställer mig att jag sitter på toppen av mitt vattenfall och ser vattnet rusa neråt men med blicken så följer jag vattnet och ser det stilla ebba ut i en vacker bäck som sakta slingrar sig väg framåt igenom den snåriga skogen.
Jag vill tacka dig för all din hjälp. Jag tänker på dig och undrar om du ser samma stjärnor som jag stirrar upp på denna natt. Utan dig hade jag inte ens vågat doppa en tå i verkligheten, den stora massan som för mig känns som kvicksand. Du hjälper mig att se färgerna i det som jag bara ser som grått. Du ser mig på ett sätt som jag inte kan. Jag vill se mig själv i spegeln och möta den blick jag gjorde förut. Idag känns denna som en främling. Kanske är jag förlorad? Tja.. Kanske är jag förlorad. Men åtminstone har jag öppnat ögonen. Jag är inte längre vilse. Jag är bara förvirrad och känslan av ensamhet slår mig i magen. Kisar emot horisonten och tror att jag ser något suddigt långt borta.
Jag njuter av nattens tystnad och koncentrerar mig på andningen och andas in lugnet. Jag vet att även ett ärr för alltid kommer att blöda men någon gång kommer såret bli just ett ärr. Man måste bara låta hjärtat tro! För alla dessa stjärnor som natten erbjuder mig så måste någon av dem vägleda mig hem igen. Jag är inte rädd, jag är inte skrämd eller orolig. Jag känner hur mitt hjärta tagit en paus..
Jag antar att du tror på mig, att du tänkt stanna. Du bär mig.. Jag kommer alltid ha en plats för dig i mitt hjärta. För alltid och för evigt.
När du står vid ett vägskäl har du ett val du måste göra. När en dörr stängs öppnas en annan. Framtiden är ännu inte skriven. I alla fall inte min.
söndag 1 mars 2015
Spegel, spegel på väggen där.
Ser mig själv i spegeln efter duschen, känns pinsamt och genant, men någon med ME vet hur det känns och vad jag pratar om. Tittar och tittar länge, men känner inte igen något av det jag ser i spegeln. Ögonen som alltid varit den kroppsdel jag varit stolt över känns matta och på något vis tomma. Håret som alltid varit glansigt och fylligt hänger platt och risigt. Ansiktet är mer grått än hudfärgat, förutom lite sår, utslag och till viss del kanske acne?! Något som jag aldrig haft problem med tidigare. En finne i månaden räckte innan. Händerna är torra, såriga, mestadels kring naglarna/nagelbanden. Armarna värker och skakar efter ett "lyckat" försök att borsta ur håret. Den platta magen? Snygga benen som alltid bar upp ett par högklackade skor och ett par tajta snygga jeans? Nej.. Numera är det mysbyxor alternativt baggy-jeans med sneakers som står på schemat.Klär på mig.. Denna nya kropp, plufsig. Kärlekshandtag. En liten bula eller vad man nu ska kalla magen. Inget mellanrum mellan låren, eller kanske finns en millimeter om man kollar riktigt noga. Mina "skinny jeans" som jag älskade så, som jag bar typ varenda dag, har hamnat i en påse på vinden. Jag står inte ut med att slänga dem, inte heller sälja dem. Kommer dock aldrig kunna klämma ner mig i dessa igen.. Men de bär med sig så mycket känslor. Tror många kvinnor, frisk, ung som gammal, någon gång har ägt ett par jeans som de sparar för att någon gång förhoppningsvis kunna använda dem igen. Eller? Så istället för tajta jeans och ett figurnära linne så blir det mysbyxor, en t-shirt som Ch växt ur och raggsockar. För fötterna är blåa, trots att jag nyss kom ut ur en kokande varm dusch.
"Oversize"-tröjor och mysbyxor 7 dagar i veckan, hemma i lägenheten.
Jag vet att många tror att jag överlever, att jag försöker få medömkan och söker folk som tycker synd om mi. Men ursch! Dessa borde leva mitt liv i en endaste ynka vecka och försöka vara ens en tiondel av den leende personen som jag försöker förbli.
Det finns dagar jag är så rädd.. att jag ska sjunka ännu längre in i detta träsk. Bli sjukare, och sjukare. Jag är väldigt få gånger, men det händer, rädd för att den här sjukdomen till slut kommer äta upp mig helt och jag blir fången i sovrummet med neddragna persienner och ljudet av vatten som drar in över stranden, droppar i en hink eller regnet som öser ner. Det låter obegripligt och sorgligt. Men när man ser tillbaka på den spralliga, glada och energiska person jag var och ser mig idag i soffan, så tror jag inte det är så svårt att förstå min rädsla och oro.
tisdag 10 februari 2015
Lite förlåtelse..
Vad hände med vår oskuld..? Det var inte svårt att döda förtroendet. Så rädd att det inte ska bli detsamma igen. Så rädd. Jag orkar inte känna efter. Ingen trodde att jag kunde sätta stopp för kaoset, ingen trodde att jag skulle klara av att sätta ner foten. Förrådd av dig, men brutna löften. Det finns överallt i luften som jag andas. Och det tar kål på mig, och det dödar mig. Nu känns allt bortkastat. Alla utsträckta händer känns onödiga. Ligger i dammet. Det finns inget sätt att ändra på de. Tiden har runnit ut. Allt vi behöver är lite förståelse, allt vi behöver är lite förlåtelse. Lite förlåtelse.
Det finns inget som jag inte skulle offra för att ta bort sorgen ifrån mina ögon, för att ta bort smärtan i mitt hjärta. Jag vill bara höra att allt kommer bli bra igen. Men förtroendet är borta, det sanna förtroendet försvann med vinden. Jag försökte hårt hålla kvar det, med hela min kraft.. Jag ville inte vara din fiende. Nej.. Men nu finns det i luften som jag andas. Det tar kål på mig. Sakta dödar det mig.
När allt nu är bortkastat.. Minnen som sakta kommer att suddas ut i sanden. När allt sopas under mattan och skall glömmas bort. Mitt hjärta gick itu.. Det finns inget sätt att ändra på de. Jag vill inte känna. Jag vill inte veta. Men förtroendet är nu borta, borta med vinden.
Jag har så många gånger svalt min stolthet, och låtit saker glida mellan mina fingrar.. Låt gå! Som om det skulle göra någon skillnad. Men nu gör det ont, jag har svårt att andas. Jag vet inte ens vad som är verkligt. Jag skulle svälja min stolthet och låt gå, om jag kan göra skillnad.. Så om allt var bortkastat och alla bara rusade förbi, ditt hjärta ligger trasigt kvar i sanden. Det finns ingen anledning att se tillbaka. Tiden har runnit ut... Allt vi behöver nu är förståelse, lite förlåtelse. Ja.. I dammet går vi vilse och tiden rinner ut. Jag vill inte känna, vill inte veta.
Vad hände med vår oskuld?
Det finns inget som jag inte skulle offra för att ta bort sorgen ifrån mina ögon, för att ta bort smärtan i mitt hjärta. Jag vill bara höra att allt kommer bli bra igen. Men förtroendet är borta, det sanna förtroendet försvann med vinden. Jag försökte hårt hålla kvar det, med hela min kraft.. Jag ville inte vara din fiende. Nej.. Men nu finns det i luften som jag andas. Det tar kål på mig. Sakta dödar det mig.
När allt nu är bortkastat.. Minnen som sakta kommer att suddas ut i sanden. När allt sopas under mattan och skall glömmas bort. Mitt hjärta gick itu.. Det finns inget sätt att ändra på de. Jag vill inte känna. Jag vill inte veta. Men förtroendet är nu borta, borta med vinden.
Jag har så många gånger svalt min stolthet, och låtit saker glida mellan mina fingrar.. Låt gå! Som om det skulle göra någon skillnad. Men nu gör det ont, jag har svårt att andas. Jag vet inte ens vad som är verkligt. Jag skulle svälja min stolthet och låt gå, om jag kan göra skillnad.. Så om allt var bortkastat och alla bara rusade förbi, ditt hjärta ligger trasigt kvar i sanden. Det finns ingen anledning att se tillbaka. Tiden har runnit ut... Allt vi behöver nu är förståelse, lite förlåtelse. Ja.. I dammet går vi vilse och tiden rinner ut. Jag vill inte känna, vill inte veta.
Vad hände med vår oskuld?
måndag 9 februari 2015
Game on b*tch...
"Ögon tömda på tårar. Kinder som har torkat för länge sen. Hoppet som lämnar ännu en gång. Gnistan som minskat och snart inte finns längre..."
Nu får det vara nog. Ja, nu jävlar får det vara nog.
Fram och tillbaka funderar jag på vems fel det är.. Är det kanske fel på mig? Är det jag som skapar situationerna och sätter mig i en sits där jag blir blåst, trampad på, utnyttjad och tagen för given? Eller är det så att jag faktiskt bara är för snäll och hjälpsam...? Försöker jag hjälpa till där inte hjälpen är önskad? Frågetecknen är många men svaren är få.
Varför kan jag inte få den respekt jag faktiskt förtjänar? Hur kommer det sig att jag ofta känner mig överkörd? Eller kan jag som person jämföras med ett gummiband, som folk drar och sliter i åt olika håll men nu så börjar det brista. Gummibandet är skört! Jag känner mig allt oftare förbannad och arg. En känsla som jag aldrig haft speciellt bra kontroll över. Det är tråkigt att känna så. Att inte kunna lägga energi på att vara glad och tacksam, utan att istället lägga energi på att känna mig ledsen och utnyttjad, och på övergångsfas till förbannad. Men på ett vis vet jag ju vadd problemet är, jag måste lära mig att "sätta ner foten", ordentligt... Det har ju aldrig varit min grej egentligen att vara arg. Jag vet ju inte riktigt hur man ska va, eller bete sig när man blir arg. Känner mig som en tecknad figur som blir alldeles röd och det flyger blixtrar omkring mig. Så snälla sluta dra och töj i gummibandet för jag klarar inte av alla känslor som verkligen svallar över nu för tiden. Det har blivit för mycket, och jag vet tyvärr att en vacker dag när det rinner över på riktigt finns risken att ilskan riktas emot helt fel person. Någon som bara är på fel plats vid fel tillfälle. Och jag vägrar delta i de skedet.
Det känns också som om jag hela tiden måste BE OCH BÖNA för förståelse, för acceptans... Och jag orkar inte, och vill inte lägga en massa energi på att orka be mina medmänniskor om att de ska förstå, utan jag vill att det nu efter 2-3 år ska komma naturligt. Funderar lite på att helt enkelt sluta göra allt och strunta i vad som händer. Är jag mesig? För snäll? För mjäkig? För samtidigt så är jag en person som folk uppfattar som bestämd. Och ska jag beskriva den sidan av mig själv så handlar det om att jag vill veta vad som händer, jag vill ha kontroll. Men det skulle onekligen vara väldigt skönt att få slippa, att kunna lita på någon så mycket att man inte behöver tänka eller ifrågasätta om allt är okej.
Jag tror att jag engagerar mig för mycket.. i andras liv, så mycket att jag glömmer bort mig själv. Jag vill inte göra andra besvikna eller arga, vilket resulterar i att jag ofta väljer att vara andra till lags istället för att fråga mig själv vart gränsen egentligen går.. Hur mycket ska man egentligen hjälpa andra? Hur mycket ska man ge av sig själv? Sen att säga nej till någon? en vän exempelvis. Så sätter min livliga fantasi igång ett helt hav av dåliga tankar och resultat av just det ordet "nej". Jag är så rädd för att göra någon arg eller besviken, så att personen kanske lämnar mig. Äh! Jag måste skärpa mig! Ska det vara så himla svårt?
Känner mig svag. Hatar att känna mig svag! Jag har ju alltid varit stark (och självständig). Eller var det bara på låtsas? Men nu smyger sig svagheten till mig lite då och då, allt oftare. Men det är väl mänskligt. Eller.. Frågan är om jag är på väg att bli mänsklig? Jag borde ju också få visa min känslor istället för att knuffa undan dem. Men samtidigt är jag rädd. Så himla rädd. Rädd för att känna. Inte heller blir det bättre när folk förklarar för mig att jag måste släppa ut de, måste reagera och känna efter, leta i mitt omedvetna. Ibland blir jag nyfiken på vad som finns där. Men oftast blir jag rädd. För gudars skymning! Vad kommer att komma fram? Efter alla dessa år. Kaoset som pågått. Ursch!
Jag vill vara stolt över mig själv. Jag vill lyckas. Jag vill börja sätta min egen lycka i första hand. Stå upp för mig själv och sluta ge ge ge och inte förvänta mig något tillbaka. Jag vill kunna säga ifrån utan att få dåligt samvete.
Jag vill inte sitta här och påstå att mitt liv är eller har varit svårare än någon annans men det har krävts mycket av mig själv för att komma dit jag är idag.
Nu behöver jag klättra ännu högre upp på stegen... Och jag ska börja behandla folk precis som dom behandlar mig. Jag ska inte ta någon skit. Och om jag känner att det krävs, så kommer jag vara en riktig b*tch, självklart bara emot personer som verkligen förtjänar det.
Samhället har sedan barnsben lärt mig att jag ska vara tyst, uppta så lite plats som möjligt och vara andra till lags. Det har inneburit många negativa konsekvenser för mig.. Men "game on b*tch, nu orkar jag inte med idioter mer.
Nu får det vara nog. Ja, nu jävlar får det vara nog.
Fram och tillbaka funderar jag på vems fel det är.. Är det kanske fel på mig? Är det jag som skapar situationerna och sätter mig i en sits där jag blir blåst, trampad på, utnyttjad och tagen för given? Eller är det så att jag faktiskt bara är för snäll och hjälpsam...? Försöker jag hjälpa till där inte hjälpen är önskad? Frågetecknen är många men svaren är få.
Det känns också som om jag hela tiden måste BE OCH BÖNA för förståelse, för acceptans... Och jag orkar inte, och vill inte lägga en massa energi på att orka be mina medmänniskor om att de ska förstå, utan jag vill att det nu efter 2-3 år ska komma naturligt. Funderar lite på att helt enkelt sluta göra allt och strunta i vad som händer. Är jag mesig? För snäll? För mjäkig? För samtidigt så är jag en person som folk uppfattar som bestämd. Och ska jag beskriva den sidan av mig själv så handlar det om att jag vill veta vad som händer, jag vill ha kontroll. Men det skulle onekligen vara väldigt skönt att få slippa, att kunna lita på någon så mycket att man inte behöver tänka eller ifrågasätta om allt är okej.
Jag tror att jag engagerar mig för mycket.. i andras liv, så mycket att jag glömmer bort mig själv. Jag vill inte göra andra besvikna eller arga, vilket resulterar i att jag ofta väljer att vara andra till lags istället för att fråga mig själv vart gränsen egentligen går.. Hur mycket ska man egentligen hjälpa andra? Hur mycket ska man ge av sig själv? Sen att säga nej till någon? en vän exempelvis. Så sätter min livliga fantasi igång ett helt hav av dåliga tankar och resultat av just det ordet "nej". Jag är så rädd för att göra någon arg eller besviken, så att personen kanske lämnar mig. Äh! Jag måste skärpa mig! Ska det vara så himla svårt?
Om jag ändå kunde födas på nytt och med andra gener, annan styrka.. andra......
Känner mig svag. Hatar att känna mig svag! Jag har ju alltid varit stark (och självständig). Eller var det bara på låtsas? Men nu smyger sig svagheten till mig lite då och då, allt oftare. Men det är väl mänskligt. Eller.. Frågan är om jag är på väg att bli mänsklig? Jag borde ju också få visa min känslor istället för att knuffa undan dem. Men samtidigt är jag rädd. Så himla rädd. Rädd för att känna. Inte heller blir det bättre när folk förklarar för mig att jag måste släppa ut de, måste reagera och känna efter, leta i mitt omedvetna. Ibland blir jag nyfiken på vad som finns där. Men oftast blir jag rädd. För gudars skymning! Vad kommer att komma fram? Efter alla dessa år. Kaoset som pågått. Ursch!
Jag vill vara stolt över mig själv. Jag vill lyckas. Jag vill börja sätta min egen lycka i första hand. Stå upp för mig själv och sluta ge ge ge och inte förvänta mig något tillbaka. Jag vill kunna säga ifrån utan att få dåligt samvete.
Jag vill inte sitta här och påstå att mitt liv är eller har varit svårare än någon annans men det har krävts mycket av mig själv för att komma dit jag är idag.
Nu behöver jag klättra ännu högre upp på stegen... Och jag ska börja behandla folk precis som dom behandlar mig. Jag ska inte ta någon skit. Och om jag känner att det krävs, så kommer jag vara en riktig b*tch, självklart bara emot personer som verkligen förtjänar det.
Samhället har sedan barnsben lärt mig att jag ska vara tyst, uppta så lite plats som möjligt och vara andra till lags. Det har inneburit många negativa konsekvenser för mig.. Men "game on b*tch, nu orkar jag inte med idioter mer.
onsdag 4 februari 2015
Kaoset inombords.
När smärtan är så total att du inte kan annat än att ta en extra tablett för att orka, en tablett som gör dig flummig och i andras ögon "rolig", då har livet tagit ett ännu längre steg ner i dalen. När man får plötsliga "tryck" över bröstkorgen och tårarna kommer utan förvarning för att man utan någon egentlig orsak landar i dessa eviga funderingar vad som kommer hända i framtiden. Ligger på soffan med massor av kuddar för att kunna ändra ställning och läge så fort de blir riktigt obekvämt. Gör vad jag kan för att hålla allt i schack. Men det är inte lätt att hänga med i en bergochdalbana som jag inte har någon kontroll över.
Standarden, eller ja, kvalitén på dagarna har blivit om än värre än tidigare. Jag gör mitt bästa för att aktivera mig så gott det går. Och mitt bland all frustration försökte jag använda mig att min gamla teknik för att bli av med jobbiga känslor, med andra ord städa och sortera, slänga och skapa ordning. Köket såg ut som ett bombnedslag.. efter några få minuter började andningen bråka, svetten rann i nacken och på ryggen, till och med några salta pärlor i pannan. Varenda muskel kämpade för att göra vad hjärnan bad dem om. Upp och ner på stolen för att nå i hyllorna, lyfta tunga påsar med socker och mjöl. Till slut kändes det som min handled skulle gå av när jag lyfte en halvfull bakpulvers-burk. Och i kaoset så vägrade jag att ens tänka på vad som komma skulle efter mitt lilla frustrationsutbrott. Christopher ringde och orkade inte ens diskutera med mig när jag berättade vad jag höll på med. Han visste att det inte va någon idé, det hörde han på min röst och tonläge. Psyket behövde det, men kroppen? Ska jag verkligen svara på det tro..
Resultatet? Ett sjukt mycket renare kök med ordning och reda i skåpen. För det är ju vad folk ser? Det som ögat upptäcker, just de resultatet. Det är fortfarande flera som inte ser vad som händer när jag faktiskt gör det som min kropp, friska kropp, skulle ta som en lätt promenad, inte en rusch på milen.
När jag måste säga nej, och nej och nej hela tiden, så oroar jag mig inte längre för att någon annan ska bli besviken för jag har nog med min egen besvikelse. Besvikelsen över att livet inte blev som de skulle. Och jag har lovat att nu försöka vända saker och ting, försöka och se de positiva i de jag faktiskt kan göra och inte hela tiden se de jag kunde gjort om jag var frisk. Men det är process som tar väldigt lång tid.
Numera lyssnar jag på kvällarna på en bok som handlar om medveten närvaro. En bok som tyvärr gör det svårare att somna, men enbart för att den fångar min uppmärksamhet. Ibland känns det som om den var skriven rakt ur hjärtat till mig personligen. Jag ska satsa stenhårt på mindfullness nu. Försöka på något vis varva ner i mitt inre... För det är ju de som spökar mest just nu. Kaoset inombords!
Standarden, eller ja, kvalitén på dagarna har blivit om än värre än tidigare. Jag gör mitt bästa för att aktivera mig så gott det går. Och mitt bland all frustration försökte jag använda mig att min gamla teknik för att bli av med jobbiga känslor, med andra ord städa och sortera, slänga och skapa ordning. Köket såg ut som ett bombnedslag.. efter några få minuter började andningen bråka, svetten rann i nacken och på ryggen, till och med några salta pärlor i pannan. Varenda muskel kämpade för att göra vad hjärnan bad dem om. Upp och ner på stolen för att nå i hyllorna, lyfta tunga påsar med socker och mjöl. Till slut kändes det som min handled skulle gå av när jag lyfte en halvfull bakpulvers-burk. Och i kaoset så vägrade jag att ens tänka på vad som komma skulle efter mitt lilla frustrationsutbrott. Christopher ringde och orkade inte ens diskutera med mig när jag berättade vad jag höll på med. Han visste att det inte va någon idé, det hörde han på min röst och tonläge. Psyket behövde det, men kroppen? Ska jag verkligen svara på det tro..
Resultatet? Ett sjukt mycket renare kök med ordning och reda i skåpen. För det är ju vad folk ser? Det som ögat upptäcker, just de resultatet. Det är fortfarande flera som inte ser vad som händer när jag faktiskt gör det som min kropp, friska kropp, skulle ta som en lätt promenad, inte en rusch på milen.
När jag måste säga nej, och nej och nej hela tiden, så oroar jag mig inte längre för att någon annan ska bli besviken för jag har nog med min egen besvikelse. Besvikelsen över att livet inte blev som de skulle. Och jag har lovat att nu försöka vända saker och ting, försöka och se de positiva i de jag faktiskt kan göra och inte hela tiden se de jag kunde gjort om jag var frisk. Men det är process som tar väldigt lång tid.
Numera lyssnar jag på kvällarna på en bok som handlar om medveten närvaro. En bok som tyvärr gör det svårare att somna, men enbart för att den fångar min uppmärksamhet. Ibland känns det som om den var skriven rakt ur hjärtat till mig personligen. Jag ska satsa stenhårt på mindfullness nu. Försöka på något vis varva ner i mitt inre... För det är ju de som spökar mest just nu. Kaoset inombords!
torsdag 1 januari 2015
Statuskontroll?
Det är en av de "där" dagarna idag. Värken är precis på bristningsgränsen. Smärtan kommer och går. Förflytta sig är otroligt omständligt så det är sängen som gäller. Det är först nu under kvällningen jag klarar av att sitta upp. Och så frågar man mig hur jag mår? Jag svarar som oftast, "jag lever". Det är ett försvar, ett gränsdragning jag själv satt upp. Man suckar åt mig och säger; "det va inte de jag frågade, jag kan själv se att du lever.." Och jag förstår dem, hur i all sin dar ska man kunna veta i vilket skick jag är om jag inte berättar de? Framförallt kan det ju vara bra om jag berättar när det är svårt att andas, förflytta mig eller när hjärtat skenar..
Jag önskar jag förstod själv varför jag väljer ett undvikande svar. Jag har ingen aning varför jag inte kan svara rent ut hur jag egentligen mår. Får väl skylla på min "beskyddande"-attityd. ;-) Det enda jag vet är att jag vill inte gnälla. Jag vill inte att folk ska tycka synd om mig.. för jag vet ärligt talat in hur jag ska bete mig när folk lägger huvudet på sned och tittar på mig med blanka ögon och medömkan i blicken. Sedan är det ju inte så att jag går runt och funderar på hur jag mår. Idag är idag, det är som det är. Kroppen gör som den vill!? Jag har en "status"-kontroll, utan jag konstaterar mest för mig själv om det är en "ligga och vila dag" eller om jag kanske kan utföra några enklare saker, varför till och med inte ta mig ut och utföra ett ärende? Med andra ord finns det egentligen tre olika lägen i mitt huvud. Riktigt dålig, dålig eller okej.
Jag vet att jag måste bli bättre på att förmå mig att vara ärlig, att uttala orden som inte verkar vilja komma ut ur min mun när någon frågar hur jag mår. Vet inte hur det ska gå till, men på något vis ska jag lyckas, lite i taget.
Känner mig så otroligt frustrerad på kroppen och sjukdomen. När jag försöker prata och förklara mina känslor, framförallt för Christopher, så är det som om någon tagit hela mitt ordförråd och gömt det på vinden i min hjärna. Jag kan inte få fram ett ord eller beskriva en enda känsla. Det gör mig både frustrerad och upprörd. Det som då gör det hela konstigt är att så fort jag sätter fingrarna mot tangenterna så är det helt plötsligt mycket lättare. När jag skriver så finner jag ord, ibland behöver jag skaka om huvudet lite.. Men det funkar.
Zombie? Ja. Det känns som om jag befinner mig i er värld, de levandes värld, men som om jag är utanför bubblan. Sover men ändå vaken. Jag är varken det ena eller det andra. Som sagt, en zombie.
Livet rinner ifrån mig och jag tvingas leva igenom andra. Jag orkar inte göra det jag vill. Jag orkar inte ta hand om hemmet. Jag kan inte jobba längre, med andra ord utanför samhället. Jag orkar inte vara social långa stunder. Måste vila ofta, väldigt ofta.
Tänk dig.. Ja, tänk dig att du inte märkte den dagen ditt liv började förändras.
Förändringar är ju ofta sådana, det kommer successivt, smyger sig på, man kan inte sätta fingret på det men innan man vet ordet av det så är livet oåterkalleligt förändrat.
Tänk dig att du vaknar en dag och känner dig lite hängig. Tänker att du kanske håller på att dra på dig en förkylning. Du stoppar en extra sked honung i ditt te, dricker en extra kopp kaffe för att vakna till lite. Varför inte en uppiggande promenad för att få frisk luft, eller kanske somnar på soffan på eftermiddagen. Det händer ju då och då. Kanske blir du förkyld, kanske inte.
Tänk dig att den där känslan inte går bort. Du blir tröttare och tröttare. Får nån förkylning, men inte blir du piggare efteråt. Stannar hemma från jobbet och är tillbaks efter några dagar. Tänk dig att det känns som om du aldrig riktigt vaknar. Din kropp känner ett obehag, en trötthet, utmattning. Något som alltid är där, du kan inte sätta fingret på det. ..
Tänk om du är så trött att du sover till tre på dagen, men sen när du ska ta en promenad så är du ändå så trött att du måste lägga dig och vila lite först. Hushållsarbete gör dig totalt slut. Ofta måste du sova lite emellan. Känslan av lathet när du inte orkar trots att du vill..
Jag orkar inte längre! JAG VILL HA ETT NYTT BATTERI, ett som går att ladda fullt utan att det laddar ut med en gång, jag vill byta ut mitt nuvarande som laddar ur med en gång. Detta trasiga och läckande batteri gör mig galen!! Och nej, jag är inte deprimerad, bara sjukt frustrerad. Men imorgon är en annan dag.
Jag önskar jag förstod själv varför jag väljer ett undvikande svar. Jag har ingen aning varför jag inte kan svara rent ut hur jag egentligen mår. Får väl skylla på min "beskyddande"-attityd. ;-) Det enda jag vet är att jag vill inte gnälla. Jag vill inte att folk ska tycka synd om mig.. för jag vet ärligt talat in hur jag ska bete mig när folk lägger huvudet på sned och tittar på mig med blanka ögon och medömkan i blicken. Sedan är det ju inte så att jag går runt och funderar på hur jag mår. Idag är idag, det är som det är. Kroppen gör som den vill!? Jag har en "status"-kontroll, utan jag konstaterar mest för mig själv om det är en "ligga och vila dag" eller om jag kanske kan utföra några enklare saker, varför till och med inte ta mig ut och utföra ett ärende? Med andra ord finns det egentligen tre olika lägen i mitt huvud. Riktigt dålig, dålig eller okej.
Jag vet att jag måste bli bättre på att förmå mig att vara ärlig, att uttala orden som inte verkar vilja komma ut ur min mun när någon frågar hur jag mår. Vet inte hur det ska gå till, men på något vis ska jag lyckas, lite i taget.
Känner mig så otroligt frustrerad på kroppen och sjukdomen. När jag försöker prata och förklara mina känslor, framförallt för Christopher, så är det som om någon tagit hela mitt ordförråd och gömt det på vinden i min hjärna. Jag kan inte få fram ett ord eller beskriva en enda känsla. Det gör mig både frustrerad och upprörd. Det som då gör det hela konstigt är att så fort jag sätter fingrarna mot tangenterna så är det helt plötsligt mycket lättare. När jag skriver så finner jag ord, ibland behöver jag skaka om huvudet lite.. Men det funkar.
Zombie? Ja. Det känns som om jag befinner mig i er värld, de levandes värld, men som om jag är utanför bubblan. Sover men ändå vaken. Jag är varken det ena eller det andra. Som sagt, en zombie.
Livet rinner ifrån mig och jag tvingas leva igenom andra. Jag orkar inte göra det jag vill. Jag orkar inte ta hand om hemmet. Jag kan inte jobba längre, med andra ord utanför samhället. Jag orkar inte vara social långa stunder. Måste vila ofta, väldigt ofta.
Tänk dig.. Ja, tänk dig att du inte märkte den dagen ditt liv började förändras.
Förändringar är ju ofta sådana, det kommer successivt, smyger sig på, man kan inte sätta fingret på det men innan man vet ordet av det så är livet oåterkalleligt förändrat.
Tänk dig att du vaknar en dag och känner dig lite hängig. Tänker att du kanske håller på att dra på dig en förkylning. Du stoppar en extra sked honung i ditt te, dricker en extra kopp kaffe för att vakna till lite. Varför inte en uppiggande promenad för att få frisk luft, eller kanske somnar på soffan på eftermiddagen. Det händer ju då och då. Kanske blir du förkyld, kanske inte.
Tänk dig att den där känslan inte går bort. Du blir tröttare och tröttare. Får nån förkylning, men inte blir du piggare efteråt. Stannar hemma från jobbet och är tillbaks efter några dagar. Tänk dig att det känns som om du aldrig riktigt vaknar. Din kropp känner ett obehag, en trötthet, utmattning. Något som alltid är där, du kan inte sätta fingret på det. ..
Tänk om du är så trött att du sover till tre på dagen, men sen när du ska ta en promenad så är du ändå så trött att du måste lägga dig och vila lite först. Hushållsarbete gör dig totalt slut. Ofta måste du sova lite emellan. Känslan av lathet när du inte orkar trots att du vill..
Jag orkar inte längre! JAG VILL HA ETT NYTT BATTERI, ett som går att ladda fullt utan att det laddar ut med en gång, jag vill byta ut mitt nuvarande som laddar ur med en gång. Detta trasiga och läckande batteri gör mig galen!! Och nej, jag är inte deprimerad, bara sjukt frustrerad. Men imorgon är en annan dag.
torsdag 27 november 2014
Boken.
En person som jag beundrar frågade mig en gång varför jag inte sätter orden på papper, varför jag inte skriver en bok..!? Just där och då log jag och skakade på huvudet, varför skulle jag göra de?
Men tiden har gått.. Jag har funderat och sugit åt mig vänliga komplimanger om mitt skrivande, medan det fortfarande finns de som ifrågasätter varför jag i hela friden lägger ut hela mitt liv på en blogg där vem som helst, ja, precis vem som helst kan läsa mina ord. Man ser olika på det..
Dock bär bloggen mig ofta, de dagar när jag behöver så finns den här och jag kan dela med mig av tankar och känslor som kommer och går. Även om någon inte hade läst, inte en endaste, så hade orden betytt lika mycket. Så varför inte skriva för egen del? Spara meningarna för mig själv? Finns många olika svar på den frågan men jag ställer istället en motfråga; Varför ska jag inte dela med mig?
Ibland undrar jag va jag gjort för ont, varför just jag skulle drabbas (och för en gångs skull talar jag inte om sjukdomen..) Men genom de väldigt snart 26 år jag levt så har jag hamnat i situationer som jag aldrig ens skulle vilja att min värsta fiende skulle behöva gå igenom... ändå sitter jag här, trots allt, livslevande med ett svagt leende på läpparna för att nu har jag bestämt mig.
Boken, novellen, dagboken, vad än den ska kallas, ska påbörjas. Livet är en resa, den tar oss till olika platser, ingens resa är den andres lik. Men TROTS min resa så ler jag. Jag är lycklig. Så jag litar på rösten inom mig. Det här är vad jag behöver! Sätta ord på livet! Bloggen har hjälpt mig en bit, men den biten är nog bara början, jag tror mina fingrar emot tangentbordet kan skapa mirakel för min psykiska hälsa.
Ska jag lägga ut boken här? Nej! Men inte för min egen skull utan för aktörerna i texten. De personer som gått vid min sida, alltid, eller bara för en stund, skall inte behöva uppleva vissa saker igen, eller skämmas för att jag faktiskt inte är rädd för att dela med mig.
Psykologer, terapeuter, läkare, alla har gjort sin beskärda insats i att försöka hjälpa mig. Få mig att sluta bära allt på egen hand. Även om vi ibland kommit en bit på vägen så sluter jag mig snabbt. Det här är min historia, min, och ingen annans.
Men tiden har gått.. Jag har funderat och sugit åt mig vänliga komplimanger om mitt skrivande, medan det fortfarande finns de som ifrågasätter varför jag i hela friden lägger ut hela mitt liv på en blogg där vem som helst, ja, precis vem som helst kan läsa mina ord. Man ser olika på det..
Dock bär bloggen mig ofta, de dagar när jag behöver så finns den här och jag kan dela med mig av tankar och känslor som kommer och går. Även om någon inte hade läst, inte en endaste, så hade orden betytt lika mycket. Så varför inte skriva för egen del? Spara meningarna för mig själv? Finns många olika svar på den frågan men jag ställer istället en motfråga; Varför ska jag inte dela med mig?
Ibland undrar jag va jag gjort för ont, varför just jag skulle drabbas (och för en gångs skull talar jag inte om sjukdomen..) Men genom de väldigt snart 26 år jag levt så har jag hamnat i situationer som jag aldrig ens skulle vilja att min värsta fiende skulle behöva gå igenom... ändå sitter jag här, trots allt, livslevande med ett svagt leende på läpparna för att nu har jag bestämt mig.
Boken, novellen, dagboken, vad än den ska kallas, ska påbörjas. Livet är en resa, den tar oss till olika platser, ingens resa är den andres lik. Men TROTS min resa så ler jag. Jag är lycklig. Så jag litar på rösten inom mig. Det här är vad jag behöver! Sätta ord på livet! Bloggen har hjälpt mig en bit, men den biten är nog bara början, jag tror mina fingrar emot tangentbordet kan skapa mirakel för min psykiska hälsa.Ska jag lägga ut boken här? Nej! Men inte för min egen skull utan för aktörerna i texten. De personer som gått vid min sida, alltid, eller bara för en stund, skall inte behöva uppleva vissa saker igen, eller skämmas för att jag faktiskt inte är rädd för att dela med mig.
Psykologer, terapeuter, läkare, alla har gjort sin beskärda insats i att försöka hjälpa mig. Få mig att sluta bära allt på egen hand. Även om vi ibland kommit en bit på vägen så sluter jag mig snabbt. Det här är min historia, min, och ingen annans.
fredag 31 oktober 2014
Tungt..
Det sägs att tiden läker alla sår. Vet inte om jag håller med om de. Tunga dagar. Väntar fortfarande, men jag väntar förgäves.. Mycket känslor har rörts upp den senaste tiden och orden känns tomma och meningslösa. En kamp mellan hopp och förtvivlan. Vissa personer som man aldrig trodde skulle falla, personer som varit stålmannen är plötsligt inte densamma längre. Det gör ont att se. Fruktansvärt ont. Speciellt med tanke på att man inte kan göra något.. En kram, några vänliga ord, men va i hela friden hjälper det.
En tuff period allmänt.. Svårt att äta, det tar helt enkelt stopp när jag försöker äta det som min make så snällt stått vid spisen och tillagat. Ingen direkt lust att göra något, får ingen energi eller ork till att göra det som jag borde. Lättretlig, känslig rent allmänt men mest för ljud, ljus är jobbigt. Tappar ord. Tappar bokstäver. Stora svårigheter att läsa. (så ber om ursäkt om det finns felstavningar eller felformuleringar..) Hjärtklappning som heter duga. BLÄ! Skulle nog kunna fortsätta i evigheter, förmodligen.
VILL MÅ BRA! Ge mig en dag med energi, ork, glädje och ja, allt vanligt "tråkigt"!
En tuff period allmänt.. Svårt att äta, det tar helt enkelt stopp när jag försöker äta det som min make så snällt stått vid spisen och tillagat. Ingen direkt lust att göra något, får ingen energi eller ork till att göra det som jag borde. Lättretlig, känslig rent allmänt men mest för ljud, ljus är jobbigt. Tappar ord. Tappar bokstäver. Stora svårigheter att läsa. (så ber om ursäkt om det finns felstavningar eller felformuleringar..) Hjärtklappning som heter duga. BLÄ! Skulle nog kunna fortsätta i evigheter, förmodligen.
VILL MÅ BRA! Ge mig en dag med energi, ork, glädje och ja, allt vanligt "tråkigt"!
tisdag 28 oktober 2014
Sorg, tomhet. Begravning.
Känns otroligt, en "deja vu"-känsla.
I morse när man gick upp så var himmeln mörk, såg ut som det skulle börja regna. Jag kände mig väldigt tom, kall och lättretlig.. När vi satt i kyrkobänken bland sörjande människor hörde man snyftande och såg brinnande ljus och rödgråtna ögon. Jag kramade varmt om Maris make, han kändes stark men ögonen sa annat. Precis när begravningsgudstjänsten skulle börja så hände det(!), solen sken in igenom den öppna sidodörren till Skene kyrka. Jag tillät mig själv att le mellan tårarna. Just det här hände för cirka 10 år sen och jag tänkte tanken "Mari är här nu.."
Ett vackert stilla avsked. Kramar. Tårar. Farväl.. Vi ses igen!
På vägen hem sitter vi sida vid sida, jag och min man. Vi lämnar Skene bakom oss med tunga huvuden och hjärtan. Christopher säger "Men gud vilket fint väder det blev då!" Jag ler för mig själv och genom tankarna rusar "den här dagen har du fixat till snyggt Mari.."
Den här kvinnan har gjort ett stort intryck, eller ska man säga avtryck? vilket som så har Mari skapat minnen för både mig och Christopher, till vissa minnen har vi materiella ting, som pryder våra väggar. Dessa mötena vi haft med kvinnan som idag begravdes av sin man, lillebror, pappa, nära vänner och bekanta har skapat många minnen, alla har sina egna av henne. Hon var verkligen en unik person som jag minst sagt har sett upp till. Jag ångrar så att jag aldrig sa det till henne, att hon inte fick veta hur mycket jag tycker om henne, hur hon förändrat min riktning i livet, att hennes ord, styrka och värme smittat av sig och jag vill verkligen lyckas se livet precis som hon. "Det är som det är.." Prästen tog upp detta idag, nämnde just det, ditt uttryck; det är som det är. Du såg livet så, det var väldigt tydligt.
Så, Mari, jag tror ju till viss del på ett liv efter detta, att personer stannar kvar och vakar över oss. Hoppas på det för maken och lillebrors skull. Smärtan var total när man såg in i deras ögon. Jag önskar att de finner ro, men jag vet att det är svårt, dock tänker jag inte säga att tiden läker alla sår, för det blir ett känsligt ärr när man förlorar någon man älskar djupt.
Jag tror Mari hade en ändlös ask med glitter som hon kastade ut över alla hon träffade.. Glittret bestod av lycka, kärlek och värme. Jag är stolt och hedrad över att jag fick dela en liten pusselbit av hennes liv.
Tack Mari, vart du än är. Tack för en vacker begravning. Mina tankar går till närmast anhöriga. Tänker på dem varje dag, gjort i flera veckor nu.. Skickar en mängd varma kramar och styrka till dem (trots att jag vet att Mari aldrig gillat just det där med "styrkekramar".) Ler lite igen när jag tänker på det. Unik var de, men så otroligt speciell på ett underbart och vackert vis.
I morse när man gick upp så var himmeln mörk, såg ut som det skulle börja regna. Jag kände mig väldigt tom, kall och lättretlig.. När vi satt i kyrkobänken bland sörjande människor hörde man snyftande och såg brinnande ljus och rödgråtna ögon. Jag kramade varmt om Maris make, han kändes stark men ögonen sa annat. Precis när begravningsgudstjänsten skulle börja så hände det(!), solen sken in igenom den öppna sidodörren till Skene kyrka. Jag tillät mig själv att le mellan tårarna. Just det här hände för cirka 10 år sen och jag tänkte tanken "Mari är här nu.."
Ett vackert stilla avsked. Kramar. Tårar. Farväl.. Vi ses igen!
På vägen hem sitter vi sida vid sida, jag och min man. Vi lämnar Skene bakom oss med tunga huvuden och hjärtan. Christopher säger "Men gud vilket fint väder det blev då!" Jag ler för mig själv och genom tankarna rusar "den här dagen har du fixat till snyggt Mari.."
Den här kvinnan har gjort ett stort intryck, eller ska man säga avtryck? vilket som så har Mari skapat minnen för både mig och Christopher, till vissa minnen har vi materiella ting, som pryder våra väggar. Dessa mötena vi haft med kvinnan som idag begravdes av sin man, lillebror, pappa, nära vänner och bekanta har skapat många minnen, alla har sina egna av henne. Hon var verkligen en unik person som jag minst sagt har sett upp till. Jag ångrar så att jag aldrig sa det till henne, att hon inte fick veta hur mycket jag tycker om henne, hur hon förändrat min riktning i livet, att hennes ord, styrka och värme smittat av sig och jag vill verkligen lyckas se livet precis som hon. "Det är som det är.." Prästen tog upp detta idag, nämnde just det, ditt uttryck; det är som det är. Du såg livet så, det var väldigt tydligt.
Så, Mari, jag tror ju till viss del på ett liv efter detta, att personer stannar kvar och vakar över oss. Hoppas på det för maken och lillebrors skull. Smärtan var total när man såg in i deras ögon. Jag önskar att de finner ro, men jag vet att det är svårt, dock tänker jag inte säga att tiden läker alla sår, för det blir ett känsligt ärr när man förlorar någon man älskar djupt.
Jag tror Mari hade en ändlös ask med glitter som hon kastade ut över alla hon träffade.. Glittret bestod av lycka, kärlek och värme. Jag är stolt och hedrad över att jag fick dela en liten pusselbit av hennes liv.
Tack Mari, vart du än är. Tack för en vacker begravning. Mina tankar går till närmast anhöriga. Tänker på dem varje dag, gjort i flera veckor nu.. Skickar en mängd varma kramar och styrka till dem (trots att jag vet att Mari aldrig gillat just det där med "styrkekramar".) Ler lite igen när jag tänker på det. Unik var de, men så otroligt speciell på ett underbart och vackert vis.
torsdag 9 oktober 2014
Drömmar..
Klockan är snart halv nio, och jag har varit vaken sen 4 ungefär.. De senaste nätterna har jag drömt saker som kan ses ur en miljon olika vinklar, men efter dålig/för lite sömn så ser de just nu ganska gråa ut. Drömmer om saker jag gjort förr, saker som var normalt och självklart då. Ena natten är jag tillbaka på dansgolvet tillsammans med vänner och dansar så att svetten rinner, nästa natt.. Ja, då går jag ut med ån tillsammans med Basli, precis som vi brukade. Tredje natten står jag på håll och ser Christopher spela bas på scen och jag drar ett djupt andetag och ler för mig själv tittar på klockan och hon närmar sig ett, på natten. Det var då, nu är nu.
Jag får så ofta höra "ingen förstår nog egentligen hur det är.." Och det är nog en fullkomligt korrekt tanke. För jag tror knappt själv att jag förstår. Jag ber om ett mirakel, om ett botemedel, om något som bara kan vända tillbaka allt.
Ofta kommer tankarna "varför kämpade jag i två år? varför har jag en skuld på väldigt mycket pengar för studier som jag kanske aldrig kommer få dra nytta av igen?" Det gör så ont att mycket av de jag lärde mig under de två åren börjar bli suddigt. Hittade mina betyg igår och det var som att sätta en kniv i ryggen. Vad har jag för nytta av dem när jag vissa dagar knappt kommer ihåg va jag gjorde 10 minuter tidigare?
Det är väldigt lätt att gräva ner sig i ett mörkt hål när man sitter själv hemma och inte vet vad man ska göra, eller vad man kan göra utan att riskera att bli liggande. Jag vet att det är lätt att stå vid sidan av och tala om för mig att jag måste ändra mitt tankesätt, att jag ska se saker och ting ur ett annat perspektiv, att det är jag som gräver min egen grav.. Jag har hört allt det där tusen gånger. Det jag hatar att höra är när folk som står bredvid kan berätta för mig att jag har gett upp...? Om jag hade gett upp, då hade jag nog inte gråtit fortfarande. Då hade jag nog inte känt ilskan jag gör. Men vissa dagar, vissa stunder så känner jag mig tom, men när den känslan sedan byts ut emot ilska, ja, då vet jag att det fortfarande finns en glöd kvar hos mig. Jag har inte gett upp, inte idag och inte imorgon.
En vecka vid kusten kan inte komma lägligare. En vecka bara vi tre. Christopher påminde mig om att komma ihåg att ta med en filt till mina ben. Vi ska vara ute så mycket som vädret bara tillåter och rullstolen skall med. (Det är lätt att jag börjar frysa om benen när man sitter där still, därav påminnelsen om filt.)
Jag ser fram emot att kunna ta en stol och sätta mig gräsmattan och kasta en boll till Basli, att kunna låta Christopher ta sovmorgon medan jag låter Basli kissa på åkern bakom stugan, för dit orkar jag gå. Längtar efter att känna den där salta luften, att kunna ta ett steg utanför dörren och andas friskluft istället för att behöva ta mig tre våningar ner.. Det är mycket en veckas ledighet tillsammans med min älskade make kan ge, speciellt på kusten, på markplan framförallt. Och den här veckan får vi njuta för de kan vara en vecka som dröjer väldigt väldigt länge innan det sker igen.
Jag får så ofta höra "ingen förstår nog egentligen hur det är.." Och det är nog en fullkomligt korrekt tanke. För jag tror knappt själv att jag förstår. Jag ber om ett mirakel, om ett botemedel, om något som bara kan vända tillbaka allt.
Ofta kommer tankarna "varför kämpade jag i två år? varför har jag en skuld på väldigt mycket pengar för studier som jag kanske aldrig kommer få dra nytta av igen?" Det gör så ont att mycket av de jag lärde mig under de två åren börjar bli suddigt. Hittade mina betyg igår och det var som att sätta en kniv i ryggen. Vad har jag för nytta av dem när jag vissa dagar knappt kommer ihåg va jag gjorde 10 minuter tidigare?
Det är väldigt lätt att gräva ner sig i ett mörkt hål när man sitter själv hemma och inte vet vad man ska göra, eller vad man kan göra utan att riskera att bli liggande. Jag vet att det är lätt att stå vid sidan av och tala om för mig att jag måste ändra mitt tankesätt, att jag ska se saker och ting ur ett annat perspektiv, att det är jag som gräver min egen grav.. Jag har hört allt det där tusen gånger. Det jag hatar att höra är när folk som står bredvid kan berätta för mig att jag har gett upp...? Om jag hade gett upp, då hade jag nog inte gråtit fortfarande. Då hade jag nog inte känt ilskan jag gör. Men vissa dagar, vissa stunder så känner jag mig tom, men när den känslan sedan byts ut emot ilska, ja, då vet jag att det fortfarande finns en glöd kvar hos mig. Jag har inte gett upp, inte idag och inte imorgon.
En vecka vid kusten kan inte komma lägligare. En vecka bara vi tre. Christopher påminde mig om att komma ihåg att ta med en filt till mina ben. Vi ska vara ute så mycket som vädret bara tillåter och rullstolen skall med. (Det är lätt att jag börjar frysa om benen när man sitter där still, därav påminnelsen om filt.)Jag ser fram emot att kunna ta en stol och sätta mig gräsmattan och kasta en boll till Basli, att kunna låta Christopher ta sovmorgon medan jag låter Basli kissa på åkern bakom stugan, för dit orkar jag gå. Längtar efter att känna den där salta luften, att kunna ta ett steg utanför dörren och andas friskluft istället för att behöva ta mig tre våningar ner.. Det är mycket en veckas ledighet tillsammans med min älskade make kan ge, speciellt på kusten, på markplan framförallt. Och den här veckan får vi njuta för de kan vara en vecka som dröjer väldigt väldigt länge innan det sker igen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)