Jag skall resa mig..

Skyarna gråter. Jag fångar tår-dropparna i mina handflator.
Det är alldeles tyst. Bara tystnad.
Som om det redan är över. Som om jag aldrig ens hade en chans.
Måste du göra så det känns som det inte finns något kvar av mig?

Du kan ta allt jag har. Du kan bryta ner mig helt.
Som om jag var gjord av glas, som om jag vore gjord av papper.
Så försök bryta ner mig.
Jag kommer att stiga ifrån marken, som en skyskrapa!

Jag vaknar och inser att jag måste ta mig ur ditt grepp.
Skulle det få dig att må bättre om jag låg här och blödde?
Jag är trasig men jag står på mina fötter. Fortfarande trasig.
Men du får mig aldrig, jag ger mig aldrig.

Gå. Trilla. Gå. Trilla.
Jag ser dig bara vagt nu.
Gå. Trilla. Gå. Trillar..
Det är en lång väg upp.
Jag simmar uppåt, jag ser solens strålar brytas emot vattenytan.

Du kan ta allt jag har. Du kan bryta ner mig helt.
Som om jag var gjord av glas, som om jag vore gjord av papper.
Så försök att bryta ner mig. Jag kommer att stiga ifrån marken,
som en skyskrapa emot molnen!

Skyarna gråter och jag kan känna dess tår-droppar emot min kind.
Jag andas in tystnaden och känner mina egna tårar blandas med himlens.
En vacker dag kommer jag resa mig och le emot världen igen.

Min sjukdom skall inte få äta upp mig helt.

Lite för mycket..

Vem är hon som möter min blick i spegeln? Vem är hon som gång på gång uppbringar mod och styrka som ingen visste att hon hade..? Jag frågar mig själv ofta varför jag aldrig bara ger upp. Men det alternativet finns inte. Vad som än kommer i min väg så ska jag klara av det. Men just nu är det lite för mycket på en gång. Det är alldeles för mycket som kräver min fulla närvaro och ork.

Rehab.. där kunskapen om ME inte är hög men de olika personerna försöker på sitt vis att hjälpa till. Om det verkligen hjälper? Det vet jag inte. Om jag är rädd? Ja, det är jag. En kontinuerlig överansträngning är det som medverkat till den botten där jag är idag. Så riskerna är stora, väldigt stora med det som sker dessa veckor.

En ansökan om aktivitetsersättning är inskickad. För den som inte är insatt så är det en "yngre" version av sjukersättning/sjukpension. Ett brev från Försäkringskassan där min utförsäkring kom svart på vitt. Den 4 januari är min dagar slut helt och hållet. Ett beslut måste fattas och det är precis som ovan är ett spel med tärningar. Telefonen ringde igår när vi satt och åt, jag missade tyvärr samtalet. "Knivhugget", vilket det kändes som i  magen när jag såg vem som ringt var outhärdligt smärtsamt. Pulsen gick från låg till hög på några sekunder. Min handläggare hade lämnat ett meddelande. När Ch va ute med Basli tog jag mod till mig och lyssnade av "röstbrevlådan". Mer utredningar krävs, snarast möjligt. Så mitt i allt med rehab skall jag nu lyckas med även detta i samma veva.

Det känns som om lycka, sorg och panik blandas i en enda stor kladdig smet just nu. Lyckan består utav att vi om en månad ska flytta. Sorgen består av insikten, eller egentligen insikterna som slår mig varje dag och till sist.. paniken? Ja, den kommer av att allt som sagt händer på en gång. Här läggs inget åt slumpen och inget portioneras ut. Jag vet inte vart energin ska komma ifrån men jag vet att jag har mitt stöd, Mina änglar bestående av bästa vännerna (av den absolut bästa sorten!!), min underbara make och familjemedlemmar som bär mig varje dag..

Så förlåt om jag är frånvarande socialt. Förlåt om jag inte orkar höra av mig. Just nu finns det bara inget utrymme för den typ av "aktivitet". Spenderar 98% av min tid i sängen där jag vilar, lyssnar på ljudbok alternativt försöker koncentrera mig på någon film. Men troligen skulle jag kunna sätta samma kapitel/film på repeat för ingenting går in. Koncentrationen funkar inte. Hjärnan är ur funktion och att vila är till och med en kraftansträngning just nu, aldrig varit bra på att enbart koppla av.. Som sagt, förlåt. Det blir en tid nu som jag måste spara precis varje sekund av ork, mod, styrka, koncentration och medveten närvaro. Sen kommer jag tillbaka igen när allting är "löst"..

Nu är det nog.

Från att ha en stor glädje med skrivandet till att helt tappat lusten (som ni kanske märkt..) Önskar jag rakt av kunde sätta ord på det men vissa omständigheter gör att jag tappar bort mig i röran på biblioteket (min hjärna med andra ord). Det är lite tråkigt, för att sätta fingrarna vid tangenterna har väl visst tagit sin skörd av min lilla nästan obefintliga energi, men mentalt har det hjälpt mig igenom många kriser av olika slag.

Jag kan tänka på en sak tusen gånger om men det är först när jag läser vad jag skriver som jag får ordning och reda på tankarna.

Det gör mig såklart väldigt upprörd när personer som läser mina inlägg missuppfattar och skriver om mina ord i sina egna hjärnor och de blev helt fel faktiskt. Jag har kanske ett sätt att skriva på som är lätt att missförstå? Kanske låter det på ett annat vis när någon annan kopplar ihop orden? Jag har ingen aning, men en sak är säker, alla dessa missförstånd har stulit min glädje i att skriva. Visst är det tråkigt med att komma dragande med "tråkig", rent av negativ information om min situation. Men min sjukdom är ingen dans på rosor, det är inga hopp och skutt på rosa fluffiga moln, så varför ska jag försköna det? Varför ska jag sitta och skriva om saker som inte gäller mig? Alltså om ett annat ämne.. Om man inte "klarar av" att läsa sanningen/verkligheten och ta det som de är, varför ska man fortsätta läsa? Det är ju knappast någon som tvingar dig? Eller?

Jag känner mig ledsen och nedstämd. Jag trodde min ilska och mitt hat emot sjukdomen hade nått sin gräns men jag var aldrig ens i närheten av så hatisk som jag kunnat bli vissa stunder den senaste tiden. Att ta itu med att det här? Alla dessa känslor och förändringar? Ja, det går inte på någon månad eller två direkt.. Det finns dem som levt med den här sjukdomen i 20 år och som fortfarande har stunder med rent hat och ilska. Är det fel? Är det konstigt? Nej verkligen inte!! Den här sjukdomen förändrar precis allt i livet.

Varenda gång jag blir misstrodd/ifrågasatt eller folk helt enkelt inte kan ta lite hänsyn till mig alls? Ja, då knäcks jag på mitten, varje gång. Jag har inte valt det här, och hade jag fått en chans att börja om? Ja, då hade jag kanske inte varit så satans envis, och KANSKE inte suttit där jag sitter idag. Men vem vet de?? Vem vet hur mitt liv ser ut som 5 år? Jag kanske kan jobba lite igen!! Vet vet om 6 år så kanske man kommit längre i forskningen och ger personer med ME en helt ny chans!?

Min dröm med skrivandet här på bloggen va att kanske hitta personer som var i samma sits som jag var 2012 när jag inte hade en aning om vad som var fel på mig.. Precis som Karin, som faktiskt fann mig här via bloggen, och som idag ligger mig varmt om hjärtat. Min dröm var att någon kanske skulle söka och trilla in här på min blogg. Min förhoppning var enkel och en ny dröm sådde sitt frö hos mig när sjukdomen åt upp min energi och några ansträngande aktivitet inte var att tänka på. Att sitta framför datorn och skriva kostar mig energi som man kan tycka att jag ska spara till annat, men om jag mår bra mentalt av att skriva, vem ska då ta det ifrån mig? Omedvetet eller medvetet, det spelar egentligen ingen roll.

Min plan var att omvandla bloggen till en hemsida där jag kunde ha kvar bloggen och skrivandet, men även fylla på med information i olika flikar, alla sådana där funktioner som hör en hemsida till. Fylla på om forskning, möjligen ha en insamling till forskningen av något slag. Men viljan har svalnat.. Projektet startades aldrig och nu har jag tröttnat på att tiga. När orken och viljan kommer tillbaka ska jag lyckas skapa min dröm och få det att fungera på något vis.

En blogg är en dagbok som andra kan läsa. Vem som helst, när som helst, hur som helst. Jag skriver inget jag inte kan stå för, inget jag absolut inte vill att någon ska veta om. Jag skriver för min egen skull men även för att andra ska veta vad mitt liv handlar om och innebär. Så visst, det här är en öppen dagbok som man väljer att läsa eller inte.

Tack till er som stöttar mig i mitt fortsatta skrivande och som saknar mina inlägg. Ni är guld värda för mig.

Brev - till min ME..

Kära ME

Du har gett mig en massa saker. Smärta, trötthet och en hjärna som är ur funktion.. Sömnlöshet, överkänslighet emot massor av saker, exempelvis ljus och ljud. En rullstol. Och massor massor av kvalitetstid med min säng. Jag har accepterat dessa saker från dig eftersom jag inte har något val. Men det finns några saker som jag inte kommer låta dig ta ifrån mig!

Låt oss börja med bitterheten. Det är något som du erbjuder alla dina patienter, eller hur?

"Titta här, ja, titta här på allt du förlorat. Långpromenader med hunden. Din karriär? Glöm den! Ha! Minns du ens hur det är att vakna upp utan smärta? Med ett öppet sinne? Med energi och entusiasm för de kommande dygnet? Jag äter mig in i ditt sinne.. Jag har tagit allt ifrån dig. Är det inte orättvist? Är du inte bitter över allt det här så säg?"

Visst.. Jag är bitter ibland. Jag skriker mitt hat emot dig på insidan och utåt ler jag och kämpar. Men vet du va? Du kan behålla din bitterhet! Jag vet vart den vägen leder, och jag tänker inte gå ner dit. Det är en enkel väg, ja, om något så lockande, men nej! Behåll din bitterhet. Jag vill inte ha den. Jag kommer inte låta dig vinna den här kampen.

Men sen är det rädslan.. Den är svårare att undvika. Jag är ju mänsklig, och människor är rädda. Ja, jag är rädd för det mörka rummet där de mest allvarligaste ME-sjuka ligger i sin säng som de aldrig klarar av att lämna. Katetrar, IV rör, dämpade röster. Begränsad samverkan med världen. Jag är rädd att det är min framtid, och du har gett mig den rädslan. Jag behöver inte behålla den! Rummet är där, eller det är inte där, och att jag fruktar den dagen (om) den kommer gör det inte mer eller mindre fruktansvärt OM det skulle inträffa. Jag ser rädslan, jag påminner mig själv om att framtiden kan innehålla något spännande, och jag kommer att nå det i en takt av 60 minuter per timme, 24 timmar om dygnet, 365 dagar om året. Och jag kommer klara det här.. För rädslan vill jag inte behålla den heller.

Du erbjuder mig också ensamhet. För en kvinna vars liv som levs från en säng. Du gör det svårare och svårare för mig att vägra. Jag lämnar sällan dessa 40 kvadratmeter som jag döpt till mitt fängelse. Läkarbesök ger du mig dock många. Men ibland vågar jag vägra sängen och tar mig ut och njuter av en liten permission i verkligheten. Dessa små utflykter kräver planering, ansträngning och måste ofta bokas ett bra tag i förväg så jag kan ha en överdriven vila innan men även efter. Och när jag väl går ut i världen så känner jag mig som en främling där i min rullstol och skjutsas runt i en frisk värld.

Men för att motverka ensamheten så har jag kärlek, den starka kärlek som jag får ifrån min man, men sen har jag tekniken för att ge och få kärleken i hela världen från min bärbara dator, och sällan men ibland också från min telefon. Jag kan skriva min blogg och samla mina tankar, dela dem. Så även om jag i framtiden skulle hamna i det mörka rummet, OM det skulle hända, och jag inte längre kan använda en dator så kommer jag fortfarande bära med mig den kärleken. Du kan inte ta det inte ifrån mig. Och visst, jag är oftast ensam, men vet du va, du har fel, jag är inte ensam även om det är så du ser de.

Värst av allt är att du gett mig skuld. Du har gett mig tankarna "om jag var frisk så...", "om du inte var så sjuk, så skulle han inte behöva..", "om du bara försökt lyssna ifrån början...". Detta är den värsta gåvan du gett mig, eftersom du försöker och lyckas få mig känna mig skyldig för saker som DU gjort med mig. Något som är DITT fel. Och det är de mest effektiva du lyckats med, eftersom mycket av samhället stödjer dig. Och på något vis har du lyckats få vården att se de som mitt fel på något sätt!? För jag kanske vägrar att bli frisk? eller så äter jag inte rätt mat? eller så är jag egentligen psykiskt sjuk? Om det här är en värld där människor kan bli sjuka en dag och aldrig bli bättre, då det är en värld där det kan hända dig själv, eller dina nära och kära. Det är en skrämmande värld, och det är mycket mer betryggande att ha någon att skylla på. Det är såklart också mycket mer praktiskt för samhället, om jag tar ansvaret, så behöver ingen känna behovet av att hjälpa till. Inget behov av att lägga forskningspengar för att upptäcka ett botemedel, eller resurser inom socialomsorg till att hjälpa mig med mitt dagliga liv, mina vardagliga sysslor.

Nyheterna talar om snyltare och bedrägerier, och insisterar sen på att ME är i mitt huvud, en psykisk sjukdom. Vet du va? Jag önskar att du bara var i mitt huvud, för då skulle jag lösa det här på ett kick!

Jag vill inte ha din skuld. Jag är inte att skylla för min sjukdom. Du trycker i mig mer och mer skuld varje dag, men jag börjar bli bättre på att och skicka den tillbaka till dig. Min älskade man ogillar inte att behöva ta hand om mig, det vet jag.. Men jag har inte gjort något för att förtjäna att bli sjuk, åtminstone inte såhär jätte sjuk.

Jag kan ta smärtan. Jag kan ta den eviga tröttheten och hjärndimman. Jag kommer att ta de förluster som du har tilldelat mig. Men jag kommer inte acceptera att jag lider av dig, inte på de vis att jag ger upp. Jag kommer bli tvungen att acceptera att du valt att bosätta dig i mig. Men jag tänker inte lida. Jag tänker inte vara bitter. Jag är inte ensam. Jag ska inte frukta. Jag kommer en dag lära mig att inte känna skuld. Dessa gåvor tänker jag packa ner i en låda, skicka tillbaka till dig!

Du kan försöka sprida din olycka i mig. Du kan försöka tvinga i mig dina gåvor, men du kan inte förgifta mitt liv för det kommer jag inte tillåta. Om det är en enda sak jag kan lova dig så är det att du vinner inte den här kampen!

Med vänlig hälsning din patient.

Ett brev till läkare från kroniskt sjuka..

Kära läkare!

Vi, patienter, med kroniska sjukdomar är medvetna om att vi inte är de lättaste patienterna. Vi är medvetna om att det är svårt för dig att verkligen förstå den effekt som vår sjukdom har på vårt liv. Vi vet om att du inte kan "fixa" oss. Det är okej, vi förstår att det inte är ditt fel. Jag vill börja med att be om ursäkt för att vi ibland verkligen desperat vill att du ska hjälpa oss och du då får den svåra uppgiften att behöva svika oss, att du blir tvungen att säga att du inte kan. Jag är säker på att du kan förstå att leva med svåra symptom i flera år i sträck kan ibland göra oss väldigt desperata, och ibland väldigt rädda. Det är till dig som läkare vi vänder oss för att få hjälp, men vi vet innerst inne att det inte är så att du inte försöker, eller att du undanhåller oss en behandling som skulle kunna göra oss bättre, mycket bättre. Vetenskapen/forskningen har inte gett oss eller dig speciellt mycket, det finns inga välbehövliga svar, ännu. Vi vet att det finns människor där ute som faktiskt arbetar hårt för att lösa mysteriet, vår situation, vårt tillstånd, och vi är mycket tacksamma för att de finns. Men när varje dag är svår så uppstår en frustration när framstegen är väldigt långsamma och få.

Var inte rädd, snälla du, var inte rädd för oss. Vi vet både du och jag att du inte kan bota oss, men du kan hjälpa. Så överge oss inte, lämna oss inte att kämpa ensamma emot sjukdomen. Hjälp oss med de symptom du kan hjälpa till med. Se oss, och när du inte vet hur, så kanske någon annan kan. Se och känn vår förtvivlan när ingenting kan göras, men försök att hjälpa oss att se en väg framåt.

När vi kommer till dig med ett nytt symptom, fråga oss och hjälpa till att reda ut om de kan vara relaterat till vårt redan kroniska tillstånd, men snälla, ta inte det för givet. Ibland kan du behöva åsidosätta vad vi tror, om det verkar som om vi helt enkelt skyller på vårt kroniska tillstånd, då de ibland kan vara osannolikt att de är orsaken till symptomet. Diskutera med oss om vi känner att ytterligare tester är nödvändiga. Vi känner våra kroppar bättre än någon annan! Så ofta är det bäst lämpat att vi tillsammans fattar ett beslutet om huruvida något är sannolikt att va allvarligt. Vi utsätts också för fler tester än de flesta, och alternativet "vi ser hur det går". Det är viktigt för oss alla att komma ihåg att bara för att vi har en kroniskt sjukdom, så betyder inte de att vi inte kan komma att utveckla ett annat sjukdomstillstånd. Många av oss lider faktiskt av ökad risk, vilket antingen beror på vårt tillstånd och förändringar i immunförsvaret, eller som följd av medicinerna vi tar, alternativt på grund av livsförändringar som vårt hälsotillstånd kräver, exempelvis "orörlighet".

Medicinerna är en börda för oss. Att ta så många piller varje dag kan vara väldigt ohälsosamt, och få oss att känna en sorts beroende. Samtidigt är tabletterna en ständig påminnelse om hur sjuka vi är. Så om vi ber dig att få minska medicinerna så uppskattar vi om du diskuterar alternativen med oss. Vi behöver att du förklarar riskerna och fördelarna.

Å andra sidan.. om vi kommer till dig med ett specifikt symptom, ett specifikt problem, så kan du med säkerhet veta att de är outhärdligt för oss med tanke på vår redan svår situation. Vi kommer förmodligen redan har försökt allt vi kan, och har till slut tvingat oss själva att vända oss till dig för att få hjälp. Du är alltså inte vårt första hands alternativ (eftersom vi inte vill ständigt störa), så kommer vi till dig när inget annat fungerar. När vi kommer till dig under dessa omständigheter, så ska du inte vända oss ryggen, utan ge oss något annat att pröva, eftersom vi ofta i slutet av vad vi kan klara av på egen hand. Om de relevanta mediciner har eventuella biverkningar, berätta och låt oss ta ett beslut. Och om de skulle reagera med en annan medicin som vi redan tar, diskutera alternativen med oss.

Vi är inte som dina andra patienter. Vi vill inte komma till dig för att bli botad. Du är inte en främling som vi sällan träffar. Vi vill inte se dig som någon "gudomlig" varelse som vet allt och kan bota allt. Vi har sett dig när du ser hjälplös ut. Vi vet att det finns mycket som du inte vet eller har svar på. Men vi sårbara eftersom vi förlitar oss på att vårdpersonal skall kunna hålla oss fungerande så gott det går. Vi vet att vi är en för tillfället olösbar utmaning, ett mysterium.

Vi ber dig att ha tålamod med oss, att arbeta med oss, och att behandla oss med respekt och värdighet. Vi ber dig att se oss som en del av vår sjukvårdsplan, som en partner, men ber samtidigt om att du inte lämnar oss att ta itu med detta på egen hand. Tänk på att ge information till dem som behöver de, så att vi kan komma att fortsätta med en mer medveten vårdpersonal och utbildning till bästa förmåga. Så att vi med rätt hjälp  kan få de stöd vi behöver för att exempelvis ansöka om så kallade "förmåner" i samhället, vilka vi kan ha behov av, så att vi kan leva med en rimlig livskvalitet.

Vi ber inte om bot, vi ber om vård..

Med vänlig hälsning, patienter som lever med kroniska sjukdomar.

39 reflektioner.. Jag väljer livet.

I natt när jag inte kunde sova så tänkte jag på pojken Christoffer med ME/CFS som för två år sen exakt, natten mellan 9 - 10 mars (2013) valde att avsluta sitt liv. Exakt varför får man kanske aldrig reda på. Han vara bara 23 år gammal, nej, jag väljer nog egentligen att uttrycka det som 23 år ung. Han valde att lämna för att han orkade inte leva med sin ME. Han klarade inte av att tappa kontrollen över sitt liv, och stod inte ut med att kanske alltid leva i det fängelse som en ME/CFS-sjuk ofta känner att den sitter i. Den pojke är inte ensam om att ta det beslutet och det gör så ont i mig.. Det finns kanske aldrig något försvar för någon som väljer att själv ta sitt liv men vissa dagar förstår jag. Och slår väl alla rödljus och larm igång i folks hjärnor, men nej, precis som jag svarar varje gång läkarna frågar, så är jag inte självmordsbenägen, även om jag vissa dagar faktiskt tror att det vore bättre för både mig och mina närstående, så är jag absolut INTE självmordsbenägen. För egentligen så älskar jag livet, jag älskar mina närstående så mycket att jag aldrig skulle vilja utsätta dem för den smärta och sorg det faktiskt skulle ge dem. Och den smärtan vet jag skulle bli en miljon gånger värre än den som de känner över att jag är sjuk. Kroniskt sjuk.

Jag började även fundera på saker som jag lärt mig sen dess att jag blev sjuk.. Det har snart gått 3 år sen skiten, JA! skiten bröt ut.. Det har gått mer än 2 år sen jag fick diagnosen ME/CFS och fibromyalgi. Och sakta har sjukdomen på många sätt förstört mitt liv. Nu måste jag återuppbygga mitt liv, vilket jag kanske inte hanterar speciellt bra. Min livskvalité kunde varit både väldigt mycket bättre, men samtidigt sämre. Jag måste hela tiden leva med vetskapen om att ett allvarligt skov är möjligt när som helst, Vad jag har varit med om är ganska dokumenterat här, just här på min blogg. Jag har nämnt smärtan/värken, mina svårigheter att röra mig, förlusten av självständighet, illamåendet, kampen som pågår varje dag för att orka sitta upp, gå etcetera etcetera.

Men jag har lärt mig mycket under de senaste åren, sen dess att jag blev sjuk. Så jag tänker rada upp dem på rad, mina lärdomar.

• Värdet av en person bör inte baseras på vad de kan eller inte kan göra, utan vem de är som person. 
• Varje individ är viktig! Och deras liv.. deras livskvalitet och deras livshändelser (bergochdalbana).
• Det är de små sakerna i livet som är värt att notera. Vi är omgivna av fantastiska saker varje dag, även när man är väldigt sjuk och försvagad så finns det saker att beundra och vara tacksam för. 
• Människorna omkring dig är din största tillgång. Vänner och familj kan verkligen vara fantastiska!
• Du kan gå igenom hur mycket som helst, saker du inte trodde du skulle överleva. Men ändå du gör du det. Allt är möjligt bara du ger dig själv tiden och ser över alternativen.
• Choklad i vilken form som helst löser inga problem, men det hjälpa för stunden. ;-)
• Musik kan vara väldigt lugnande, men samtidigt "uppiggande".
• Dåliga perioder passerar, vissa tar längre tid, andra går över fortare än du tror.
• Goda tider passerar också, men då är det viktigaste att njuta av det medan de varar för att sedan komma ihåg när bergochdalbanan går neråt för ett tag.
• Glöm aldrig av att leva livet medan du faktiskt har chansen.
• Hälsan är bräcklig och dyrbar.
• Det sanna värdet av din hälsa kan egentligen bara uppskattas när den gått förlorad.
• Det finns en hel del hinder när man lever livet som sjuk. Både fysiska som trappor, men även samhälleliga.
• Brist på oberoende är svårt att tolerera.
• Vissa personer tar på sig sitt nya "vårdansvar" oerhört nådigt och välvilligt, andra kan vara väldigt motsträviga och oförstående, på många vis.
• Det är svårt att inte känna sig enormt skyldig när man är beroende av andra.
• Självklart är det möjligt att vara lycklig och ha kul även när man är sjuk och lever med smärta och värk. 
• Att veta eller förstå när man bör ta emot hjälp kan vara väldigt komplicerat.
• Det är svårt att ta ett steg tillbaka och anpassa sig till en långsammare takt i livet.
• Beteende förändringar? Hos dig själv? Det är inte lätt att förstå alls.
• Vila istället för att slåss är otroligt utmanande.
• Eventuella årsdagar och betydande datum är återkommande påminnelser om tidens gång och kan röra upp massor av känslor.
• Att acceptera en sjukdom är en ständig kamp.
• Husdjur kan vara den största trösten ibland. Kärleken de ger är ovillkorlig och de älskar dig ännu mer om du ger dem godis. :-P
• Förstå att folk runt om dig och genomgår en kamp för att förstå den nya du. Men samtidigt kämpar för att förstå hur livet är för dig som sjuk.
• När du är synligt funktionshindrad är det lättare för andra att förstå att du är sjuk, tänk på att det är svårare att begripa en osynlig sjukdom.
• Det är svårt att lära sig att se på när andra göra saker som du vill men inte kan göra.
• Vissa läkare är helt fantastiska och jobbar med dig medan andra är en ren mardröm.
• Läkare har inte ALLA svar.
• Ibland måste man le och nicka när människor har förslag på saker som dom tror ska göra dig frisk, och människor kommer ofta med förslag som rent av kan vara skadliga för dig i din situation, men kom ihåg att de har alltid GODA avsikter. (exempelvis "man mår alltid bättre av motion".)
• Medierna kan vara sjukt frustrerande och otroligt vissvisande, ibland berättar de tvivelaktiga saker, se då till att ignorera och koncentrera dig på riktiga vetenskapliga framsteg.
• Vissa personer tror att rullstolar i sig är riktigt dåligt/skrämmande, men då ser de inte hur en rullstolt faktiskt möjliggör och tillåter dig att delta i sådant du annars inte kunnat.
• Majoriteten av människor har för avsikt att hjälpa dig!
• Att vara sjuk resulterar i massor av läkarbesök, pappersarbete och bokstäver.
• Trötthet/utmattning kan vara minst lika handikappande och intensiv som smärta.
• Även om du känner dig ensam, så finns det alltid någon annan där ute som går igenom en liknande prövning.
• Att öppna upp din värld för andra att beskåda så kan det till en början vara rejält skrämmande, men det kan innebära att fler personer faktiskt förstår din situation. 
• Sätta ord på sina känslor kan vara förvånansvärt befriande.
• En varm kram hjälper ibland mer än alla ord i världen.

Det är märkligt att faktiskt reflektera, att se tillbaka och lära sig av allt det som hänt. På väldigt kort tid förändrades allt intensivt. Jag låter oftast de negativa tankarna komma ut, jag delar mig av mitt lidande och har svårt att se de ljusa som finns där. Men ja, de finns där, dom där stunderna som sätter ett leende på mina läppar och får mig att komma ihåg vem jag var innan jag blev sjuk. Jag har inte alla svar, jag vet inte vart jag är om några månader. Idag lever jag och jag är så enormt tacksam för att jag väljer livet.

Ideal.. Ätstörningar.

Jag minns ett samtal jag hade med en läkare för många år sen när jag hade ett "återfall" i mina ätstörningar. Jag hade tårar i ögonen och bad henne ge mig ett svar på varför jag trillade dit IGEN? Hon la handen på min axel och mötte min blick, "man blir aldrig helt frisk, man lever med sjukdomen precis som en nykter alkoholist." Jag log, och mungiporna mötte tårarna på sina bana ner för kinderna. "Jag kommer alltså alltid vara en nykter anorektiker?"

Från och till sen tonåren har jag kämpat med tankar och till viss del handlingar som cirkulerat kring min vikt. Jag var naturligt smal, men det räckte inte för mig. Jag trivdes inte med det jag såg i spegeln och ville "bara" tappa några kilon. Som sjukast var jag någon gång i 13-14 års åldern när jag från underviktig gick till gravt rejält jätte underviktig. Den dagen jag vaknade upp ur min dvala och såg mig själv i spegeln? Ja, då blev jag rädd. Som minst vägde jag någonstans omkring 35-36 kilo om jag inte minns helt fel. Omkring 160 lång och med dessa få till antalet kilon så var det jag såg i spegeln inte mycket mer än skinn på ett skelett, en sjuk och väldigt skör tjej som kämpade emot ångesten och viljan att stoppa fingrarna i halsen och kräkas upp det minimala hon ätit. En frisk, hälsosam tonåring på 160 cm skall väga någonstans omkring 55 kilo enligt min dåvarande läkare.

Mitt återfall kom under gymnasiet där de uppstod nya krav. Jag hamnade i en värld där vi var bara tjejer i klassen och i mina ögon såg alla bättre ut än vad jag gjorde. Framförallt så sminkade dom sig! Det enda jag kunde något om var kajal och mascara, vilket jag under min "punkrock"-period flitigt använde. Men här var det foundation, rouge, puder och allt annat som skapade ett ideal. 16 år ungefär och jag trillade dit igen. Ätstörningarna blossade upp trots mina då 50 kg.

Jag var den som hade platt mage som en pannkaka. I alla lägen, från alla håll och inte ens när jag satt ner fanns det ett enda hudveck. Smala lår, och överarmar utan minsta tillstymmelse till häng. Storlek 34 kunde till och med vara för stort. Ångest över bröst som inte fanns. Men åter igen oroade jag mig för min vikt.

Vart vill jag komma med ovanstående?  Jo.. Jag är trött på alla ideal. Jag är less på att se alla träningsnarkomaner lägga ut bilder på deras perfekta kroppar.. När man själv ligger i soffan/sängen dag in och dag ut och träning, inte ens en promenad, finns på kartan så känns det som att bli sparkad i magen om och om igen. Det räcker inte längre med att vara smal, något jag inte är längre på grund av sjukdomen heller men nu... Nu ska kvinnor ha vältrimmade muskler. "Strong is the new skinny"! Avundsjuka? Ja, självklart. Det sticker i ögonen när man vill men inte kan eller klarar hänga med i tempot.

Missförstå mig rätt nu. Jag tycker inte att det är fel att träna och hålla sig hälsosam, tvärtom. Men jag är avundsjuk.. Dock är jag lite bekymrad över att många kanske inte förstår hur skadligt det kan va att varje dag programmeras och utsättas för dessa ideal. Jag tror fullt ut på läkaren en gång sa till mig, "man blir aldrig helt frisk".. En gång ätstörningar? Alltid ätstörningar? Kanske inte så att man "alltid" tänker på vikt, träning och sånt men det ligger där och darrar under ytan. Och när man varje dag ligger i soffa/säng och ser på när folk når sina mål så börjar det snurra.. Emot ens vilja. Jag har inget återfall och tänker inte få det heller. Men klart jag har ångest över min vikt, jag ser inte ut som jag en gång gjorde. Dock handlar det väl om att bli vuxen också. Kroppen förändras ju äldre man blir.

Önskar verkligen jag kunde se mig själv ur andras ögon och förstå det jag måste se. Jag är inte tjock. Inte det minsta. Men jag ser inte det som ni ser. Trasig spegel? En sån där som finns på Liseberg? Kanske..

Spegel, spegel på väggen där.

Ser mig själv i spegeln efter duschen, känns pinsamt och genant, men någon med ME vet hur det känns och vad jag pratar om. Tittar och tittar länge, men känner inte igen något av det jag ser i spegeln. Ögonen som alltid varit den kroppsdel jag varit stolt över känns matta och på något vis tomma. Håret som alltid varit glansigt och fylligt hänger platt och risigt. Ansiktet är mer grått än hudfärgat, förutom lite sår, utslag och till viss del kanske acne?! Något som jag aldrig haft problem med tidigare. En finne i månaden räckte innan. Händerna är torra, såriga, mestadels kring naglarna/nagelbanden. Armarna värker och skakar efter ett "lyckat" försök att borsta ur håret. Den platta magen? Snygga benen som alltid bar upp ett par högklackade skor och ett par tajta snygga jeans? Nej.. Numera är det mysbyxor alternativt baggy-jeans med sneakers som står på schemat.

Klär på mig.. Denna nya kropp, plufsig. Kärlekshandtag. En liten bula eller vad man nu ska kalla magen. Inget mellanrum mellan låren, eller kanske finns en millimeter om man kollar riktigt noga. Mina "skinny jeans" som jag älskade så, som jag bar typ varenda dag, har hamnat i en påse på vinden. Jag står inte ut med att slänga dem, inte heller sälja dem. Kommer dock aldrig kunna klämma ner mig i dessa igen.. Men de bär med sig så mycket känslor. Tror många kvinnor, frisk, ung som gammal, någon gång har ägt ett par jeans som de sparar för att någon gång förhoppningsvis kunna använda dem igen. Eller?   Så istället för tajta jeans och ett figurnära linne så blir det mysbyxor, en t-shirt som Ch växt ur och raggsockar. För fötterna är blåa, trots att jag nyss kom ut ur en kokande varm dusch.

Jag gick från XS till M, 34 till 38, 26 - 28/29 på några veckor under sommaren 2012. Visst, ska inte dölja att jag sedan tonåren lidit av en del ätstörningar men för första gången var jag frisk, lycklig och nöjd med mina 50 kg som jag lyckats komma upp till. Men så sa det pang, tyngdlagen hann ikapp mig? eller så blev jag bara vuxen.. Njae.. Det är ett av symptomen på min sjukdom, en kolossalt snabb viktuppgång  50 kg till 62.. Två - tre veckor. PANG! Visst, jag har trampat ner i kilona, inte pga bantning utan perioder där mat helt enkelt inte smakade något eller lockade pga utmattningen fysiskt och psykiskt. Men synen av mig själv i spegeln? Ursch.. den trivs jag inte alls med längre. Vad som gett mig min nya kropp vet ingen, det är inte fett, alltså inte något jag ätit mig till, så mycket jag kan konstatera.

"Oversize"-tröjor och mysbyxor 7 dagar i veckan, hemma i lägenheten. 

Ovanstående är en minimal bit av det fysiska. Det som man kan se med blotta ögat. Det objektiva fysiska. Det mentala orkar jag inte ens gå in på. Mer än att kommentera att jag genomgår en väldigt befogad krisreaktion på min sjukdom, eller ska vi säga krisreaktion på min krisreaktion? Man behöver inte bemöda sig med att försöka säga att jag är deprimerad, för det är inte en förklaring på min situation eller mitt skick. Inombords är det kaos. Utåt är jag så förbannat j*vla positiv att jag vill nita mig själv. Jag vill ofta sudda ut den klämkäcka och glada fasaden som jag bär upp med ett leende! Jag mår inte bättre av att fejka de. Jag är nästintill falsk, jag blir less på mig själv. Ibland vill jag bara få skrika och vara asmega sur för att just JAG drog den här förbaskade nitlotten och får leva med ett h*lvete på jorden, mitt egna h*lvete.

Jag vet att många tror att jag överlever, att jag försöker få medömkan och söker folk som tycker synd om mi. Men ursch! Dessa borde leva mitt liv i en endaste ynka vecka och försöka vara ens en tiondel av den leende personen som jag försöker förbli.

Det finns dagar jag är så rädd.. att jag ska sjunka ännu längre in i detta träsk. Bli sjukare, och sjukare. Jag är väldigt få gånger, men det händer, rädd för att den här sjukdomen till slut kommer äta upp mig helt och jag blir fången i sovrummet med neddragna persienner och ljudet av vatten som drar in över stranden, droppar i en hink eller regnet som öser ner. Det låter obegripligt och sorgligt. Men när man ser tillbaka på den spralliga, glada och energiska person jag var och ser mig idag i soffan, så tror jag inte det är så svårt att förstå min rädsla och oro.

En kamp mellan mig och livet.

Jag trampade in på ämnet häromdagen, och tänkte stampa omkring där lite igen.. För jag tror att alla någon gång känner igen sig i att man ibland svarar "jag är okej", fast precis allt känns så himla fel. Man håller en fasad för andra så att de inte ska märka något. Men oftast är det just då man vill bli sedd och lyssnad till.

Berättar man inte hur det är så kan ju ingen försöka förstå eller hjälpa.

Ibland känns det som folk faktiskt vill att jag ska tiga. Det vill inte höra sanningen. De vill att jag ska låta käck och positiv, för att höra mig beskriva det skick jag är i - det gör för ont.

Jo det är ju så att jag ofta svarar; "jag är okej" alternativt "jag lever". Vissa tror på riktigt att det de, andra vill tro på de, och man fortsätter med vad man nu höll på med, som om inget hänt fast det kanske känns som om precis allt har hänt. Men åter igen, det vet ju ingen annan om jag inte berättar.

Vet ni vad som är värre än när alla låtsas som att jag är okej? Det är när jag faktiskt talar om att det inte alls är bra, att ingenting känns okej - och ändå har ingen riktigt reagerat. Detta trots jag precis varit ärlig och öppen?! Det spelar ingen roll vad jag berättar så förblir responsen på minusgrader. Eller så blir de rädda och undviker ämnet. Den känslan, den uppgivenheten, när man delar med sig, när man vet att jag inte är okej, och ändå ingen som lyssnar, känns ibland outhärdlig. Sen finns de dem som säger att jag inte får känna det jag känner. Då kan det ibland kännas som ingen hör oavsett hur högt jag skriker eller att ingen ser oavsett hur uppenbart det är. Vad gör man då? När det känns som om ingen bryr sig? När alla är rädda för min verklighet? När faktumet är klart, man är ensam, men ändå inte.

Sen finns det människor som säger att de bryr sig, lyssnar, finns, låter mig känna och vara den jag är. Men då blir man istället livrädd för att de ska lämna en. Att de en dag inte ska orka lyssna längre. Eller att jag ska verka tjatig och vara en börda som ber om att de ska lyssna. Man är bara så glad över att man har dessa människor runt omkring sig. Det blir som en livboj man aldrig vill testa och se om den flyter. Men vetskapen om att den finns där ute  någonstans ger en lite hopp och ensamheten känns en aning lättare att bära. Det får en att orka simma lite till.

Men ibland önskar jag att någon försökte nå ut till mig.

Om jag ska vara helt ärlig? Ja, jag känner en sådan besvikelse över livet. Besvikelse för att jag upplever att jag inte kan leva livet fullt ut. Leva som jag vill. Man får nästan lite dödsångest också fast jag vet att sjukdomarna inte kommer ta livet av mig, jag kommer dö MED dem, inte AV dem. Men jag är rädd att inte hinna eller kunna göra allt det där jag drömt om.

Jag känner mig, och är så väldigt begränsad i livet, fysiskt, socialt, psykiskt... Det är så mycket man tvingas säga nej till så det känns som om man alltid säger nej. Det är så mycket som inte fungerar! Saker som annars skulle ge kraft, meningsfullhet och glädje.. Så vad tror ni händer när man tar bort allt det där? Exakt.. Det känns mörkt, ensamt och hopplöst. Det blir svårt att känna en mening och mål med livet. Det känns som om inget fungerar och inget roligt finns kvar. Det blir svårt att känna framtidshopp. Man blir frustrerad. Uppgiven. Full av vanmakt.

Kommer jag någonsin få leva som jag vill? Vad har jag i framtiden att vänta mig? Ska jag kämpa SÅ HÄR i resten av mitt liv? Kommer det gå att jobba igen? Kommer jag kunna bli självständig igen? Eller kommer jag bli sämre och alla drömmar grusas totalt? Men man måste också ställa sig frågor som: vad ska jag göra nu? Vad vill jag göra som fortfarande fungerar? Man kan inte ge sig... Man måste fortsätta kämpa! Det finns inget annat alternativ.

Det är så många gånger man kämpar och gör precis allt man kan för att göra det bästa av situationen, Men så alldeles för många gånger blir det en rejäl krasch, pang, boom, stopp. Man kan samtidigt känna sig otillräcklig som inte lyckas kämpa hårdare. Allt det där man inte kan men så himla himla gärna vill. Man blir så arg över sin situation. Jag skäms för att jag inte kan leva upp till alla höga krav som ställs på mig, oftast av mig själv. Jag blir arg på mig själv. Jag kämpar, jag gör absolut mitt bästa, men det krävs mer. Trots min krigarmentalitet så blir det inte bra. Hur gör man då?

Men hör här; jag är helt säker på att det finns mycket annat jag kommer få uppleva som ger glädje och mening om jag bara letar och hittar alternativen. Jag vet att de finns miljoner andra saker där ute som kommer berika mitt liv på olika sätt. Både nu och i framtiden. Jag måste bara våga hoppas på det. Våga tro på det. Orka tro på det...

Jag kämpar vidare.

Fasad.

"Och när kudden är som allra blötast utav alla tårar, somnar man. Dagen efter vaknar man och kliver upp precis som om ingenting har hänt. Man ler när någon frågar hur man mår. Och man svarar att man faktiskt mår bra. För man intalar sig själv att alla de där kvällarna av självhat, inte finns. För ingen ska någonsin få se en svag, fastän man i själva verket håller på att gå sönder."

När man går igenom en av livets hårdaste vägar, när man måste över höga berg så måste man bygga upp en fasad för att kunna klara med vardagen. Trots att det kanske låter som en tuff sak, är det ganska lätt att visa sig glad utåt. Just för att slippa jobbiga frågor. Man lär sig att svara "det är bra" på frågan hur man mår, trots att man inte mått riktigt bra på flera år nu. Man lär sig att ge ett extra leende när man känner att man mår sämre. Det är inte många personer som klarar av att genomskåda mig, speciellt inte människor som inte tittar ordentligt.. 

Att vara glad utåt kommer man långt på. Även om det sakta men säkert knäcker en på insidan. 

Boken.

En person som jag beundrar frågade mig en gång varför jag inte sätter orden på papper, varför jag inte skriver en bok..!? Just där och då log jag och skakade på huvudet, varför skulle jag göra de?

Men tiden har gått.. Jag har funderat och sugit åt mig vänliga komplimanger om mitt skrivande, medan det fortfarande finns de som ifrågasätter varför jag i hela friden lägger ut hela mitt liv på en blogg där vem som helst, ja, precis vem som helst kan läsa mina ord. Man ser olika på det..

Dock bär bloggen mig ofta, de dagar när jag behöver så finns den här och jag kan dela med mig av tankar och känslor som kommer och går. Även om någon inte hade läst, inte en endaste, så hade orden betytt lika mycket. Så varför inte skriva för egen del? Spara meningarna för mig själv? Finns många olika svar på den frågan men jag ställer istället en motfråga; Varför ska jag inte dela med mig?

Ibland undrar jag va jag gjort för ont, varför just jag skulle drabbas (och för en gångs skull talar jag inte om sjukdomen..) Men genom de väldigt snart 26 år jag levt så har jag hamnat i situationer som jag aldrig ens skulle vilja att min värsta fiende skulle behöva gå igenom... ändå sitter jag här, trots allt, livslevande med ett svagt leende på läpparna för att nu har jag bestämt mig.

Boken, novellen, dagboken, vad än den ska kallas, ska påbörjas. Livet är en resa, den tar oss till olika platser, ingens resa är den andres lik. Men TROTS min resa så ler jag. Jag är lycklig. Så jag litar på rösten inom mig. Det här är vad jag behöver! Sätta ord på livet! Bloggen har hjälpt mig en bit, men den biten är nog bara början, jag tror mina fingrar emot tangentbordet kan skapa mirakel för min psykiska hälsa.

Ska jag lägga ut boken här? Nej! Men inte för min egen skull utan för aktörerna i texten. De personer som gått vid min sida, alltid, eller bara för en stund, skall inte behöva uppleva vissa saker igen, eller skämmas för att jag faktiskt inte är rädd för att dela med mig.

Psykologer, terapeuter, läkare, alla har gjort sin beskärda insats i att försöka hjälpa mig. Få mig att sluta bära allt på egen hand. Även om vi ibland kommit en bit på vägen så sluter jag mig snabbt. Det här är min historia, min, och ingen annans.

Avundsjuka människor.

En av de mesta frustrerande och självförstörande känslorna som en människa kan bära på är avundsjuka. För visst är vi alla avundsjuka ibland? Vilket leder till stress och olycka inom oss men de får oss också att bete oss på ett sätt som vi egentligen inte vill. 

Den där förbaskade avundsjukan kan te sig på massor av olika sätt; Du blir arg när du får reda på att någon har åstadkommit det du vill åstadkomma, gärna på kortare tid också. Du mår illa över att någon runt dig verkar ha ett så kärleksfullt förhållande. Du blir arg på någon du jobbar med för att han/hon på något sätt har nått en högre nivå än du trots att du har jobbat längre och hårdare. Du blir irriterad på din lata kompis som alltid har pengar över när du inte har det och du tycker att han/hon skryter om dem också. Du blir irriterad över din kompis framgångar eftersom det är du som borde fått dem istället... 

Många av oss, eller ja, förresten, alla vet hur ont det gör att vara avundsjuk. Det är en väldigt obekväm, obehaglig känsla. Man vet ju att avundsjuka är småsint och missunnsamt och inte en vacker känsla, ändå hugger den till ibland. Avundsjuka är inget man skryter med att man känner, heller inget man helst talar om, snarare är det något vi skäms över. Men det går att jobba med de, förminska, den där fula avundsjukan, när de än dyker upp. SÅ sluta jämföra dig själva med andra OCH börja jämföra vad du har och vad du gör med dina egna mål istället. 

Ett vanligt misstag man ofta gör som människa är att döma ut sig egen förmåga i livet och bara se andras. 

De lyckligaste och mest framgångsrika människorna har en vision av vad de vill ha ut av livet och varför, och de följer den visionen utan att bry sig särskilt mycket om var andra är på väg. Så istället för att vända dig till andra människor för att få vägledning och acceptans, leta efter ditt eget inre syfte och gå sedan din egen väg! Sluta tänk att någon annans framgång förstör dina chanser till framgång. Det finns massor med utrymme på toppen och det är du som avgör om du ska nå dit eller inte! Så om du istället gläds åt andras framgångar så ger det dig energi till dina egna. För om du lever ett liv där du ständigt slås ner av andra människors framgångar så minskar dina egna chanser enbart beroende på negativ energi. Du går alltså runt och är bitter istället för positiv och orkar inte kämpa för dig själv! Dessutom är det bra att vara uppmuntrande mot andra människor..

Tänk mer på resan och mindre på dig själv. Det handlar om vad du vill åstadkomma, äga, ha, göra, inte om dig! När du börjar tänka mer på själva resan på väg mot dina mål så kommer du att sluta bry dig om att vara avundsjuk på andra. DU är på väg!

Avundsjuka är en helt meningslös känsla som bara stoppar upp och slutar med att du gör illa dig själv. Så sluta med det. Nu.. (om det ändå vore så enkelt liksom!)

Mirakel?

Det har gått över en månad sen beslutet togs att jag skulle vara hemma på heltid en period, dock märks ingen stor skillnad. Små små saker, tecken, men inget så stort som jag hoppats på. Mirakel? Är det fortfarande de som jag väntar på? Jag hoppas på att snart kunna laga mat, att kunna ta några fler steg än vad jag klarar idag, jag hoppas på så mycket. Men jag är glad att jag gör små, väldigt små framsteg, dock är det största framsteget att jag faktiskt mer och mer börjar inse verkligheten. Jag har sakta öppnat ögonen. Jag ler igen på allvar.. Sorgen är stor, ilskan bor inom mig, men jag ler när tillfället ges. 

Ibland behöver man stanna upp för att minnas vart man är på väg, och det är just vad jag gör nu. Jag har stannat och tänker stå still tills jag är redo att börja om igen, börja om och göra rätt. :-)

Så tycker du att jag är frånvarande? Ja, då har du anledningen nu.

Klassåterträff...?!

Kom förresten häromdagen att tänka på att det är 10 år sen man slutade högstadiet och lämnade Fritsla skolan bakom sig för att börja på gymnasiet. De flesta av mina gamla klasskamrater valde Kunskapens hus, med andra ord Marks Kommuns gymnasium, medan jag valde Borås och Almås gymnasiet. Flera gånger har tanken slagit mig att egentligen borde man kanske ha någon slags klassåterträff.

Jag, personligen, umgås inte med någon från den tiden av mitt liv, av flera olika orsaker, så en återträff känns väl egentligen inte allt för lockande. Risken att man faller in i gamla spår och kliver in i den roll man hade då finns överhängande. Men hade de inte varit kul att se vart alla tagit vägen? Vet inte.. Kanske bättre att vänta till 2017 och ha en 10-års återträff med klasskamraterna från gymnasiet? Dock klev jag ganska osynligt igenom den tiden också, de var däremot självvalt.

Visst är det konstigt hur vi kan minnas samma tidsperiod olika beroende vem vi var då? Jag minns grundskolan som en slags bana att ta sig igenom utan att få allt för många smällar. Lite som gladiatorerna!? Höll näsan precis ovanför vattenytan men mer än en gång kände jag mig dränkt av hårda ord eller handlingar. En kurator som bara gjorde allt värre. En idrottslärare som var den som höll mig levande. En fritidsgårdsledare som stöttade under så väl rast som skolk. För skolka det gjorde jag! Alldeles för mycket... Det är tio år sen jag en vacker dag i juni lämnade skolgården för sista gången som elev där, och jag skulle aldrig vilja göra om den tiden. Visst, den har jag gjort mig till den jag är idag. Men än idag tror jag gott om alla människor, precis som jag gjorde då, så just de där lärde jag mig aldrig, tydligen.

En del personer minns jag tydligare än andra. Namn, handlingar, ord som aldrig försvinner. Saker som ansågs oskyldiga men skapade kaos för mig. Gav upp handbollen bland annat, som jag ångrade djupt, dock fann jag hästarna istället, så med något ont kom något gott.

Undrar så om någon av mina plågoandar minns tiden likadant som jag?

Så en klassåterträff? Om vi säger såhär, jag tänker inte planera den. Skulle jag bli bjuden? Ja, vem vet, kanske skulle gå. Men tror jag mår bäst av att låta bli och istället njuta av att allt blev bra till slut.

Stödet..

Trots att jag inte sökte det, så fick jag det.

Jag har kraschat psykiskt, för den som missat det liksom. Jag började känna mig hängig och sen smäll det till och att brakade samman. Igår prövade jag på en Marilyn Manson sminkning. Med andra ord kolsvart kring ögonen tillsammans med långa svarta ränder ner för kinderna. Ja, jag grät, hysteriskt, igår. Det har blivit väldigt tungt på senaste tiden att bära pilarna som skjuts i min riktning. Personer som uttalar sig utan att tänka efter, eller som troligen inte vet att allt kommer fram till mig till slut.. Jag fixar inte riktigt att höra snikna och tykna kommentarer den här perioden. Jag kämpar så det räcker för att få tillbaka en del av min styrka. Tyvärr har jag blivit sämre, mycket sämre, vilket förhoppningsvis bara är ett så kallat skov. En dålig period, en dal i berg-o-dalbanan som rusar fram i vild fart. 

Jag försöker fokusera på det bra. Fokusera på de personers om faktiskt visar sitt stöd och inte misstror allt jag säger. De personer som faktiskt står vid min sida utan att jag ens anar det, bland annat har två personer hört av sig de senaste dagarna som förvånade mig, positivt såklart. Dessa två är systrarna Backlund, äldst och mellan.. Båda har skickat styrka, kärlek och tröst. Sms som fick tårarna att spruta av "rätt" orsak. Värmen som jag kände var otrolig. Meningar som "Jag vill att du ska veta att du har mitt fulla stöd och jag kommer ALLTID finnas för dig" och "Du ansträngde dig för att ha en underbar dag och inte tänka på vardagen. Tycker du var fantastisk som orkade trots din sjukdom" levererades till min telefon. Det är en sån fantastisk känsla att få höra att det var okej.. okej att jag faktiskt njöt och fick låtsas vara frisk för en dag!

För.. ärligt talat! Det var precis vad jag gjorde. Även om både Emma och Anna försökte trycka ner mig på stolar hela kvällen så ville jag inte. Jag ville få vara frisk, en enda dag!! Är det så konstigt? Är det de? Så, den 17:e Maj var jag frisk för en stund. Sen att det såg konstigt ut, att jag orkade, att jag stod på benen så länge, ja... Jag är chockad själv! Men om ni tvekar på mig, läs på om adrenalinpåslag igen. Jag har skrivit om det är i bloggen tidigare. Och ja, det kanske låter som en lätt "bortförklaring". MEN?!!! Vad i hela friden skulle jag ha för anledning att ljuga? Hur skulle jag kunna lura läkare? Specialistläkare? Jag är nog bättre på att förminska symptomen och undviker helst att säga hur illa det egentligen är, till största delen för att jag inte vill inse själv hur illa det faktiskt är.

Men det är illa. Jag är riktigt dålig. Även om man förnekar det, vägrar se, eller anser både det ena och det andra, ja, då får man väl flytta in hos oss några dagar för att se hur mitt/vårt liv faktiskt ser ut numera. Ni är så välkomna, för jag är så GRYMT SJUKT trött på att behöva förklara mig hela tiden, att behöva försvara en sjukdom som jag inte ens vill ha. Det är sjukt.. Det om något är sjukt. 

Jag har ingen som helst anledning till att ljuga ihop lite symptom för att ja, jag vet inte, slippa jobba på jobbet som jag helst skull vilja vara på varje dag, 8-10 timmar. Slippa att ut och gå med Basli som jag älskar att promenera med? Slippa att leka med mina vänners barn, syskonbarn, och svägerskans son? Jo, det är precis det jag gör. Är det de ni vill höra? Jag hade planer, jag hade planer som jag numera får skrota. Agility, utvecklas inom jobbet, plugga lite mer inriktningar, skaffa hus, börja dansa, vi skulle gå en salsa kurs som jag alltid drömt om. Men allt det här, det får jag glömma, sluta att drömma om. Är det fortfarande så att du tvekar? Ja, då är det faktiskt ditt problem inte mitt. Jag har nog att bära och ta itu med.

Idag koncentrerar jag mig på besöket hos arbetsterapeut och sjukgymnast för att se vad dom har att komma med. Om det blir rullstol, kommer det öppna ögonen på folk tro? För de skriver ju säkert ut en rullstol till någon hur som helst. Det tycker jag låter väldigt konstigt i så fall. Helt enkelt. Tro vad du vill. Nu tänker jag fokusera på att bli så mycket bättre jag bara kan. Försök krossa mig, ni har varit på god väg, men tack vare alla dessa UNDERBARA och FANTASTISKA människor jag har omkring mig så står jag upp, igen, för en stund. Minsta lilla pil som kommer kan göra att jag faller, för jag är så skör, men då vet jag att det finns dem omkring mig som gör vad som helst för att få mig att må bättre igen och dessa är jag så tacksam för. Det är kärlek. 

Hängig..

Tårarna rinner. Jag försöker så gott jag kan för att inte skriva världens "jag mår så dåligt"-inlägg. Men det är svårt.

Min största ångest ligger just nu i att jag känner mig så oförstådd, så inte trodd. Jag kämpar emot tankarna, kämpar emot ilskan på mig själv för att jag inte visar mer, men även för att jag faktiskt njöt av min egen bröllopsdag där jag levde fullt ut, (ja, visst är det hemskt...) och jag struntade i att jag gick på adrenalin, struntade i det skov jag visste komma skulle.

Men tanken slog mig aldrig då att mina nära och kära skulle se det hela annorlunda bara för att jag orkade en dag, en kväll. Gud.. Jag förstår, jag gör verkligen det, att det är svårt att se några timmar då och då, och inte ha den blekaste vad som sker resten av tiden, jag förstår att det känns overkligt det jag förklarar..

Jag hoppas verkligen att jag mår bättre snart. För sen adrenalinet släppte, typ tisdags, så har verkligen minsta minsta lilla gjort att jag kraschat. Och jag som längtade som en galning till jobbet blev istället idag väl på plats livrädd att jag gått tillbaka för tidigt. För tålamodet försvann efter en timme, orken var puts väck så fort jag tackat kollega efter kollega för gratulationerna.

Det är klart, jag oroar mig också för att jag gjort mig själv sjukare, att jag struntade så fullständigt i varenda tecken på trötthet och studsade runt som en lycklig 15-åring på dansgolvet, tänk om jag straffas för det här. Åh vad jag hatar alla de här tankarna. Hatar att ens tänka såhär. Det finns ingen ånger någonstans, det gör faktiskt inte det.. Men rädslan ligger och bråkar ändå.

Kan ingen bara tala om för mig hur jag ska göra för att få må bättre igen?

Nu hoppas jag bara på att radhuset blir vårt. Mot konstens alla hinder så skall det bli vårt. Och sen ska jag sitta på en stol i min lilla trädgård varje dag det är fint väder. Snälla låt mig få mitt radhus, sen hade vi kunnat koncentrera oss på att hålla mig så "frisk" som möjligt istället för att oroa oss för om jag orkar upp för trapporna.

Kanske bör tillägga att jag korkat nog glömt att kontakta läkaren i tid så en av mina mediciner har varit frånvarande i någon dag nu, vilket kan förklara den otroligt mycket värre smärtan och fullständig avsaknad av ork. Då kommer tårarna och tankarna lätt, väldigt lätt.

Bevis på att man fortfarande duger..

Man upplever att man som person med ME/CFS-symtom (eller jag kan ju bara tala för mig själv egentligen), att man förlorat egentligen hela sitt gamla, populära, betydelsefulla jag, och man har också förlorat det allra mesta av sin självkänsla. Tankar som "Vem kan vilja umgås eller bry sig om mig? Jag har ju absolut ingenting att ge någon annan.." Dessa tankar genererar i sorg, olust och negativitet, vilket såklart inte hjälper till i tillfrisknandet, eller åtminstone vägen uppåt, framåt emot ett mer balanserat liv.

Jag tror att ett av de viktigaste målen är att jobba mot att bli bättre, och då är det bra att "gödsla" med medel för att hålla humöret och självkänslan uppe hos en själv, med hjälp av andra. Ingenting upplevs lika ont, svårt och farligt om man kan locka fram ett skratt. Ett gott humör är kanske svårt att ha när man kämpar dagligen emot något som ibland tar kol på en. Det är lätt att hamna i en ond spiral där man lever med negativa tankar. En deppig och arg Mimmi är väl kanske inte rättvist mot andra, men absolut inte emot mig själv. Sån är jag inte, har inte varit tidigare, och vill inte vara det nu heller.

Tror inte jag är den som ställer krav på mina närmaste. Men kravlösa bevis på att de fortfarande finns där känns som jag måste få begära. Det är viktigt att jag får veta att jag fortfarande duger, trots sjukdom. Det kan handla om ett sms, ett mail med några få rader, där man får veta att man fortfarande är en del av livet. Det är jobbigt, fruktansvärt jobbigt att inte kunna göra de saker man alltid gjort. Som en fika på stan, gå runt i affärer en söndag bara för att driva runt liksom, eller ta en lång promenad tillsammans med en vän.

Jag är väl inte så lätt att få tag på i telefon nu för tiden. Glömmer hela tiden att skaffa mig ett headset. För jag hoppas på att de underlättar åtminstone huvudvärken som uppstår när jag pratar i luren. Sen tröttheten, den kommer jag nog inte undan med, då det krävs att jag lyssnar på vad personen säger fullt ut och inte kan följa kroppsspråket exempelvis. Kravlösa bevis på att man fortfarande finns, att man tänker på mig, att man bryr sig även om jag inte kan ge 100% tillbaka längre.

Ibland kan det till och med hjälpa att vända sig till Christopher i telefonen när jag är bredvid, detta värmer när jag förstår att frågan kommer, "hur är det med Mimmi", "hälsa Mimmi" eller något annat som genom Christopher kommer fram till mig trots att jag inte själv orkar ta samtalet.

Och framförallt, våran lägenhet är inte en karantän. Det är faktiskt okej att komma och hälsa på. Någon timme eller två uppskattar jag mer än mycket annat. Bara en kopp kaffe, eller te för den som vill ha, det erbjuder jag mer än gärna bara för att få höra vad som händer, eller få dela med mig av vad som händer i mitt liv. Jag kanske inte kan erbjuda fikabröd eller något sådant, men det är helt okej att erbjuda sig att köpa det på vägen, jag tar inte illa upp som vissa tror. Jag vet att jag inte kan, men att du kan, det är okej, även om det är jobbigt att acceptera det. Jag brukar numera alltid säga "känn dig som hemma, ta en stol, sätt dig i soffan, ta det du vill ha i kylskåpet, här är alla hemma!" För jag kanske inte orkar resa mig ur soffan, så är dörren olåst, kliv på, för ibland är det faktiskt svårt att ta sig ur soffan på egen hand. Men det betyder INTE att jag inte vill ha dig där, jag är oftast slut i kroppen, men huvudet fungerar, till viss del i alla fall. Bara att komma och hälsa på en stund talar om för mig att jag finns.

Det är tufft att behöva se på. Det är jobbigt att veta att fönsterna är jätte smutsiga hemma och jag har tiden till att göra de nu för tiden, men kan inte, orkar inte, och kemikalierna riskerar att få mina händer att bli röda, svullna och onda. Jag ser på när andra gör saker som är självklara. Dammsuga, baka bullar, laga mat och som sagt putsa fönster. De finns dem som kommer hem till mig och gör saker, som att laga mat i mitt kök, medan jag kan sitta vid köksbordet och hacka lite sallad, med andra ord, låter mig vara delaktig, men sköter det som jag inte kan. En sån sak får mig att må lite extra bra. För att koka kaffe kan ibland till och med vara svårt.

Värsta som är att folk väljer åt mig. Att folk accepterar ett nej för en lång framtid istället för den enda gången jag sa det. Fråga mig, jag kanske säger nej, men jag menar det bara där och då, för den gången. Ge inte upp, jag ber snällt, ge inte upp efter 3-4 nej. För "nej:et" handlar inte om ovilja. Jag skäms ofta över att just behöva använda det välanvända ordet..

Liksom oron över att inte orka med att vara rätt OK sällskap ens under den kortaste tiden det handlar om. Man är inte van vid att ta emot utan att kunna ge tillbaka. Jag hatar det. Men tro mig, att du bara försöker, kommer med förslag, ställde frågan, det höjde humörtröskeln, verkligen hos mig. Det gav mig några extra steg den dagen.

Redan innan jag tackat nej till ett frestande inbjudan från dig, så har jag haft diskussionen med mig själv. "Det vore jättekul, kanonbra, men orkar jag? Nej, jag orkar inte.. Gud så förbannat tråkigt. Igen. Men så gulligt att han/hon frågade.. Men efter det här nej:et kommer väl han/hon aldrig fråga igen.. Kanske fixar jag det i alla fall? Nej, det känns verkligen fullständigt omöjligt idag. Det går bara inte. SUCK!" Och efter den diskussionen behöver jag inte få tjat och gnat om hur tråkigt det är att jag alltid säger nej. För jag har redan klankat ner på mig själv över det. Att sedan behöva argumentera, övertyga, dig om att jag faktiskt inte orkar eller kan, de tömmer energiförrådet direkt, även om jag vet att du bara menar väl. Det kostar faktiskt en stor del av skedar, batterier, för mig att behöva förklara gång på gång varför jag måste säga nej, emot min egen vilja. Jag får så dåligt samvete och blir lätt stressad över att jag måste tacka nej. Men jag skulle älska om du återkom med förslaget en annan dag, att du inte gav upp, för nästa gång kanske jag kan säga ja, och då blir både du och jag väldigt glada.

Spontana, korta kontakter, är ofta mycket bättre för mig, än långt tidigare planerade möten, eftersom jag inte vet hur jag mår den ena dagen till den andra. Det kan såklart verka underligt för dig som är frisk, och även för mig som tidigare vara välplanerad i alla lägen. Men numera, i mitt perspektiv, där jag aldrig kan lita på min kropp, att den orkar just när det är extra viktigt, är det inte så konstigt.

Men det är klart jag kan planera för att orka. Jag kan låta bli att göra allt extra, bara göra de minimala dagarna före en viktigt aktivitet, som inför bröllopet exempelvis, men trots det har jag aldrig någon garanti för att jag ska må okej just den dagen. Det är skrämmande och väldigt frustrerande.

Det kanske låter flummigt det jag skriver, men det är ett knepigt tillstånd som vi pratar om här, men det är min verklighet.

Ingen blir gladare än jag, om jag får känna mig "vanlig" för en stund, om för bara en timme, eller två.

Men det man tar igen på gungorna förlorar man ofta på karusellen sägs det ju. I detta fall kan den där stunden med en god vän göra att jag blir nästintill sängliggande de nästföljande dagarna när det är som värst.. Medan andra dagar klarar jag det galant. Men just den där stunden när du är hos mig, så betyder det mer än allt annat. Jag får för en stund känna mig viktig och uppskattad trots att jag kanske inte är densamma fortfarande..

Så snälla.. Glöm inte bort mig. Jag är jag, även om jag är sjuk. Det är en ny situation för både dig och mig. Men när vi lärt oss spelets regler kanske jag har möjlighet till ett bättre liv, eller mer balanserat liv, och då vill jag fortfarande ha dig kvar.

Dramaqueen

Jag ska göra ett erkännande som tar emot. Något som jag kanske inte velat se, något som jag faktiskt vägrat att få tillsagt. Förnekat. Förkastat. Och oftast blivit väldigt arg över att någon säger. Jag är en dramaqueen..

Jag har en tendens till att göra en höna av en fjäder. Jag är väldigt duktig på att vara förvirrad, tappa minnet och glömma vad som verkligen var grejen ifrån början. Ibland har jag helt enkelt snurrat ihop allting och saker är verkligen upp och ner. Jag kan vara expert på att övertolka saker, eller tolka saker helt galet. Kan helt totalt gräva ner mig i någonting som början inte hade någon verklig betydelse. Kan glömma bort vad jag sa igår för att en kvart senare komma ihåg precis vad jag sa. Men ibland är jag raka motsatsen.

Det komiska är att jag hatar dramaqueens. Alltid gjort. Men troligen beror detta på att jag är precis likadan själv, så den jag egentligen är arg på, ja, det är mig själv för att jag gör en höna av en fjäder. Jag är alltså raka motsatsen till vad jag vill vara. Beror såklart helt på situationen. Men jag har alltid varit jobbig, anser jag själv. Såhär i efterhand är det lätt att vara klok.

Så länge jag inte kan bli sårad är jag enormt medgörlig och lätt, men så fort de bara finns en chans till att såra mig så backar jag. Ställer till en scen och verkligen stirrar upp mig. Gör nog mest så för att se vad som händer... Stannar dom kvar? Orkar dom verkligen med mig trots att jag är jobbig? Ja, allting bottnar i min otroligt dåliga självkänsla, och även i allt jag varit med om. Jag vet att jag är svår att förstå, och att det till och med kan tolkas som att jag ljuger. Vilket jag kan garantera att detta gör jag väldigt sällan, ljuger alltså. (Vi alla drar en vit-lögn då och då faktiskt..)

Förstår ibland inte hur mina närmaste orkar med mig och mitt otroliga ombytta humör. Som jag har skrikit, varit arg och sedan gråtit. Har svårt att stanna upp när det blir så, och att tänka klart känns omöjligt. För mig rasar hela världen.

Att gå i ovisshet är något av det värsta jag vet, och att inte ha kontroll. Och det händer ju, det händer oss alla. Vi kan inte ha kontroll på allt, även om jag försöker väldigt väl.. Där startar oftast många hönor. Jag oroar mig för framtiden som jag inte kan kontrollera eller styra.

Många tankar flyger runt i skallen idag, och jag vet inte riktigt vad jag ska göra!?  Ibland får man höra saker man inte vill veta, eller man vet inte om man ska tro på det. Har hört de så mycket sista tiden att jag skulle kunna kräkas över alltihop. Jag vet att ingen gör det med mening, men jag är väldigt besviken.

Men åter tillbaka till dramaqueen. Jag gör inte alltid bara en höna av en fjäder, ibland gör jag en hel struts (eller en hel flock dylika). Om minsta sak går fel så förvandlas jag till en hysterika. Jag svär över väder och vind och över saker som inte fungerar som de sak. Beror åter igen på att jag vill ha kontroll över allting. Jag är en planerings- och organisationsfascist av stora mått. Detta har naturligtvis sina fördelar men det är dessvärre nästintill omöjligt att tänka på alla eventualiteter. Den mänskliga faktorn är dock den största boven i dramat. Folk beter sig sällan logiskt. De säger en sak, gör en annan. De ändrar sig, velar hit och dit, tar tillbaka sådant de lovat och vänder kappan efter vind. Ytterst opålitliga element. SLUTA MED DET! Om jag ska slippa gå en tidig död till mötes, kan vi väl enas om att det är jag som bestämmer? :-P Allt och allting. Vore så mycket enklare då. ;-)

Höna av en fjäder, snacka högt vitt och brett om en bagatell, bli hysterisk vid minsta lilla symtom. Jag har sedan lång tid tillbaka gjort väldigt många bagateller till problem av högre rang, jag har blivit sårad och tagit illa upp för saker som andra normalt sett inte skulle reagerat särskilt stort på. Jag har kämpat mycket de sista två åren.. Jag har blivit väldigt sårad av människor som kommit och gått. Dåliga erfarenheter får mig att ta till försvar direkt, men på köpet har jag blivit en dramaqueen..

Vad är det som händer? Varför är jag så osäker? Varför? Jo.. Det har satts upp murar omkring mig som jag sparkar på men någon har murat upp den ordentligt och jag får inte bort dessa begränsningar. Vissa dagar kryper väggarna till och med ännu närmre och då känns det som att jag inte får luft. Jag känner att den enda yta där jag kan andas är i min säng där jag får sova. Jag vet att många tror att jag själv sätter begränsningarna, men snälla kolla en gång till då! Se hur jag kämpar, se hur jag vill, se hur viljan finns men inte orken. Se hur jag varje dag kämpar för att den skall bli bättre, att framtiden skall se ljusare ut. SE! Öppna ögonen. Sure, jag är en dramaqueen, men det finns inget ord för den som blundar för min sits. Det finns egentligen faktiskt inget som sårar mer än när folk tycker att jag ge upp. Eller när folk väljer åt mig! När folk slutar fråga, det är då kämpar glöden sakta slocknar. De finns dem som tycker jag kämpar för mycket och istället försöker hjälpa mig att hålla mig på plats, att hålla mig tillbaka, och de är dessa jag blir frustrerad på, men ärligt, de är väl dem som verkligen bryr sig mig, för de har förstått. De har fattat min situation. Jag sätter inte begränsningarna, MIN SJUKDOM gör det åt mig.

Jag erkänner; jag är en dramaqueen.

Men vad erkänner du?

Tillit, förtroende, att våga tro..

Förtroende. Smaka på ordet! För-troende, att våga tro. Jag vill tro, och vill lita på dig i förhand.

Varje gång jag sitter hos terapeuten så kommer det, de kommer på tal, min oförmåga att till 100% lita på människor omkring. Medan jag själv talar för att jag för lätt litar på folk, så ser verkligheten annorlunda ut. Jag har stora svårigheter att känna tillit till mina närmaste. Minsta sak kan få mig att tveka, och det är inte deras fel, det är mitt. För de kan visa mig tusen och tusen gånger om att de finns där, men någonstans långt där inne gnager det mig, jag tvekar, jag vågar inte chansa, det är bättre jag fixar det själv, det är bättre jag klarar mig själv, för mig själv borde jag ju kunna lita på? Eller?!

Det här är inte enkelt. Vi är människor med olika erfarenheter, och lika drivkrafter. Vi ser världen olika. Och det är de som är tjusningen med mänskligheten - att vi just är individer. Men då måste vi också lära oss att förhålla oss till spänningar och motsättningar. Vi måste ständigt erövra förtroendet och tilliten till varandra.

Trust, confidence, trovärdighet, tillit.. Vad betyder egentligen de? Tillit, vad är det för dig? För mig är det att lita på någon fullt ut. Tillit är en förutsättning för djup vänskap, bra relationer och bra ledarskap. Tillit till personer. Tillit till processer. Tillit till människor, ja.. Tillit till livet!

När du inte kan se, höra eller veta vad som är sant själv så behöver du tillit. Behöver du själv kolla ut genom rutan när någon säger att det snöar har du inte fullständig tillit till personens utsago, kanske är att dra de i grova drag, men det är ett litet tecken på det. Kanske baserat på att du inte litar, har till tilltro, tillit till den personen. När en person lovar att göra något kan du känna fullständigt lugn inför att det blir gjort? Men med en annan är du tveksam redan ifrån början? "Det tror jag på när jag ser det..."  Ha tillit - att tro. Tro på andra, tro på vad dem säger och gör. Tro på deras avsikter och deras förmåga. Tillit är en känsla som påverkar dina egna tankar och ditt beteende. Vi har alla olika "mönster" för hur vi skapar tillit, och inte tillit, till andra människor.

Vad behöver den andra säga eller göra för att du ska känna tillit? Hur lång tid tar de? Fundera lite.. Fundera på en person som du har hög tillit till. Hur kommer det sig? Vad behövde hända? Hur lång tid tog de? Fundera sedan på en person som du har låg, eller lägre, tillit till. Ställ samma frågor till dig själv. Bli inte förvånad om du får olika svar. Två människor kan säga eller göra exakt samma sak, exempelvis någon du ogillar. Den ene accepterar du, den andra förkastar du. "Vad vad det jag sa.." "Inte nu igen.." Det hela handlar om tillit.

Hos mig, och säkerligen hos andra så hänger tilliten ihop med mod, rädsla och om du är introvert eller extrovert. Tillit kan du aldrig beordra, den måste du förtjäna. I ord, i handling. Tillit går åt båda hållen, tilliten finns hos var och en. Bara för att jag litar på dig, behöver inte du ha samma tillit till mig. Behöver nödvändigtvis inte vara så.

Att tro på något, eller något. En känsla. Dubbelriktad. Kräver viss mått av mod. Är olika för olika människor. Finns alltid, men graden av tillit, på en skala 1-10, den varierar.

Så, vad händer om du inte har tillit? Hur mår du? Hur känner du? Känslan av att vilja lita på någon, men inte kunna, den hård, och svår att bemästra. Någon kanske hade din tillit, men svek förtroendet? Kan du gå vidare? Går det att bygga upp förtroendet igen?

Utan ett visst förtroende till andra människor skulle du i viss mån kanske undvika socialt umgänge. Du tar alltså en risk och utgår ifrån att de flesta människor handlar utefter gemensamma moraliska riktlinjer, och därmed inte kommer att svika ditt förtroende.. Hur snart du känner förtroende för någon är framförallt beroende på hur mycket du kan känner att du kan lita på dig själv(!) och din självkännedom samt om du tidigare haft negativa erfarenheter. Där jag har en förmåga att alltid vara rädd för att bli lämnad görs påmind om och om igen med människor.

Småbarn har exempelvis obegränsat förtroende för andra människor, tills de också varit med om negativa erfarenheter. Denna inlärning präglar förtroendet för andra människor långt in i vår vuxna ålder. Om du som barn sällan upplevde tillit, eller att din tillit belönades, ditt förtroende ofta sveks kan det leda till att du i vuxen ålder har svårt för att lita på andra.

Okej, jag är sviken, men vad nu? Om mitt förtroende har svikits eller missbrukats är frågan hur man skall reagera.Det är framförallt viktigt vilken omfattning sveket har. Om det rör sig om ett barn som lovade att komma hem i tid, kan det vara lättare att förlåta än om det rör sig om en partner som krossat ditt hjärta. Fastän det ofta handlar om känslomässigt intensiva situationer så bör du inte stressa fram något beslut. Ofta begår vi misstag oavsiktligt, därför lönar det sig att ta reda på den andras egentliga avsikter. I bästa fall akn tillsammans forska efter anledningen bakom varför ditt förtroende sveks. Du har säkert hört det gamla talesättet "Lär dig livets stora gåta, älska, glömma och förlåta". Att förlåta någon betyder inte automatiskt att ditt förtroende för den andra är återställt. Genom att förlåta kan du däremot befria dig själv från att bli nedtyngd av känslor som exempelvis hämnd, ilska och underliggande förolämpningar som slinker fram när du blir irriterad nästa gång. Det handlar om att ge dig själv tid. Ett svårt svek måste bearbetas. Ge dig själv den tid du behöver för att läka och gå vidare. Låt dig under inga omständigheter stressas av exempelvis en partner som vill bli förlåten. Det är bara du som avgör när du är redo för nästa steg, fas, och huruvida du överhuvudtaget är villig att återigen lita på henne eller honom.

Tillitsstegen.. Tillit - Förtroende - Trovärdighet - Tillförlitlighet.

"Tid kan vara en aspekt som behöver tillfogas. Om det är en gradvis kvalificering behöver man rimligen mer tid för att hyra tillit än att känna förtroende. En annan aspekt är att tillförlitlighet och trovärdighet rör egenskaper som tillskrivs källan/avsändaren", medan förtroende och tillit rör relationen mellan sändaren och mottagaren".

Jag säger alltid att jag är blåögd, att jag först litar på någon tills dess att denne sviker detta förtroende. Men det är lögn. Jag ljuger för mig själv. Jag är nog helt tvärtom tyvärr. Väljer nog att gå in med inställningen att bli sviken. Starka ord som jag fick höra ifrån terapeuten i torsdags är; "Du ger ingen chansen till att förtjäna din tillit, du ger ingen den värdigheten". Och det är hemskt, om det är så. Jag önskar verkligen att jag kunde känna 100% förtroende för dem som står mig nära. Men något bråkar med mig.. Det går nog inte. Inte ÄN!

Vad skulle jag göra?

Hamnade mitt i en tanke; Vad hade jag gjort om jag var frisk en hel dag..?! Spännande tanke. Finns så mycket. Till och börja med hade jag nog tagit sovmorgon. Lite sjukt med tanke på att jag lider av kroniskt trötthetssyndrom.. Men en hel natts sömn, vakna UTVILAD och må bra.

Jag har inte sovit längre än halv 9 det senaste året.. Visst, det kanske inte man ska klaga över. Men vid halv nio har jag samma natt varit uppe två-tre gånger och gått runt i lägenheten. Jag skulle vilja sova en hel natt, och typ till 9 i alla fall.

Sen skulle jag köra på i ett högt tempo. Kliva in i min gamla roll egentligen. Fröken aktiv, sprallig och energisk som inte kan sitta still. Jag hade tagit med mig alla "mina" barn till Leos Lekland. Erik, Anton, Joel, Axel och Lucas. Jag skulle ha lekt till svetten lackade, och fullständigt gått loss på rutschkanor och alla gångar. Spelat innebandy, sparkat boll..

Efter det skulle jag tagit lunch på stan, på Café Viskan. Bara suttit där i sorlet tillsammans med vänner och bara älskat varenda sekund. Jag hade kanske till och med unnat mig ett glas vin sådär mitt på dagen och sett till att varje minut räknades. Skrattat och bara mått bra. Ingen tanke på morgondagen.

Nästa aktivitet skulle vara en lång promenad med Basli. Sprungit, lekt, kastat boll, tränat lite, gett honom allt han förtjänar. Han är en pärla som accepterar situationen så bra som han gör. Men jag vet, han hade älskat det lika mycket som jag om vi kunde ta vår vanliga promenad, bara för en enda dag.

Sen då? Jo, jag skulle skämt bort min älskade man. Tre rätters skulle det bli och riktigt smaskigt. Suttit vid köksbordet och pratat bort halva kvällen. Skrattat och försvunnit in i varandras ögon. Tagit något glas vin och inte behövt ha i bakhuvudet hur mycket jag anstränger mig, hur många glas vin jag dricker, eller hur jag kommer må imorgon på grund av det vi gör.

Funderar på om man skulle dragit ihop kompisarna och haft en mysig "hemmafest" eller, ännu bättre, åkt någonstans där jag fått dansa. Dansa dansa dansa tills benen inte bär mig längre, för en gångs skull inte för att jag är trött, eller för att jag inte kan stå upp på egen kraft. Skulle kramat ur varenda droppe energi som fanns i kroppen. Skulle verkligen älskat varenda stund.

Jag är inte ledsen när jag tänker på det här. Det pirrar till i magen och jag ler. Drömmar är härliga, dessa får oss att försvinna ut i fantasins värld för en stund. Och fantasi har alltid varit ett säkert kort för mig. Visst, det hugger i hjärtat, jag vet att dessa drömmar förmodligen bara förblir drömmar. Men jag ska försöka se färgerna i livet ändå. Måste försöka hålla mig positiv. Gräva ner mig gör inte saken bättre..