Ett år..

Han va den med ryktet som player. Hon fick ryktet att va den som bytte kille som andra bytte trosor. Den 25 september 2010 träffades dem första gången och det var kärlek vid första ögonkastet. Sen dess har det gått 5 år och under dessa har vi hunnit med att skaffa hund, flytta ihop, förlova oss, köpa en ny-ny bil och till slut gifta oss. Det sistnämnda, Norges nationaldag, men för oss är den 17 maj vår bröllopsdag och i år är det vår allra första. 

Från den 25 september 2010 till den 17 maj 2015 är det 1695 dagar och jag har älskat min Christopher mer eller mindre ;-) i alla dessa dagar och räknar med att älska honom minst lika mycket tills dess att jag slutar andas.

Fotona är tagna av vår älskade ängel Mari Nilsson.

"Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten, men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken. (1 Kor. 13:4-7, 13)"

3 år.

Det handlar om att fånga dagen, att inte låta ett ögonblick försvinna iväg. Idag har jag och Christopher varit ett par i tre år. Det som är rätt otroligt är att hälften av den tiden har jag varit sjuk, om inte mer. När allt började var jag helt säker på att Ch skulle lämna min sida, men han stannade.

Under vårt första år tillsammans hann vi med att flytta ihop och sedan förlova oss. Det finns så många minnen, så många ögonblick som man minns med värme och massa kärlek. Allt ifrån kvällen den 16 juli 2011 när jag satt i Christophers knä i Skene. Ett partytält var uppställt för de två mellanbarnen i familjen Backlund, lite kalas var det. Den ena blev 20 den andra 18 om jag minns fel.. Jag skulle göra en kort visit, men det slutade med att jag stannade hela kvällen. Jag satt i Christophers knä medan jag diskuterade punkrock med svärfar Jan. Sex Pistols, The Clash, The Ramones och så vidare.

Kyssen som finns bildbevis på, den var magisk precis som allt annat mellan mig och min älskade man. Hela världen blev suddig och jag snurrade runt runt. Ja, han är en j*vel på att kyssa mig så jag blir knäsvag. Från den dagen var det han och jag emot världen.

Den 13 augusti 2011 så sjöng jag och Christopher spelade på min mors bröllop. Minns att vi var väldigt diskreta med vår relation men tror varenda människa såg blickarna vi gav varandra. Det flög gnistor mellan oss. Vi hade varit isär ett halvår och när vi väl fann varann igen fanns det inget som kunde skilja oss åt.

1 november om jag inte är helt ute och cyklar så flyttade han in i min lilla tvåa på Sjöbo. :-)

8 december bad han min far om min hand. Gammaldags men otroligt romantiskt.

24 december gick han ner på knä och jag sa ja.

När allt var som värst och jag ville kasta in handduken för allt kändes bara fruktansvärt. Diagnosen fanns på papper 2013 januari och i april bad jag Christopher att flytta och fortsätta sitt liv utan mig, men som vanligt lyssnar han inte på mig ;-) skämtåsido. Istället för att ta sitt pick och pack och dra så sa han bestämt att vi skulle gifta oss. Jag trodde inte det var sant. Han ville att vi skulle gifta oss, trots att livet aldrig skulle bli desamma med min kroniska sjukdom! Men...

17 maj 2014 gifte vi oss, i år, med andra ord så blev vi man och hustru. Eller frugan som han helst benämner mig numera. ;-) Han är mitt allt, mitt hjärta och min stora kärlek.

3 år kanske inte är så mycket. Vissa kanske tycker att vi tagit väldigt stora beslut alldeles för fort. Men när det är rätt, ja, då är det de. Jag kommer aldrig ångra något av våra val. Är man säker så är man! Utan Christopher hade jag förmodligen kanske inte suttit här idag. Hur hemskt och fruktansvärt det än låter, så är det kanske sanningen. Vet inte om jag hade klarat av att ta itu med livet efter beskedet den 24 januari 2013.

Jag älskar honom av hela mitt hjärta. Idag, igår och för alltid, för evigt. <3

Bröllopsmusiken..

Än så länge har jag inte lärt mig att klippa filmen som spelades in på bröllopet. Skulle så gärna vilja dela med mig av musiken, speciellt musiken i kyrkan som Andreas Friberg, min svåger, stod för. Jag visste redan innan att han är sjukt duktig, men när han började sjunga i kyrkan så sjöng han raka vägen in i mitt hjärta. Hans röst fyllde hela Skephults kyrka och de är en av sakerna jag aldrig kommer glömma. Men.. tills dess, så får jag dela med mig av musiken/låtarna av dess original. Hoppas på att hitta dem på YouTube. :-)

När jag klev in i kyrkan och mötte Christophers blick så spelade och sjöng Andreas min och Christophers låt, som alltid varit våran. En låt som stämmer in på oss, som är helt enkelt fantastisk. Den heter Bless the broken road av Rascal Flatts (en av mina idoler, eller säger man ett? ja ja.. här har ni dem!) 

Sen.. efter det så spelades en låt av Tomas Ledin. En av få som jag inte hört med honom innan. Men när jag och min kära make hörde den första gången för typ 2 år sen så var den bara så perfekt. Så den hamnade på musiklistan i kyrkan. Ett klart val liksom. :-) Men tyvärr finns inte den på YouTube. Spotify däremot, för den som har de, så finns den där; Tomas Ledin – Bröllopsvisa (För första gången). 

Sista låten som Andreas spelade i kyrkan var Utan dina andetag, bästa versionen är av Erik Linder, så det är den som jag kommer dela med mig av. Fast allra bästa versionen är i mina ögon den när Andreas spelade den i kyrkan. <3

När vi sedan skulle gå ur kyrkan spelades en låt ifrån bådas favorit serie, McLeods Daughters. :-) Min favvoserie, som Christopher sedan anammade. Denna låten ska man nog inte lyssna på texten på, för den är rätt sorglig, men det är själva melodin som var väldigt passande. 

Valsen skedde till, ja, den andra låten som var vår redan från start. En av de vi sjöng på min mors bröllop. Räddningen för oss båda. Tack vare musiken fann vi varandra igen efter en tid isär. :-)

Tack till två tjejer..

Jo det är så, att det finns två personer som jag vill tacka lite extra, två personer som gjorde min dag lite extra perfekt.. Om Christopher fick mig att känna mig som en prinsessa så var det dessa båda som fick mig att se ut som en.

Jenny & Jessie. Dessa två fantastiska töser borde ha en eloge för all tid de la ner på att fixa och dona med både hår, naglar och smink. Jag förlitade mig fullt ut på dem och med all rätt. :-) Så mycket komplimanger har jag nog aldrig fått på en och samma dag. 

Så Jenny, söta du, tusen tack för naglarna, och tack för en extremt noggrann makeup som höll verkligen till dagens slut. Jag glittrade både i och runt ögonen och tack vare sminket blev fotona perfekt. Tack stumpan!
Jenny hittar ni på Salong Crush i Borås.

Och Jessie, mitt hår, det höll precis som sminket hela dagen, och det blev verkligen precis som vi pratat om. Som vanligt la du en din touch på alltihop och jag blev lika nöjd som alltid. Tack tjejen.
Jessica finns på sin egen salong "Studio AIM" i Borås.

Magi & Kärlek.

Jag kände hjärtat slå, trodde nästan de skulle hoppa ur kroppen på mig. Det var först där och då nerverna faktiskt började spöka med mig. Jag stod där bredvid pappa som log emot mig, jag blundade lite längre än en vanlig blinkning och mötte pappas trygga ögon igen.. Men nu var klockan redan fem minuter över två. Dörrarna kommer snart slå upp.

Fredagen spenderades med att fixa det sista av utseendet, håret hade tidigare blivit färgat och klippt, nu var det naglarnas tur att få sin charm.
Jenny, min söta vän, förlängde och la lite glitter på mina då ovanligt långa naglar. Det blev väldigt läckert. --->
Nerverna hade inte riktigt kommit ikapp mig, men jag tjötade på som bara den och Jenny log mest åt mig när jag sa att jag inte var nervös ett dugg. Jag var som en öppen bok förmodligen. ;-)
Vi fick även hinna med att pröva fram en ny ton på sminket eftersom jag valt att göra en spraytan.

När kvällen kom så flög Emma in i fart och fläkt efter att ha varit i lokalen och fixat och donat tillsammans med många andra. Hon hade vänligheten att sova hos mig natten innan bröllopet. Min "maid of honor" och käraste vän Emma lagade lite mat till oss som vi fuskade och åt i soffan. :-) Det kändes väldigt tryggt att hon var hos mig. Vi kom i säng i tid, somnade ganska snabbt båda två och helt plötsligt vart de lördag.

Jag vaknade som vanligt super tidigt, ovanligt "pigg" och kände mig fortfarande inte speciellt nervös. Så, kokade lite kaffe, tog fram lite frukost och väntade på att Emma skulle vakna. När hon väl kom, ja, vad ska vi kalla det, släpande? ut ur sovrummet skakade hon på huvudet till mig som redan satt i köket och log som en solstråle. Frukosten intogs och när vi satt där så kom ett sms, Bella var framme så vi kastade i oss det sista, kollade så att allt var med, nere på marknivå insåg vi att trots att vi dubbelkollat tre-fyra gånger så hade vi ändå lyckats glömma Emmas tärnklänning. Vadå typiskt mig och Emma? ;-)

Färden tog oss igenom stan och till Studio AIM där vi skulle göras fina. Jessie gav sig på mitt hår direkt.
Clips med långt hår fästes, det tuperades och det lockades. Jenny mötte vi redan på parkeringen och hon inväntade Lena som blev förste man (kvinna) till sminkning. När det väl var min tur började jag känna någon typ av nerver men dessa försvann igen. Jag blev nästan sur för att jag inte var jätte nervös! Jag övade på löftena, vilka vi valt att skriva egna, det var då fjärilarna gjorde loopar i magen på mig. :-) Sminket kom på plats, jag såg nästan intill redigerad ut, som en porslinsdocka. Håret kändes perfekt. Allt bara flöt på. Vi tyckte vi hade gott om tid, men helt plötsligt tog klockan ett jäääätte hopp och vi var tvungna att ta fart ner till parkeringen för att bege oss ut till pappas gård där tjejerna skulle byta om, även jag.

Väl framme i Skephult så chockade jag alla, även pappa och hans sambo med mitt lugn. För mig kändes det som folk sprang i cirklar helt i onödan men hoppsan hejsan så var jag på plats i min vita skrud. WOW! Kände mig som en prinsessa. Snurrade runt lite på altanen och log för mig själv. Kameran gick på högvarv där en stund. Bella och Emma åkte emot kyrkan för att tillsammans med Johan och Robin ta emot bröllopsgästerna. Anna och Lena var kvar vid min sida medan jag hoppade i skor och skulle knuffas in i bilen. Två minuters bilresa till kyrkan..

På kyrktrappan frågade prästen mig, som mötte oss, om jag var nervös, och jag svarade precis som jag gjorde hela dagen innan; inte så värst! ;-) Men det var ju där och då. Jag kände mig ovanligt lugn, mer lugn än jag någonsin trott att jag skulle vara vid detta tillfälle. Så, vi är tillbaka innanför dörrarna.. Och nu slår dörrarna upp!

Känslan att gå sida vid sida med pappa ner för altargången var otrolig. Jag kände stödet, lyckan och stoltheten genom att gå där arm i arm med honom. Att sedan möta min mans ögon och se hans ögon fyllas med kärleksfulla tårar var fantastiskt, verkligen magiskt.

Och hela dagen följde i just denna känsla. 

Magi! Romantik! Kärlek! 

Sen den dagen har vi varit man och hustru. Det kanske inte förändrar så mycket, men den dagen, vår bröllopsdag har redan haft stor betydelse för både mig och Christopher. Jag fick en dag där jag till fullo njöt utan att tänka på vad som egentligen var min verklighet. Jag fick en dag där jag var bara jag tillsammans med min man, min älskade man Christopher. 

Vigsel i Skephults kyrka 17/5-14

Jag har lovat många som inte kunde närvara
i kyrkan att vigseln skulle läggas upp
här på bloggen. :-)

Och vi är inte blyga, så här är den.

Fotograf Mari

Vår fotograf Mari Nilsson har lagt ut en del av korten ifrån fotograferingen hon gjorde i lördags på vårt bröllop. :-) klicka på länken (hennes namn) så kommer ni till hennes blogg och direkt till inlägget där hon lagt in korten på oss.

Tack.

Vill tacka för alla omtänksamma meddelanden, både per sms och facebook. Vi hade en magisk tag och den blev mer än vad vi kunnat drömma om. Sen vill jag även meddela att jag lever men det är inte mycket mer än så just nu, men det hade vi räknat med och det är första gången verkligen värt att vara sängliggande. Tack och tusen tack till alla som delade vår dag och tack för alla underbara tankar som ni skickat till både mig och Christopher. Jag återkommer till världen snarast möjligt. Kramar i massor och kärlek till er allihop <3

Kidnappad.

I lördags vaknade jag som vanligt vid 4 tiden på morgonen och kröp ihop i soffan med Basli i mitt knä. När han bestämde sig för att sängen lockade istället så tog jag mig in i duschen för att få upp värmen i händer och fötter (av någon anledning har jag problem med temperaturen i dessa just nu).  Efter duschen tog det inte så lång tid innan Christopher kom smygande upp, morgontrött som vanligt. :-) 

Vi satt där, tysta och lät bara tv:n stå för ljudet. Det vara garanterat någon film på tv:n som jag spelat in som stod på. Jag minns inte riktigt. Men sen hände det. Knack knack på dörren, vi båda tittade på varandra och tankarna sprang runt i virvlar. Vem i hela friden knackar på nu? Vid den här tiden? En lördag? hmm. Utanför stod ett gäng tjejer, jag vände i hallen och tog till tryggheten i soffan. Nu var det alltså dags. Möhippa!

Carita, Linda, Marie, Anna, Lena och Emma. Frukost dukades fram på bordet. Allt från jordgubbar och hemmagjord smootie. :-) Jag kläddes i hemlig utstyrsel, tänker inte berätta allt för mycket med tanke på att jag anar att möhippe-gänget helst står för historien. Men jag tänker säga att dagen var verkligen planerad efter mina möjligheter och det värmer en tants hjärta. Det var otroligt mysigt, härligt och minnesvärt. Tråkigt nog hade Desse och Bella blivit sjuka. Men tackar Desse för vänligheten med utlånet av kläderna. Skorna var något nummer förstora så tjejerna fick sig en del skratt åt mig när jag trampade fram på gatan med ögonbindel. Kan tänka mig att de stackars grannar som var vakna måste ha skakat på huvudet. ;-)

Jag är så glad över att jag har sådana fantastiska personer runt omkring mig som verkligen tog sig tiden att planera en möhippa som jag mådde bra av. Jag är lycklig att överstående deltog i min dag. Min möhippa. Kommer alltid minnas denna dag. Tack tjejer.

55 dagar..

Precis så många dagar är det kvar tills vi gifter oss. Kan knappt tro att det är sant. Om 55 dagar ska jag fått fixat hår, naglar, smink, kliva i min vita klänning och gå sida vid sida med min far in i kyrkan. Gå rakt in till Christopher, inga kringelikrokar, inga avstickare, utan bara raka vägen fram till min blivande man. Wow liksom! 

Så, vart är vi i planeringen? Vi ska se..

12 månader innan:
Bestäm datum. Boka kyrka. Boka lokal. Bestäm antal gäster (och vilka som ska bjudas). Köpa vigselringar. Skapa bröllopshemsida. Check check och check på alltihop. :-) 

9 månader innan:

Bestäm värdpar (värdinnor i vårt fall), gör gästlista, bestäm tema, boka solist till kyrkan, fixa musik till lokalen, bestäm mat, boka florist. Enda som inte är fixat är musiken till lokalen, men detta endast på grund av att vi inte vill ha något band, utan det skall vara dator med "Spotify".

6 månader innan bröllopet:

Kontakta&boka vigselförrättare, beställ brudklänning, beställ kostym, köp klänningar till brudtärnor, boka provuppsättning med frisör och makeupartist, hitta konditor & boka tårta. Check, check och check. 

3 månader kvar till vigseln: 

Fixa & boka transport (vilket är hemligt för mig, då detta är Ch's uppgift). Bestäm meny till middagen. Bestäm tårtans utformning och så vidare. Välj dryck till maten och resten av kvällen. Välj teknikansvarig. Öppen bar eller bartender? Skicka ut inbjudningar. Välj blommor. Önskelista? Boka eventuella danslektioner. hmmm. Då ska vi se, allt är typ klart. Ingen panik här. :-)

1 månad kvar tills bröllopet..
Beställ blanketter från Skatteverket. Träffa vigselförrättare. Bordsplacering. Gör tidsplanering/körschema. Dubbelkolla alla bokningar. Möte med florist kring bukett, dekorationer och så vidare. Kontrollera så att inget saknas eller missats.

Det är en massa mer. Men det va en av alla listor som finns på internet kring bröllopsplanering..

Mötet med prästen..

God morgon! Redan tisdag.. "Syter" inför morgondagen. Avstämningsmöte med försäkringskassan, läkaren och min chef. Det känns nervöst och tungt.. Gäller att försöka hoppas på det bästa, eller kanske de värsta så blir man glad hur det än blir? Vet inte varför jag är så rädd för försäkringskassan...? Orsaken finns nog i alla hemska versioner man hört på senaste. Förmodligen.

Men på tal om något roligare. Igår träffade vi prästen som skall viga oss. Och URSCH va nervös jag var. Jag har en förmåga att använda hela lexikonet med svordomar när jag träffar "religiösa" personer, och då sitter präster högst upp på den listan. Igår var såklart inget undantag, men de som känner mig vet att jag hellre berättar än håller saker inom mig, det liksom bubblar ur mig. Så, självfallet, kunde jag inte låta bli att bubbla ur mig det här också, medan Christopher ville krypa ur skinnet och sjunka genom golvet så avfirade jag världens charmigaste leende och vet ni va? Jag fick ett minst lika stort leende tillbaka. "Ja, men det behöver du inte tänka på, svär hur mycket du vill.." (skratt)

Mannen som skall viga oss är störtskön. Han är jordnära, skämtsam, glad och enormt tillmötesgående. Inget var något problem. Verkligen allt hade en lösning på direkten. Sånt älskar ju jag. :-)

Så, de kan inte blivit bättre. Så tack kära prästen Lars för att du lugnade nerverna och visade oss en helt ny sida av nervositeten. Du är en pärla!

Måndagstankar..

Måndag. Tillbaka på jobbet. Något mer lättad i hjärtat av någon anledning. Men en stor tyngd på axlarna som jag inte vet vart den kommer ifrån.. Så idag tog jag med mig min bästa vän Basli Bus till jobbet, min skyddsängel och varningsklocka. Han är bra på att säga ifrån när jag måste ta en paus. Visst är det otroligt? Han vet det före mig.. De här med energier måste jag läsa på en del. (Tack vare Cesar Milan tror jag..)

Kikade lite på smycken till bröllopet.  Ingen aning vad jag vill ha!? Ska jag ens köpa några nya? Hittade ett par örhängen i min mormors smyckeskrin som jag förälskade mig i, och man ska ju har något "gammalt" och "lånat". Skorna får nog bli det "blå" och det "nya". Missar jag något nu? hmm..

Något gammalt, något nytt, något lånat och något blå.. Det gamla för att påminna om det som varit, något nytt som symbol för det nya man kliver in i, något lånat för att behålla vänner och något blått som symbol för hoppet. Uttrycket låter bättre på engelska enligt mig, "Someting old, something new, something borrowed, something blue and sixpence in your shoe.." Det sistnämnda har tydligen glömts bort i Sverige. Får väl lägga en gammal femtioöring i skon då kanske. ;-) Och enligt gammal sed skall myntet helst vara ifrån brudens födelseår. Finns en del andra saker för skrockfulla brudar, inte för att jag är det, och vem vill egentligen ha ett hårt mynt i skon? Sen finns det även "den som syr sin egen brudklänning får gråta lika många tårar som stygn hon syr.." Tur att det är mormor som syr och grejar med förändringarna på klänningen. :-)

Sen tycker jag det är lite kul med gamla seder, eller ja skrock får man väl säga. Det sägs bland annat att den som svarar "ja" högst i kyrkan blir den som får bestämma mest. Med andra ord får jag och Ch stå och gapa i kyrkan för vi båda är rätt bestämda av oss. Fast vi vet båda vem som i slutet får rätt.. (haha!) Om vi skulle haft tankar på barn finns det även "den första personen som brudparet möter när de går ut ur kyrkan en man, då blir första barnet en pojke, och likaså tvärtom..".

Bröllop, vigsel, äktenskap. Vovve, villa, volvo och barnvagn. Dags att bli vuxen sägs de. (Innerst inne kommer jag aldrig bli de, spar barnet i mig tills jag somnar in..)

Färdigt..

Då var det sista besöket gjort och det är bara att avvakta tills deras "bedömning" av mig är klart. Psykologen i måndags band ihop säcken och nu finns ingen återvändo mer än att gilla läget, hur mycket jag än vill ta avstånd ifrån det..

Ja, de gör deras jobb, men vissa av dem borde ta en charmkurs, milt sagt. Den första och sista var dem som bemötta med värme och förståelse. Med andra ord, läkaren och sjukgymnasten är inga jag tänker sätta på pedestal, absolut inte sjukgymnasten. Hennes beteende sänkte mig helt och hållet, och hur jag än försökte kunde inte känslan av ilska rubbas. Hon kunde fått ut mycket mer av det besöket, men valde istället att bete sig på ett otrevligt och osäkert sätt. Jag förmodar att hon i andra fall bemöter patienten tio gånger bättre, för min upplevelse av henne, ja, den hoppas jag verkligen inte fler får.

Känns som om jag går emot vården hela tiden, känns som om man står själv och kämpar emot något som har så stor påverkan på ens liv. De håller i tyglarna, det är de som tillsammans med Försäkringskassan bestämmer vad som kommer att hända framöver. Nu håller jag bara tummarna.

På tal om något roligare; det kommande bröllopet. Nu börjar känslan av verklighet komma i kontakt med både mig och Christopher. Det här är verkligen sant. Sagan skall få en fantastisk vacker dag, ett slut men även en början. Ingen av oss vet vad som är skrivet i ödet.. Börjar bli dags att "beställa" hem material. Allt ifrån servetter till skor, för skor har jag fortfarande inte hittat, inte till Ch heller för den delen. Inte för att jag "väljer" hans skor, men han trivs nog rätt bra med att jag kommer med alternativ och letar åt honom och sedan radar upp där han kan peka på det han tycker om. ;-)

Skall försöka fokusera på bröllopet tror jag.. Orkar inte känna efter. Orkar inte känna smärtan, värken eller tröttheten. Vill inte vara med. Vill bara få leva, vill få jobba, vill få träna med Basli, vill få njuta av varenda sekund med Christopher. Så jag orkar inte lyssna, även om jag vet att jag måste. Suck. Tre-åringen är framme igen.

Falkenberg och bröllopsbestyr..

Vill bara med att rekommendera Falkenbergs Strandhotell till alla, speciellt dem som behöver koppla av i en mysig miljö. Wow! Helt hotellet var charmigt och lobbyn var otroligt maffig. Soffor i oändlighet. Kaffe, te, kakor och allt möjligt annat. Fanns biljardbord, böcker, öppen spis, ja, you name it. :-) 

Vi kom ner till hotellet vid två tiden efter att ha lämnat Basli hos svärmor, vilket bröt mitt hjärta i två delar. Det var hans första natt utan både mig och Christopher och under dessa två år som han funnits vid min sida har jag nog varit borta två gånger över natt utan honom. Läskigt! Vi sitter ihop som två fastlimmade pusselbitar. Sida vid sida. Men han är min lilla älskling, skänker så mycket glädje och lycka. Åter till hotellet! Vi checkade in, fick vandra igenom långa korridorer innan vi väl hittade rum 241. Själva rummet var väl ingen "wow-känsla" över, men det var trivsamt. Efter en stund där vi kopplade bort omvärlden, med andra ord la ifrån oss telefonerna i säkerhetsboxen (som inte gick att låsa?) så hoppade vi ner för trapporna till relaxen. Möttes av en osäker tjej som lockade fram en irritation hos mig(?), men varsin morronrock och tofflar fick vi, sen upp till rummet för att byta om. 

Väl tillbaka fick vi vårt "rum", vilket var otroligt varmt, med en schäslong för två, otroligt skön, hade gärna tagit med den hem. Kanske borde ha en sån istället för soffa? :-)  Vi slappnade av, kikade ut emot havet, vilket vi kunde se igenom de stora panorama fönsterna. Mellan oss och havet fanns en avlåååång pool som lockade mig till att pötta ner Ch och vi vandrade dit. 40 grader varmt vatten. Min rygg älskade det. 

När vi sedan var tillbaka i "vip-rummet" igen så kom en tjej vid namn Ellinor och presenterade sig som vår massör. Jag fick första massagen, och vilken massage det var. Kvinnan hade helande händer. Min konstanta huvudvärk och spänningar i nacken bara försvann för en stund. Det kändes nästa obehagligt och konstigt när man inte hade denna smärta. Den kom dessvärre tillbaka efter en stund, men jag njöt av denna tillfällighet. 

En snabb dusch, inväntade Christopher, sedan, efter att ha hoppat i klänning alternativt skjorta (även högklackat för en gångs skull) så vandrade vi in i restaurangen. Osäkra med tanke på menyn vi sett. Inte jätte mycket som föll oss i smaken tyvärr. Men varsin entrecote blev det! Och denna bara smälte i munnen. Det som gjorde besöket ännu mer minnesvärt var den sköna servitören. Han lockade fram både skratt, och förvåning. Urtrevlig! :-) 

Vi lät maten sjunka ner i lobbyn med ett glas vin, där Ch valde en GT. Börjar bli svärfar upp i dagen snart. ;-) skämtåsido. Det var sjukt mysigt och jag hade gärna suttit kvar där hela kvällen.

Under vår lilla mini semester blev bröllopet den stora mitt punkten. Vi hade all tid i världen att prata om detta kommande event. Fredagen dök vi även in tillsammans med mor min i festlokalen och pratade med Conny & Anqi. Vi fastnade där, och de gjorde mig inte så mycket. Medan de andra pratade satt jag och spånade och myste. Det kommer bli fantastiskt bra. I promise! :-) 

Lördagen spenderas vid köksbordet. Christopher och Johan satt och pärlade. (fnissar..) De var riktigt söta där de satt och satt pärlor på det elastiska bandet. Vad dessa skall användas till får jag dela med mig om typ, ja, fyra månader..

Måndag, dags för jobb. En av de stora, tidskrävande uppgifterna måste göras idag. Annars hade nog jag stannat hemma. Feber, förkyld, ont i halsen, men kroppen är nog ändå värst. Varenda rörelse känns som över-ansträngning, att nudda huden känns som tusen nålar. Stackars Christopher är ändå sämre än mig.. Dock på jobbet, troligen åker han väl hem när någon mer dyker upp i butiken.

Hoppas på en trevlig vecka. Börjar med ett läkarbesök i eftermiddag hos privatläkaren.

Hofsnäs och bröllopsdrömmar..

Sitter och drömmer mig bort. Precis som man gjorde som liten fantiserar jag om ett drömbröllop. Tankarna vandrade dit när jag satt och kikade på Hofsnäs Herrgård. Ett enormt vackert ställe..

Helt plötsligt kom jag in på fler och fler vigsel platser, allt ifrån slott till mindre mysiga lokaler. Jag har alltid haft ett allvarligt problem när det gäller drömmarna om ett bröllop. Jag vill egentligen ha ett litet enkelt bröllop, kanske till och med borgligt.. Men sen drömmer jag vidare om ett slott och vita linne dukar. Hopplöst! :)

Men det är nog ett bra tag tills dess så får drömma vidare. Bröllop, hmm, tur att man bara är gäst i år och inget annat. Verkar vara en djungel..