Flickan heter Alice..

Torsdag morgon, för ovanlighetens skull så har jag sminkat mig lite lätt och hoppat i min "fejk" jeans, med andra ord jeggings. ;-) perfekt när vanliga slimjeans faktiskt gör ont(?!). Sitter här och reflekterar över gårdagens händelse... eller det blev egentligen mer än en händelse.

Jag höll på att packa Baslis "åka-bort"-väska med godis och mina skiss-saker. Ch skulle ha månadsmöte och jag orkade/ville inte vara själv från tidigt på morgonen till sent på kvällen så min lilla mor skulle hämta mig efter jobbet. När jag stod där och kikade ut genom fönstret och funderade på om det var något annat jag skulle ta med mig så såg jag två unga tjejer passera för att sedan kliva upp på vår farstu. Knack knack sa det.. Fundersamt öppnade jag dörren och möttes av två leenden. Jag klev ut utanför och stängde dörren bakom mig eftersom min fullkomligt galna lilla vakthund skällde så jag inte hörde va töserna sa.

De började prata om lycka, vad som gör mig lycklig och räckte fram tidningen "Vakna". De som känner mig vet att jag jagar lätt iväg främlingar som knackar på vår dörr, mest för att jag faktiskt inte orkar eller har energin att lägga på vem eller vad som helst.. Men av någon anledning så valde jag den här gången att lyssna och konversera med dem..

Världen är bra liten.. Från lycka till sorg. Där stod en främling och berättade att hennes syster, bara 17 år gammal, nyligen fått diagnosen ME/CFS. Förmodligen har flickan levt med diagnosen sedan grundskolan och nu stod hon där med en diagnos som jag vare sig vill ha själv eller önskar min värsta fiende..

Min energi dalade.. Och efter en stunds samtal tackade de för sig och jag drog igen dörren bakom mig med tidningen "Vakna" i handen. Jag läste titeln om och om igen, blev stående där. Sen slog det mig, här kunde jag nog göra något. I full fart (haltande) fram tog mig till köket, brötade runt i lådorna och hittade ett post-it-block och en penna. Skrev ner hemsidan till RME (www.rme.nu), mitt namn och gruppen på Facebook där vi runt omkring Borås med diagnosen ME samlats för att stötta varandra och hjälpas åt i "kampen". På med ytterkläderna på både mig och Basli, tog kryckan och klev ut på farstun. Såg mig omkring, hade de redan hunnit försvinna? Nej!!! Men då såg jag dem, och ropade allt vad jag kunde "väääääääänta!!!". Jag lämnade över lappen och sa att jag ville att hon skulle ge den till sin lillasyster.

Timmarna gick.. Jag åt pannkakor hos mamma, la mig på soffan. Kollade Facebook om och om igen. La upp ett inlägg om dagens händelse i Borås-gruppen. Timmarna gick och när Ch kom och hämtade oss så hade jag fortfarande inte sett något tecken på att hon hittat till gruppen. I bilen på väg hem kollade jag telefonen IGEN och då stod de att en ny person ansökte om medlemskap i gruppen. En Alice. Jag visste redan då att det var hon! Den Alice. :-)

Förra året lyckades Karin hitta min blogg och jag fann en underbar vän som tyvärr stod inför faktumet att hon led av ME. Igår mötte jag Alice syster och lyckades på så vis leda henne till vår lilla samling..

Internet kanske inte är bra på alla sätt och vis, men när det kommer till att finna nya människor att dela glädje och sorg med så är det en fantastisk källa och mötesplats.

Tack Alice för att du valde att söka rätt på oss. Tack Alice syster för att du valde att knacka på vår dörr och dela din systers situation. Tillsammans är vi starkare! <3

Du kom till mig i en dröm..

Du kom och hälsade på mig i natt. I min dröm vaknade jag av att du satte dig på sängkanten och frågade om jag var vaken. Jag mumlade till svar.. Då knuffade du till mig! Jag öppnade ögon, skakade på huvudet, stängde ögonen hårt och öppnade dem igen. Du satt där, på riktigt. 

Vi pratade en stund. Du frågade mig varför jag inte besökt dig ännu och jag fann inte orden. För det finns ingen ursäkt bara en förklaring, jag är rädd för att se det som gör allt definitivt för mig. Men jag lovade dig att komma snart.

Du hjälpte mig alla gånger jag tvivlade på min styrka. Du stöttade mig alla gånger jag ville ge upp. Många gånger behövde vi inte ens prata med varandra utan minnet av gamla samtal gjorde att jag reste mig och fortsatte gå.

I natt satt du där vid min sida och när jag vaknade, på riktigt, vid 4 så grät jag stilla och tyst.

Du finns i mina tankar. När jag ser på korten du tagit så minns jag vad som sades just där och då. Alla skratten! Alla galna idéer vi hade. Ett exempel är ju att vi tänkte smutsa ner både mig och brudklänningen för att få läckra och unika kort.. Du ville göra en "trasch-the-dress"-fotografering och jag ställde mer än gärna upp. En vacker dag ska jag göra just de, för att hedra dig.

Jag kunde inte lura dig, inte på de vis som jag lurar mig själv och många andra.

Jag är stolt och glad över den tid jag fick dela med dig och din värld. Man säger att människor är unika, men du va så mycket mer än de. Jag hoppas att du sitter på ett stort fluffigt moln tillsammans med Bosse. Ni har ju varandra där uppe. Tack Mari för att du kom till mig i min dröm och påminde mig när jag behövde det som mest att jag besitter en styrka som jag själv inte förstår.

Internationella ME/CFS-dagen; "Behovet är akut."

Ja, jag vet, ME-drabbel nu igen. ;-) Men om du är trött på tjatet och gnatet? Då tror jag det bästa är att undvika min blogg under maj månad. För egentligen är hela maj blå, i alla fall för oss ME-människor i Sverige. Men idag är det den internationella ME/CFS-dagen tillsammans med några andra autoimmuna sjukdomar som vi delar den här dagen med, bland annat fibromyalgi vilket också är en diagnos jag lever med. Dock vill jag lysa upp just blått för ME idag!

Det har börjat ramla in artiklar, radiosändningar och en massa annat ute i media. Som jag nämnt tidigare finns det en grupp på Facebook som heter "Bär något blått på internationella ME-dagen 12 maj", där minst 25 av mina vänner/bekanta valt att klicka ja på sin inbjudan. Dock har jag glömt att berätta om den andra gruppen som skall presenteras med trumpet och fanfar för det jobb som de läger ner på att sprida kunskap: "ME i Maj". Den sistnämnda lägger varje dag upp information om ME och dessa har delats av många personer, med andra ord informationen sprids på Facebook.

Hittills har Borås Tidning hunnit med en artikel, även en liten notis. Artikel lägger jag i via en bild, klicka på den så blir den större och läsbar. :-) Notisen är en frågeställning till chefen för Borås Energi&Miljö av den anledningen att i natt lyste deras ackumulatortank blått efter klockan 24:00. (Natten mellan 11-12 och fram tills natten mellan 12-13 maj.) Förklaringen till detta är att företaget valt att visa ME-sjuka sitt stöd. Det som gör historien ännu mer fantastisk är att Elfsborg, fotbollslaget, ville att tanken skulle lysa gul och svar för dem när de vann SM-guld, men vet ni va? Det gjorde den inte! ;-)  (fnissar lite för mig själv här i sängen!)

Den 10 maj intervjuades Eleonor Bengtsson från RME Väst i Radio P4 Sjuhärad. Sändningen titulerades "Blått ljus belyser okänd sjukdom", och går att lyssna på om du klickar på titeln.

Sundsvallstidningen var egentligen före P4:a. Artikeln om Cecilia Ekhem lades ut redan den 9:e maj. :-) Den artikeln hittar du här.

Idag kan du däremot läsa i Metro och Aftonbladet varsin artikel om ME. Det värmer så i hjärtat att dessa eldsjälar väljer att lägga sina få skedar av energi på att göra något stort och ansträngande som detta.. Metro skriver om Claudia, och i artikeln möter man både Claudia själv, men även hennes man Mats. Klicka här för att komma rätt. Sen i Aftonbladet hittar man den före detta pressekreteraren Pernilla Zethraeus som just idag är debattör. I hennes debatt skriver hon bland annat: "Idag är det den internationella ME/CFS-dagen. ME/CFS är en multisystemisk sjukdom klassad som neurologisk av WHO. ME/CFS har liknats vid en influensa som aldrig går över. Trots att upp mot 40 000 svenskar kan vara drabbade saknar stora delar av vården kunskap om sjukdomen. Bristen är akut och patienter är lidande." Den debatten hittar du här.

Jag kommer senare dela med mig av alla underbara människor som valt att stötta mig (och alla andra ME-patienter) genom att klä sig i blått, byta profilbild eller göra något annat för att visa stöd och omtanke en blå dag som denna.

Men vill avsluta med något som fick mig till tårar. Varma tårar. Omtänksamma tårar. Känslan av att synas och finnas till. Då jag trodde min älskade make glömt av vad det var för dag idag, då den mannen har så mycket innanför sitt pannben på en gång. ;-) Men så kom det ett sms! En bild och en text: "Vi på Autoexperten vill visa vårat stöd för dig och dina ME-människor genom att avtjäna dagen i blått. Samt att detta ska delas ut på alla sociala medier. Sen kommer vi att lägga upp detta på Autoexpertens facebook sida där vi kommer berätta kortfattat om ME och att vi stöttar er i eran kamp". Tack älskling, tack kära makens kollegor, och tack alla andra som hittills visat ert stöd den här 12 maj 2015. En dag jag kommer minnas med värme länge länge. <3

Ett stjärnfall från en nattsvart himmel.

En kväll när jag sitter och löser korsord, i vanlig ordning, så ringer telefonen. Ett mobilnummer jag aldrig sett förut och jag förutsätter att det såklart är någon förbaskad telefonförsäljare, med den attityden svarar jag och räknar med ett kort samtal men det är här ödet gör en tvär sväng och kastar runt allt för att skoja till de lite. Karin, kvinnan som ringde nämnde min blogg, jag hade fortfarande inställningen enligt ovan men hajar till när hon förklarar vem hon är och varför hon ringer mig. 

Karin har läst min blogg, läst mina inlägg och känt igen sig, och utreds för ME, ett ganska solklart ME-fall, men som många andra står hon på väntlistan hos Gottfries för en konstaterad diagnos. Hon använde själv ordet "stalker" vilket fick mig att skratta till. "Jag är ingen stalker bara så du vet.." ;-) Ett kort samtal blev långt och där och då tror jag att vi fann varandra. Vi skrattade, flamsade och när vi la på den där kvällen kände jag mig som skjuten ur en kanon, inombords klappade jag mig själv på axeln. Det som jag alltid hoppats på, de hände! Någon annan läste min blogg och fick nytta av mitt skrivande. Wow! :-)  

Varje dag har denna underliga figur som dök in i mitt liv som ett vackert stjärnfall från en nattsvart himmel har så gott som varje dag sen dess hört av sig med omtänksamma sms, stöttande ord och en värme som förmodligen skulle smälta isen i de kallaste hjärtat. :-) Hennes resa är där min började för 2-3 år sen, och jag hoppas jag kan vara till stöd och nytta för henne. Hittills har hon verkligen gett mig massor av psykisk-energi. Som idag när jag som minst borde svara i telefon valde jag att göra de ändå och det visade sig vara just ovanstående. Mitt i all röra, i mitt mörklagda sovrum och bland kuddar och täcken så skrattade jag. Från tårar till skratt, ordagrant då jag hade tårar i ögonen när jag svarade i telefonen. Så läser du detta Karin? TAAACK! Du ringde i helt rättan tid. 

Den här veckan går i vilanstecken. Smärtan/värken, feber/influensakänslan har tagit ett grepp om mig. Torsdag är det dock stödgruppsmöte vilket jag bjudit med Karin till. :-) Så på torsdag ska jag krama henne hårt och tacka henne för att hon "vågade" ringa mig. Modigt, starkt och ett bra drag! 

Jag ger mig själv rätten till att sträcka på halsen lite.. Jag hade rätt. En blogg är bra!!!

Att hantera vänskap, familj etc. med kronisk sjukdom?

När ens liv förändras förödande av kronisk sjukdom och smärta (där inte en enda kroppsdel lämnas orörd). Då blir det stöd man får ifrån nära och kära viktigare än någonsin! Men egentligen är det en av ironierna med ett liv där en kronisk sjukdom är del av vardagen. För vid den tiden du behöver kärlek och stöd från de som du bryr dig mest om, så är det oftast då som relationerna blir ännu mer utmanande och drabbade..

Många gånger behöver det inte vara den fysiska biten som är de största hindret för mig, utan det handlar om förbindelsen med de som ligger mig varmt om hjärtat får sig en törn. Vänskapen som var så självklar innan man blev sjuk, kanske inte är det längre. Sanningen är den att kontakten med familj/släkt/vänner kan bli väldigt komplicerad. Skillnaden mellan hur jag upplever saker och ting är väldigt olik hur de runt omkring mig ser de. Det handlar en del om att jag nu måste hantera och hitta mig själv, och mitt i den röran så blir man missförstådd, isolerad och ensam i sin smärta. Att dömas av andra? Och handskas med det utöver symptom är naturligtvis väldigt smärtsamt av många anledningar för mig.. (självklart även för andra i samma situation!) Ändå tar jag lärdom av de, och speciellt lär jag mig av alla gånger jag faller men sedan tar mig upp från avgrunden, belyser livet med en ny glöd och ser saker och ting i ett annat ljus. Så ja, att helt plötsligt drabbas av en kronisk sjukdom, satte verkligen käppar i många hjul, både i relationer men även i för mina drömmar. 

Det kan faktiskt vara så att man blir en främling för varandra, även om man känt varann länge. Spontan, energisk och framåt ena dagen och nästa så är man tillbakadragen, tyst och försiktig. På utsidan ser man en fasad, en kropp, man ser ingen egentlig skillnad.. Jag ser ju frisk ut? Eller hur? Men på insidan pågår varje dag en stor förändring. Det är ungefär som om jag inte pratar samma språk längre. Men hur ska jag kunna begära av mina älskade vänner, familjemedlemmar och släkt att de ska förstå när jag inte gör det själv? 

Familjen, vännerna, kan få kämpa med att se skillnaden mellan då och nu, det är inte så lätt. Eller så "vill" dom inte se att man faktiskt är sjuk och inte kan göra de mest simplaste sakerna som att träffas på stan och ta en lunch. Acceptans och förståelse är ingen barnlek och svårighetsgraden är inte amatör.  

I min tur kämpar jag dagligen med just de två sakerna, förståelse och acceptans, i min egna lilla värld. Jag vill inte bli specialbehandlad på något vis, utan jag vill bli förstådd! Jag vill inte ses som en annan person nu och då, utan jag vill bara få vara jag, men samtidigt med mina nya begränsningar! Därav landar det största ansvaret automatiskt tillbaka på mig, att arbeta med relationerna. Jag kastar inte sten, för jag sitter i glashus. Och är mycket väl medveten om hur dålig jag är på att hålla kontakten..

Jag gick ifrån att vara vem som helst till att behöva utbilda mig själv och mina nära om min sjukdom. Jag gick ifrån att bära allt inom mig och vara bra på det(!) till att plötsligt behöva uttrycka känslor och behov öppet och tydligt, att från natt till dag behöva be om hjälp. Som en liten sak att ha en arm att hålla i när jag ska ta mig upp för en trappa. Eller skämtåsido, någon som går bakom mig och tar emot om jag störtar. ;-)

Varje dag lär jag mig något nytt om min sjukdom, mina begränsningar/behov, och i samma veva måste jag tydligt berätta om detta för andra för att de ska kunna förstå eller hjälpa mig. Om inte ovanstående var omskakande nog, så finns det ingen kunnig vård att luta sig tillbaka på. Det forskas och söks svar, men ingen behandling finns att erbjuda mig. 

Så jag biter ihop och hoppas varje dag på en förbättring, om än bara en pytteliten sådan.

Från mig till typ Frölunda ;-)

Ställde klockan på tio i 9, även om jag var vaken långt innan dess. Christopher har det "sena passet" idag, därmed började han något senare. Konstigt men väldigt mysigt att dricka kaffe ihop en fredagsmorgon. :-) Vardags-specialitet! När Ch gett mig en lång puss hejdå och lämnat mig vid halv åtta så stannade tiden. Klockan ville absolut inte bli 9! Förbaskade klocka..

Men lite musik.. Läste BT, Markbladet och Aftonbladet. Bara försökte fördriva tiden. Kvart i nio kollade jag på klockan och kände att nu jäklar. Min plan hade förmodligen inte haft någon vikt för någon annan, men för mig var det så otroligt viktigt att allt gick precis som jag tänkt. Klockan slog 08:58 och jag klickade på "uppdatera" och PANG, biljetterna hade släppts.

De senaste dagarna har jag lite diskret dragit några "vita lögner" för att ha lite koll på plats, tillgänglighet och allt annat som hade betydande roll i min lilla överraskning. Vad är det egentligen jag babblar om? :-)

Jo... Ishockey! (hahaha, förlåt, men trodde aldrig jag skulle nämna ishockey såhär.) Men jo, sporten om min lilla man följer, eller det är ju egentligen bara ett enda lag han följer slaviskt. Frölunda. Blä! Jag är så trött på ishockey, och vet att när den här säsongen är över så kommer jag krama tv:n. Skämtåsido, så illa är det inte. Men när två karlar tar upp vardagsrums tv:n alldeles för många timmar per vecka genom att första spela NHL 15 på Xbox, och sen avslutar kvällen med en riktig, direktsänd match. Då blir det helt enkelt liiite för mycket hockey.

Så, för att döva mitt samvete att jag är sjuk och inte orkar hitta på massa "normala" saker som "normala" nygifta borde göra. Visst låter det hemskt! Men sanningen är ju sån, jag kan inte ens gå på bio längre. Varför? Ja.. av olika anledningar vilka jag inte på humör för att dra upp nu. I alla fall, åter till ämnet (jag har blivit bra duktig på att börja på en sida och fortsätta på en annan för att inse att jag inte blev klar med den första..)

Jag satt antagligen bland de första och valde platser till Christopher och hans pappa Jan. 16 mars, 18:30 skall dom få se Frölunda spela sin tredje kvartsfinal emot.. öh! Det vet jag inte ens. Men dom spelar i alla fall emot några andra grabbar som har skridskorna "påsnörade". Haha. Heja Mimmi, full koll på läget som alltid.

Så när jag fått bekräftelse på bokning, betalt och fått biljetterna skickade till min mail så tog jag kort på bokningen. Gjorde lite "spex" i ett program på telefonen och skickade ett mms med resultatet till både Christopher och Jan. Responsen? Precis den jag hoppats på. Två män utan ord. Lyckliga. :-)

Min lilla överraskning till dem. En kväll, far och son, tillsammans, för att se sitt älskade Frölunda på plats i Scandinavium. Känner mig väldigt nöjd med mig själv. ;-) Jag kanske inte kan följa med och stå där och hoppa och gapa åt domaren, men jag kan bannemej unna dem något. Speciellt Christopher som varje dag genomlider den här förbaskade sjukdomen tillsammans med mig. Som ser mig lida, som ser mig falla, som hopplöst måste se på och precis som jag acceptera läget, i alla fall tillfälligt. En vacker dag är hon tillbaka, starka, "friska", spontana, spralliga, ÖVERENERGISKA; Mimmi. men tills vidare får jag njuta av att unna andra de jag själv hade velat göra. Kanske inte just hockey? Men.. ja, åka skridskor hade jag gärna gjort.

AG3 - en riktig fotograf

Jag samlade och samlade energi. 

Tillräckligt sparsam för att kunna gå 

på min vän Anders vernissage i Kinna igår. 

En helt vanlig torsdag men med så mycket vackert 

att titta på så det var svårt att bestämma 

sig för vart blicken skulle landa.

I en härlig lokal på Mors Kerstinsväg i Kinna samlades olika personligheter för att önska marks bästa fotograf lycka till, och i mina ögon är han den bäste med anledning till att han ser det som ingen annan ser. Han hittar det vackra i precis allt. En person? En mörk skog? Ett vattenfall? Du kan lita på att resultatet alltid blir, ja, det bästa. :-)



Med mig hade jag min mamma, som jag skulle kunna påstå är en av Anders största fán. Vi var såklart först på plats, vad annars? Någon måste vara det också liksom. ;-) Vi fann Anders sittande på huk för att tända marschaller, vilka han lyckades bränna sig på, dagen till ära.

Ett glas cider och vi började vår rundvandring. Från golv till tak fanns det bilder, på sätt och vis i alla fall. Stora som små. Alla lika unika. Min kära lilla mor förälskade sig i ett foto på den väg som leder upp till Hyltenäs kulle, i rött, ett väldigt rött foto. -->



Trapporna ledde oss uppåt, trappsteg för trappsteg och mamma var noga med att se till att jag inte föll omkull. En hiss kanske? Eller åtminstone en rulltrappa kunde jag önskat mig? Nej, skojar bara. Trapporna är en del av lokalens charm. För charm har den verkligen. Jag hade faktiskt gärna flyttat in... Tror dock inte Anders hade gillat den idén, vem vill ha en zombie gåendes där när han utför sitt jobb. Åter till ämnet kanske?

Skulle du våga säga upp dig från ditt jobb och våga ta steget att satsa på din dröm? Det är precis vad Anders gjorde. Som hans vän följde hans väg redan när han började fota med telefonen, han utvecklade sin "hobby" och skaffade sig en riktig kamera och där började allt. Han sa upp sig från jobbet och satsade på sin passion och när man ser in i hans ögon så ser man ingen ånger, inte en sekund.. Det kanske inte var en självklarhet när han stod där första gången med kameran i handen men nu är det de till hundra procent. Heltid.

Fotografi ligger nog lite i släkten Gustafson. Det går inte att undvika att nämna Mari, denna vackra underbara människa som idag svävar bland molnen..  Anders syster vilken jag fann för några år sen via kort som länkats på hans facebook sida. Jag tog kontakt med henne för att jag ville ha kort på oss tre, mig, Christopher och Basli. Jag mötte henne och Jerry en kylig höstdag ute på Bockarby. En spökstad av dess like. Där och då älskade jag henne, och Jerry. Att Mari sedan skulle fotografera vår bröllop, var en självklarhet, och hon trotsade sin situation och gav oss de mest fantastiska kort som kommer ge oss glädje resten av livet. Idag vandrar tyvärr Mari på högre marker och vakar oss, speciellt sin bror är jag säker på. Vila i frid och tack för allt du gav mig under den korta tid vi lärde känna varandra.

Redan första dagen fick Anders bokningar när han öppnat upp sin studio. Han förevigar leenden, och skapar minnen för både vänner och nya bekanta. Han står, ligger, sitter på knä, hur som helst gör han allt för att få otroliga bilder. Men det är sån jag alltid sett honom, som en person som ger allt och lite till. Man kan inte missa hur han älskar de, att fotografera alltså. Det är hans melodi, även om han nu lagt gitarren lite på hyllan. ;-)

Studion hittar man som sagt på Mors Kerstins väg 22. Man kör ner för backen och där backen tar slut börjar ett hus vilket det finns en något osynlig dörr på sidan. Kör alltså inte upp för backen eller över bron. Den stora gamla byggnaden? Ja! Där är det! :-)

"All I known, all I felt was leading to this"

Vilket innebär att allt man gjort hittills 

har fört en till där man är just nu och.. 

"You are what you create". 

Det är inte svårare än så egentligen.. 

Man måste våga chansa för att vinna.

Redan idag har Anders hunnit samarbeta/gjort jobb för bland annat: Marks kommun, Kaleido Reklam, Två skyttlar, Shop around  the corner, Danskompaniet men framförallt något som bör nämnas är fotografierna som pryder Dan Reeds nya skiva. En idol till ovanstående fotograf, som fick äran att dela med sig av sina foton på hans skivfodral. Den känslan måste vara otrolig!!

Jag skulle säkert kunna fortsätta skriva men tyvärr vill kroppen, mer specifikt fingrarna inte delta något vidare så får avsluta med att säga att jag är stolt över min vän. En person som verkligen vågade satsa. Grattis och lycka till igen Anders. <---- Trycker du på namnet så hamnar du på hans hemsida. ;-)

Rekommenderar starkt att besöka studion och låta Anders sköta sin magi och ge dig minnesvärda bilder. Det är värt det, jag lovar! För mig var det värt att besöka honom igår trots att jag ligger nerbäddad i soffan idag och kroppen inte vill vara vän med mig. Trots trapporna så kommer jag besöka honom igen ;-) och då för att hamna framför kameran (vilket jag vanligtvis avskyr!). Men jag vet att han kommer att få mig att känna mig som den jag är på insidan fast på utsidan istället, och detta trots hatet emot några extra kilon och ringarna under ögonen.. Jag litar på Anders, gör du det med! :-)

Ps. Jag har fått tillåtelse att låna lite kort av herr Gustafson. :-)

Gårdagen. :-)

Igår var en sån där dag. Jag vaknade och såg mig själv i spegeln. Stod där en stund och insåg att även om jag inte ska någonstans så behövde jag för min egen skull orka att kliva in i duschen, föna håret, sminka mig och använda plattången. Vissa dagar kan jag inte gå förbi spegeln och se de mörka ringarna under mina ögon som, ja, som sagt är de ICA-kassar nu för tiden. Ibland vill man inte se den grå huden som får mig att se sjuk ut. Så jag tog en lång varm dusch.. Plockade med mig de jag behöver till köksbordet och sen satt jag där tills kinderna hade fått färg av rouget och ögonen piggnat till med hjälp av lite mascara. När jag sedan hade plattat klart håret så kunde jag le emot mig själv i spegeln. Den tjejen kände jag igen.. Vaken, pigg och fräsch. Ursch va lite smink kan lura en. ;-)

När jag väl var klar kollade jag mobilen och där fanns de en tjej som jag av respekt inte tänker nämna namnet på som behövde stöd. Det kändes så skönt att kunna hjälpa till. Vi satt faktiskt i timmar över en kopp te, ett kollegieblock och såklart en penna och spånade på framtiden. Vände de negativa till positivt och såg till att de som kunde vara en katastrof faktiskt egentligen var det bästa som kunde hända. Ibland  måste man se en stängd dörr som en nystart. "När en dörr stängs, öppnas en annan.." I det här fallet för min vän, öppnades inte bara EN dörr, utan flera stycken. Och jag känner mig stolt och glad över att vi tillsammans igår kunde avsluta ett kapitel och starta ett annat. Bollen är i rullning.

Men visst är det konstigt!?? Vi är nog lite så var och en.. Det är lättare att se på någon annans liv och finna det positiva. Se möjligheterna och inte låsa in oss i det "värsta". I några år nu har jag sett svart, lite grått och ibland enstaka gånger vitt (eller ja, färger..). Jag är PROFFS på att se de negativa, eller egentligen, jag ser det jag INTE kan göra. Jag letar inte efter saker som jag kan, utan jag radar upp alla de aktiviteter som min kropp och jag inte klarar av. Heja Mimmi! :-P   Dock så är det svårt att förändra allting på en gång, det är inte lätt att sluta va pessimist. Tyvärr. Jag gör mitt bästa varje dag, och de ska jag vara stolt över. Punkt slut.

När eftermiddagen kom ringde telefonen.. Dolt nummer? Jag gillar inte dolt nummer. Men när jag svarade så bubblade det i bröstkorgen. Det vara Anna. Några minuter senare satt vi här och åt mellanmål. Vi har inte träffats, inte ens hörts på ett bra tag, men det kändes precis som om det var igår. Det kunde likaväl varit igår vi satt på mitt kontor och åt frukost tillsammans. En fantastisk känsla att träffa min vän igen.

Så igår kväll när jag gick och la mig så kändes det som om någon hade tagit ett baseballträ och slagit mig i huvudet, blandat med kokande kallsvett, men det som var så fantastiskt var att jag log. Ja, jag låg där och log åt att dagen började med en spegelbild jag inte ville se, och slutade med att även om kroppen var mörbultad och arg så fnittrade hjärtat av lycka. Det var skönt! Otroligt skönt.

Ibland är det värt att överanstränga sig när det sätter ett leende på läpparna men speciellt i hjärtat. :-)

Födelsedag.

God morgon! 10 december, 14 dagar till jul, 2 dagar efter min 26-åriga födelsedag. I år bad jag om en lugn åttonde december där jag slapp massa ståhej och kalas, vilket respekterades så gott det gick. :-)

 I år fanns det inga önskningar, men presenterna kom ändå. Och jag tackar vänligen för presenten ifrån farmor och Ulf som kom per post, jag tackar hjärtligen för mormor och morfars besök på förmiddag och blomma med present, kakor och pannkakor. På eftermiddag kom mor och Kaj med dem kom två presenter då Christophers present öppnades först då. :-) Ett presentkort på Aroma Spa, en 60 minuters massage, funderar på att boka denna snarast och till sist, JACKAN! En jacka jag trånat efter men vägrat unna mig själv då jag snålar, med all rätt, men kanske lite väl mycket när jag inte ens kan unna mig en ny jacka som jag behövde.

Christopher hade också fått med sig familjen Backlunds present till mig. Söta familjen Backlund ville att jag skulle få presenten på min födelsedag trots att vi inte sågs. Och lyckans glad blev jag när mitt älskade Thomas Sabo armband blev en berlock rikare. En fyrklöver, lite tur, precis vad jag kan behöva. :-)

En dag efter min födelsedag trillade Johan och Robin in med sin present, vilken var väldigt oväntad men så glädjande att få. Något till mig, men mest till Basli tror jag. ;-) Ett presentkort på MyOne. Basli blev så lycklig att han försökte ta det ur handen på mig, tack och lov var Robins reflexer snabbare än mina så han hann ta det ur munnen på vovve liten innan han gjorde det till ett pussel.

Redan i fredags fick jag förresten en present. En liten ask ifrån Anna, min fina Anna. I asken låg en hund, en vovve-berlock till mitt Pandora-armband. Super söt! :-) Tusen tack Anna.

Och sen, alla dessa grattis-önskningar per sms, facebook och mail. Tusen tack! Det värmer verkligen att känna sig ihågkommen. (Trots att jag vet att Facebook talar om när man fyller år...)

Så, tack tack tack :-)

Sorg, tomhet. Begravning.

Känns otroligt, en "deja vu"-känsla.

I morse när man gick upp så var himmeln mörk, såg ut som det skulle börja regna. Jag kände mig väldigt tom, kall och lättretlig.. När vi satt i kyrkobänken bland sörjande människor hörde man snyftande och såg brinnande ljus och rödgråtna ögon. Jag kramade varmt om Maris make, han kändes stark men ögonen sa annat. Precis när begravningsgudstjänsten skulle börja så hände det(!), solen sken in igenom den öppna sidodörren till Skene kyrka. Jag tillät mig själv att le mellan tårarna. Just det här hände för cirka 10 år sen och jag tänkte tanken "Mari är här nu.."

Ett vackert stilla avsked. Kramar. Tårar. Farväl.. Vi ses igen!

På vägen hem sitter vi sida vid sida, jag och min man. Vi lämnar Skene bakom oss med tunga huvuden och hjärtan. Christopher säger "Men gud vilket fint väder det blev då!" Jag ler för mig själv och genom tankarna rusar "den här dagen har du fixat till snyggt Mari.."

Den här kvinnan har gjort ett stort intryck, eller ska man säga avtryck? vilket som så har Mari skapat minnen för både mig och Christopher, till vissa minnen har vi materiella ting, som pryder våra väggar. Dessa mötena vi haft med kvinnan som idag begravdes av sin man, lillebror, pappa, nära vänner och bekanta har skapat många minnen, alla har sina egna av henne. Hon var verkligen en unik person som jag minst sagt har sett upp till. Jag ångrar så att jag aldrig sa det till henne, att hon inte fick veta hur mycket jag tycker om henne, hur hon förändrat min riktning i livet, att hennes ord, styrka och värme smittat av sig och jag vill verkligen lyckas se livet precis som hon. "Det är som det är.." Prästen tog upp detta idag, nämnde just det, ditt uttryck; det är som det är. Du såg livet så, det var väldigt tydligt.

Så, Mari, jag tror ju till viss del på ett liv efter detta, att personer stannar kvar och vakar över oss. Hoppas på det för maken och lillebrors skull. Smärtan var total när man såg in i deras ögon. Jag önskar att de finner ro, men jag vet att det är svårt, dock tänker jag inte säga att tiden läker alla sår, för det blir ett känsligt ärr när man förlorar någon man älskar djupt.

Jag tror Mari hade en ändlös ask med glitter som hon kastade ut över alla hon träffade.. Glittret bestod av lycka, kärlek och värme. Jag är stolt och hedrad över att jag fick dela en liten pusselbit av hennes liv.

Tack Mari, vart du än är. Tack för en vacker begravning. Mina tankar går till närmast anhöriga. Tänker på dem varje dag, gjort i flera veckor nu.. Skickar en mängd varma kramar och styrka till dem (trots att jag vet att Mari aldrig gillat just det där med "styrkekramar".) Ler lite igen när jag tänker på det. Unik var de, men så otroligt speciell på ett underbart och vackert vis.

"Skånningen..."

Vaknar av värken och kan inte somna om. Funderar på om han är vaken, kanske kan skriva en stund med honom och prata om allt som händer. Vänder mig om och sträcker mig efter telefonen, samma stund som fingrarna finner telefonen i mörkret så minns jag... han finns ju inte längre, Göran.

Det har gått mer än ett halvår, men hjärnan vägrar registrera det. Han brukade ibland vara vaken lika tidigt som jag, och då kunde vi skriva en stund på Facebook, på chatten där. Mycket som sagts där mellan oss. Jag förklarade för länge sen min besvikelse över att han bara försvann och inte lämnade ett enda fotspår efter alla år vi bodde ihop. Även om mamma och han gick åt skilda håll så var jag aldrig redo för det. Han fanns där, under några år, under min uppväxt, och så plötsligt så fanns han inte där längre.

För den som inte vet, så var Göran tillsammans med min mor för många herrans år sen. Vi bodde i ett litet hus, med så pass lågt tak att jag utan några svårigheter nådde taket utan att ens ställe mig på tå, typ. Ett hus som har många många minnen. Bland annat minns jag hur jag smög förbi Laica, en labrador, en brun vacker vän, som var min bästaste vän, en hund, va annars liksom.. Göran visste så väl om att jag smög förbi köket och upp för trappan med Laica tätt intill och så in på mitt rum, och så kröp vi ihop i min säng. Mamma var på den tiden, måste jag nog säga, inte speciellt fäst vid hundar, idag ser det dock annorlunda ut, då till och med hon som var rädd för hundar är störtförälskad i vår lilla krabat Basli Bus. Så det var inte alltid poppis att jag släpade med mig Laica in i huset, dock hade inte Göran något emot det, helt enkelt hade vi en liten hemlis.

Likaså kommer jag ihåg hur Göran kunde hämta mig i hans "bajsbruna" bil, vid skolan, men inte ända framme, för det var pinsamt (suck för hur man tänkte på den tiden..). Han hämtade mig hellre än att jag cyklade. Speciellt de dagarna med dåligt väder. :-)

Pratade faktiskt med mamma för ett tag sen om den gången vi va på High Chaparall tillsammans med Göran. :-) det är nog ett tillfälle som kommer följa mig resten av livet. Göran hade jobbat som bankrånare på tåget där, och kände såklart de som hade hans gamla jobb. När vi satt på tåget så hamnade vi såklart vid bänken där kistan fanns, och fick självklart ta en roll i själva rånet. Spänningen känns nästan när jag tänker på det, och jag ler för mig själv.

Kommer att tänka på hans tatuering, den han hade på halsen. En liten djävul, va annars liksom. ;-)

Gud va jag babblar på. Men när livet är svårt så är det minnena som gör det lättare. Speciellt nu.

Göran brukade som sagt vara vaken rätt tidigt, oftast pratade vi en stund på chatten precis när jag kommit till mitt jobb och startade igång datorn. Han kunde komma med kommentarer kring min situation, saker som bara han skulle säga. Sista gången han skrev till mig var 30 december 2013. Sista gången vi talade med varandra var den 31 december.

Startade precis Facebook och letade rätt på den gamla chatten. Första gången han skrev där;
"Göran Lundgren"
HEJ NU HAR JAG HITTAT DIG MVH SKÅNNINGEN!

Lilla Göran.. Jag tror du vakar över mig. Vill tro det i alla fall. För du fanns där som en skyddande ängel, när du levde. När jag ville klaga över situationen jag hamnat i med sjukdom och så vidare, så vände du på allting, snurrade på allt tills det helt enkelt blev ett ryck med axlarna och sedan ett leende. Tack Göran... Jag saknar dig.

Ett guldkorn..

Ett problem som krånglar till det en hel del, speciellt sen jag blev sjuk, är min obalans i humöret. Jag har helt enkelt väldigt svårt att hålla tillbaka känslorna som dyker upp utan förvarning. Ilska, sorg, glädje, vad det än är så blir det alltid lite för mycket av känslan..

En person förutom min älskade make såklart, som ofta får stå ut med detta är vår kära granne och vän Johan. Visst, det är Christopher och Johan som mer eller mindre är som bröder men när det kommer till syskonrelation så är jag och Johan inte speciellt långt borta. För det finns ingen som retar mig mer, eller jag retar mig på, han kan verkligen få mig att vända på en handvändning i humöret. Det är säkert minst en gång i veckan som jag vill strypa honom, men...

..det finns ingen vän som han. Snällare än snällast! (som sagt, även om jag vill strypa honom då och då..) Men han ställer alltid upp. Se bara vad han gör för mig 4-5 dagar i veckan, hämtar eller kör mig dit jag behöver ta mig. Eller se bara hur han ställer upp med Basli, har honom så fort vi behöver hjälp. Stöttar och finns där när livet är lite extra tufft. 

Så att den killen står ut med mig, och mina utskällningar då och då, trots att han inte är tvungen, vilket Christopher numera på sätt och vis är ;-) det förstår jag inte alltid. Han kanske hatar mig för ett ögonblick men nästa ja, då har han suddat ut minnet av de och är där och petar mig i sidan för att få mig på bättre humör. Den killen kan verkligen göra vad som helst för att mana fram ett leende hos mig.

Sen jag blev sjuk så har vi lutat oss tillbaka på många  personer. Det är flera personer i vår umgängeskrets som har gjort och gör fortfarande allt för att bara få vår vardag att gå runt lite lättare tills vi har hittat en balans i allt det här. Men Johan, du är ett guldkorn i sanden i Sahara öknen! Jag är enormt glad att Christopher har dig, men även att du finns där för mig.

Men vissa dagar vill jag strypa dig, faktiskt! Det visste du dock redan. 

Vi älskar dig vännen. Glöm aldrig de!

En vän.

Jag har en dröm, och du är där. Högt ovanför molnen, regnet faller men det rör aldrig dig, du är för högt upp. Inga mer problem. Inga fler rädslor. Du har fått dem att försvinna. Sorg försökte stjäla showen, men nu känns det som för många år sen. Och jag kommer vara med dig varje steg. Jag hittade en vän i dig, och jag kommer alltid hålla dig nära, för alltid.

Kom och flyg med mig! In i en fantasi där du kan vara vem du än vill va. Kom och flyg med mig. Vi kan flyga hela dagen. Visa mig hela världen genom dina ögon. Berätta hur framtiden kommer att se ut. Du och jag kan måla den precis som vi vill. Och jag kommer tro varje ord du säger. För jag har en vän i dig och vi kommer alltid att hålla ihop.

Jag fann en vän i dig när jag som mest behövde en.

Midsommarafton.

Midsommarafton, i år igen. ;-) Fast i år är vi "med barn", skämtåsido, Lucas är hos oss. :-) Fest är ju inte vår "cup of tea" i alla fall. Men vi ska på vår egna fest som Lucas säger. Sötnöt!

Dagen ser ut så att vi först ska ta en fika i Haratången hos min mormor och morfar, där det finns en midsommarstång. Ungen är så söt, han ska absolut inte dansa kring stången, men han skall prompt sen en. Så vad gör faddrarna då? Jo, det ordnar det såklart. 

Efter det så styr bilen tillbaka mot Borås, men inte riktigt hela vägen, utan det blir midsommarfirande i Fritsla. Där det skall grillas, ätas jordgubbar i mängder, i alla fall om man heter Mimmi. Det får jag åtminstone äta liksom. ;-) Färsk potatis får man ju räkna bort, tyvärr. Men tack och lov är sötpotatis riktigt gott.

Lucas spelar och Christopher hjälper honom. Jag har placerat mig i hörnet av soffan med datorn och lyssnar på lite musik för att vila hjärnan en stund.  Konstigt det där, hur musiken kan få hjärtat och hjärnan att lugna ner sig, ler lite för mig själv när jag ser mig själv gå med hörlurar jämt och ständigt i öronen. Det hade varit en rolig syn tror jag. Dansa mig fram istället för att gå? Kanske hade funkat.. (förmodligen inte..) Skaka rumpan i rullstolen får det bli istället. Vilken numera ligger i bilen. Drar en djup suck när jag tänker på det, fortfarande känsligt det där. Trodde aldrig att jag, med all energi som jag hade, skulle behöva en rullstol, möjligen för att jag hade brutit benen eller något på grund av att jag inte kunde sitta still, men ja. Gilla läget är mitt nya motto som jag ska försöka leva efter. Jag kan ju varken ändra på dåtid eller framtid!? Så, gilla läget.

Det är inte alltid så lätt att le och vara glad när man har ont och är trött. Jag kanske gnäller mycket, eller verkar negativ, men 80% av dagen, varje dag, så ler jag, ledsen om ni uppfattar det annorlunda. Sen.. ja, det är lite extra tungt just nu med anledning till att jag som sagt känner mig inlåst i lägenheten när det är fint väder och alla andra är ute och njuter av solen.. SUCK typ.  Så, vi fortsätter att leta efter nytt boende och jag hoppas på  att innan det här året är slut så ska vi ha lämnat vårt liv på Sjöbogatan och fortsatt framåt lite närmre marknivå. :-)  tills vidare tror jag ni får stå ut med dåliga dagar.

Glad midsommar kära vänner! Nu checkar jag ut.

Joel 2 år :-)

Idag blir min gudson Joel två år. :-) 

Stor kille nu. Känns som det var igår

jag höll honom i min famn första gången.

Godingen! <3

Stödet..

Trots att jag inte sökte det, så fick jag det.

Jag har kraschat psykiskt, för den som missat det liksom. Jag började känna mig hängig och sen smäll det till och att brakade samman. Igår prövade jag på en Marilyn Manson sminkning. Med andra ord kolsvart kring ögonen tillsammans med långa svarta ränder ner för kinderna. Ja, jag grät, hysteriskt, igår. Det har blivit väldigt tungt på senaste tiden att bära pilarna som skjuts i min riktning. Personer som uttalar sig utan att tänka efter, eller som troligen inte vet att allt kommer fram till mig till slut.. Jag fixar inte riktigt att höra snikna och tykna kommentarer den här perioden. Jag kämpar så det räcker för att få tillbaka en del av min styrka. Tyvärr har jag blivit sämre, mycket sämre, vilket förhoppningsvis bara är ett så kallat skov. En dålig period, en dal i berg-o-dalbanan som rusar fram i vild fart. 

Jag försöker fokusera på det bra. Fokusera på de personers om faktiskt visar sitt stöd och inte misstror allt jag säger. De personer som faktiskt står vid min sida utan att jag ens anar det, bland annat har två personer hört av sig de senaste dagarna som förvånade mig, positivt såklart. Dessa två är systrarna Backlund, äldst och mellan.. Båda har skickat styrka, kärlek och tröst. Sms som fick tårarna att spruta av "rätt" orsak. Värmen som jag kände var otrolig. Meningar som "Jag vill att du ska veta att du har mitt fulla stöd och jag kommer ALLTID finnas för dig" och "Du ansträngde dig för att ha en underbar dag och inte tänka på vardagen. Tycker du var fantastisk som orkade trots din sjukdom" levererades till min telefon. Det är en sån fantastisk känsla att få höra att det var okej.. okej att jag faktiskt njöt och fick låtsas vara frisk för en dag!

För.. ärligt talat! Det var precis vad jag gjorde. Även om både Emma och Anna försökte trycka ner mig på stolar hela kvällen så ville jag inte. Jag ville få vara frisk, en enda dag!! Är det så konstigt? Är det de? Så, den 17:e Maj var jag frisk för en stund. Sen att det såg konstigt ut, att jag orkade, att jag stod på benen så länge, ja... Jag är chockad själv! Men om ni tvekar på mig, läs på om adrenalinpåslag igen. Jag har skrivit om det är i bloggen tidigare. Och ja, det kanske låter som en lätt "bortförklaring". MEN?!!! Vad i hela friden skulle jag ha för anledning att ljuga? Hur skulle jag kunna lura läkare? Specialistläkare? Jag är nog bättre på att förminska symptomen och undviker helst att säga hur illa det egentligen är, till största delen för att jag inte vill inse själv hur illa det faktiskt är.

Men det är illa. Jag är riktigt dålig. Även om man förnekar det, vägrar se, eller anser både det ena och det andra, ja, då får man väl flytta in hos oss några dagar för att se hur mitt/vårt liv faktiskt ser ut numera. Ni är så välkomna, för jag är så GRYMT SJUKT trött på att behöva förklara mig hela tiden, att behöva försvara en sjukdom som jag inte ens vill ha. Det är sjukt.. Det om något är sjukt. 

Jag har ingen som helst anledning till att ljuga ihop lite symptom för att ja, jag vet inte, slippa jobba på jobbet som jag helst skull vilja vara på varje dag, 8-10 timmar. Slippa att ut och gå med Basli som jag älskar att promenera med? Slippa att leka med mina vänners barn, syskonbarn, och svägerskans son? Jo, det är precis det jag gör. Är det de ni vill höra? Jag hade planer, jag hade planer som jag numera får skrota. Agility, utvecklas inom jobbet, plugga lite mer inriktningar, skaffa hus, börja dansa, vi skulle gå en salsa kurs som jag alltid drömt om. Men allt det här, det får jag glömma, sluta att drömma om. Är det fortfarande så att du tvekar? Ja, då är det faktiskt ditt problem inte mitt. Jag har nog att bära och ta itu med.

Idag koncentrerar jag mig på besöket hos arbetsterapeut och sjukgymnast för att se vad dom har att komma med. Om det blir rullstol, kommer det öppna ögonen på folk tro? För de skriver ju säkert ut en rullstol till någon hur som helst. Det tycker jag låter väldigt konstigt i så fall. Helt enkelt. Tro vad du vill. Nu tänker jag fokusera på att bli så mycket bättre jag bara kan. Försök krossa mig, ni har varit på god väg, men tack vare alla dessa UNDERBARA och FANTASTISKA människor jag har omkring mig så står jag upp, igen, för en stund. Minsta lilla pil som kommer kan göra att jag faller, för jag är så skör, men då vet jag att det finns dem omkring mig som gör vad som helst för att få mig att må bättre igen och dessa är jag så tacksam för. Det är kärlek. 

Tack till två tjejer..

Jo det är så, att det finns två personer som jag vill tacka lite extra, två personer som gjorde min dag lite extra perfekt.. Om Christopher fick mig att känna mig som en prinsessa så var det dessa båda som fick mig att se ut som en.

Jenny & Jessie. Dessa två fantastiska töser borde ha en eloge för all tid de la ner på att fixa och dona med både hår, naglar och smink. Jag förlitade mig fullt ut på dem och med all rätt. :-) Så mycket komplimanger har jag nog aldrig fått på en och samma dag. 

Så Jenny, söta du, tusen tack för naglarna, och tack för en extremt noggrann makeup som höll verkligen till dagens slut. Jag glittrade både i och runt ögonen och tack vare sminket blev fotona perfekt. Tack stumpan!
Jenny hittar ni på Salong Crush i Borås.

Och Jessie, mitt hår, det höll precis som sminket hela dagen, och det blev verkligen precis som vi pratat om. Som vanligt la du en din touch på alltihop och jag blev lika nöjd som alltid. Tack tjejen.
Jessica finns på sin egen salong "Studio AIM" i Borås.

Doris - this and that art. jewelry design

En vän till mig, som ni hört talas om. En person som snubblade in i mitt liv (tack vare Hasse!), för att hjälpa mig med min röst, min självkänsla och min önskan att våga sjunga. Hon visade sig vara en enorm tillgång för mig, få personer har den förmågan hon har, den påverkan hon har på mig är fantastisk. Men! Hon kan mer än så denna kvinna. Många stekpannor igång denna Doris.

Smycken, handtillverkade sådana.


(Jag vill säga gärna visa smycket som hon gjort till mig, tillverkat just för en speciell dag, men det får vänta. Bara lite mer än vecka kvar nu tills jag får bära det kring min hals.)

Hon gör verkligen enormt unika kreationer som oftast specialtillverkas till ändamålet. Jag äger ju numera tre stycken som hon gjort speciellt till mig, och tre andra som jag förälskade mig som hon senare skickade till mig per post som present under en period när jag var väldigt sjuk. Älskar allihop. :-)

En av hennes idéer innefattar något som jag tycker är en väldigt varm sak. Ett halsband för barn. En säkerhetsbricka, vilken innehåller mamma alternativt pappas telefonnummer. Så skulle barnet någonsin komma bort i en affär som Ge-Kås eller springa iväg på en camping, ja, precis var som helst, så kan barnet uppvisa halsbandet och be någon snäll vuxen ringa mamma/pappa. Toppen bra Doris! :-)


Nu vill jag bara kasta in ett gäng med bilder på hennes smycken, som jag "snott" ifrån hennes facebook-sida (vilken ni hittar här; Doris- this and that art jewelry design) Se, njut, ta kontakt med henne vid intresse. Du blir inte besviken!

Och här har ni denna vackra kvinna.
Min nya vän, sångpedagog och favorit-smyckestillverkare!

Till dig, min vän, Emma, jag kommer alltid finnas här..

Imorgon bitti när du vaknar och solen inte syns till..
Om du i mörkret förlorar synen av kärlek.
Håll min hand, var inte rädd, jag kommer vara här.

Jag kommer att finnas här när du känner för att vara tyst,
när du behöver få säga vad du tänker på,
så kommer jag lyssna. Jag kommer vara här
när skratt blir till gråt.

Genom att vinna, förlora, fortsätta försöka,
så kommer vi orka tillsammans.
Jag kommer alltid finnas här.

Imorgon bitti när du vaknar och framtiden känns otydlig
och suddig, glöm inte att jag kommer vara där.

Tillsammans kommer vi, sida vid sida, kämpa.
Tillsammans är vi starkast.
Glöm aldrig att när världen känns som
mörkast och livet känns extra tungt,
då finns jag där...

Vad vore man utan vänner....