Lite för mycket..

Vem är hon som möter min blick i spegeln? Vem är hon som gång på gång uppbringar mod och styrka som ingen visste att hon hade..? Jag frågar mig själv ofta varför jag aldrig bara ger upp. Men det alternativet finns inte. Vad som än kommer i min väg så ska jag klara av det. Men just nu är det lite för mycket på en gång. Det är alldeles för mycket som kräver min fulla närvaro och ork.

Rehab.. där kunskapen om ME inte är hög men de olika personerna försöker på sitt vis att hjälpa till. Om det verkligen hjälper? Det vet jag inte. Om jag är rädd? Ja, det är jag. En kontinuerlig överansträngning är det som medverkat till den botten där jag är idag. Så riskerna är stora, väldigt stora med det som sker dessa veckor.

En ansökan om aktivitetsersättning är inskickad. För den som inte är insatt så är det en "yngre" version av sjukersättning/sjukpension. Ett brev från Försäkringskassan där min utförsäkring kom svart på vitt. Den 4 januari är min dagar slut helt och hållet. Ett beslut måste fattas och det är precis som ovan är ett spel med tärningar. Telefonen ringde igår när vi satt och åt, jag missade tyvärr samtalet. "Knivhugget", vilket det kändes som i  magen när jag såg vem som ringt var outhärdligt smärtsamt. Pulsen gick från låg till hög på några sekunder. Min handläggare hade lämnat ett meddelande. När Ch va ute med Basli tog jag mod till mig och lyssnade av "röstbrevlådan". Mer utredningar krävs, snarast möjligt. Så mitt i allt med rehab skall jag nu lyckas med även detta i samma veva.

Det känns som om lycka, sorg och panik blandas i en enda stor kladdig smet just nu. Lyckan består utav att vi om en månad ska flytta. Sorgen består av insikten, eller egentligen insikterna som slår mig varje dag och till sist.. paniken? Ja, den kommer av att allt som sagt händer på en gång. Här läggs inget åt slumpen och inget portioneras ut. Jag vet inte vart energin ska komma ifrån men jag vet att jag har mitt stöd, Mina änglar bestående av bästa vännerna (av den absolut bästa sorten!!), min underbara make och familjemedlemmar som bär mig varje dag..

Så förlåt om jag är frånvarande socialt. Förlåt om jag inte orkar höra av mig. Just nu finns det bara inget utrymme för den typ av "aktivitet". Spenderar 98% av min tid i sängen där jag vilar, lyssnar på ljudbok alternativt försöker koncentrera mig på någon film. Men troligen skulle jag kunna sätta samma kapitel/film på repeat för ingenting går in. Koncentrationen funkar inte. Hjärnan är ur funktion och att vila är till och med en kraftansträngning just nu, aldrig varit bra på att enbart koppla av.. Som sagt, förlåt. Det blir en tid nu som jag måste spara precis varje sekund av ork, mod, styrka, koncentration och medveten närvaro. Sen kommer jag tillbaka igen när allting är "löst"..

Nu är det nog.

Från att ha en stor glädje med skrivandet till att helt tappat lusten (som ni kanske märkt..) Önskar jag rakt av kunde sätta ord på det men vissa omständigheter gör att jag tappar bort mig i röran på biblioteket (min hjärna med andra ord). Det är lite tråkigt, för att sätta fingrarna vid tangenterna har väl visst tagit sin skörd av min lilla nästan obefintliga energi, men mentalt har det hjälpt mig igenom många kriser av olika slag.

Jag kan tänka på en sak tusen gånger om men det är först när jag läser vad jag skriver som jag får ordning och reda på tankarna.

Det gör mig såklart väldigt upprörd när personer som läser mina inlägg missuppfattar och skriver om mina ord i sina egna hjärnor och de blev helt fel faktiskt. Jag har kanske ett sätt att skriva på som är lätt att missförstå? Kanske låter det på ett annat vis när någon annan kopplar ihop orden? Jag har ingen aning, men en sak är säker, alla dessa missförstånd har stulit min glädje i att skriva. Visst är det tråkigt med att komma dragande med "tråkig", rent av negativ information om min situation. Men min sjukdom är ingen dans på rosor, det är inga hopp och skutt på rosa fluffiga moln, så varför ska jag försköna det? Varför ska jag sitta och skriva om saker som inte gäller mig? Alltså om ett annat ämne.. Om man inte "klarar av" att läsa sanningen/verkligheten och ta det som de är, varför ska man fortsätta läsa? Det är ju knappast någon som tvingar dig? Eller?

Jag känner mig ledsen och nedstämd. Jag trodde min ilska och mitt hat emot sjukdomen hade nått sin gräns men jag var aldrig ens i närheten av så hatisk som jag kunnat bli vissa stunder den senaste tiden. Att ta itu med att det här? Alla dessa känslor och förändringar? Ja, det går inte på någon månad eller två direkt.. Det finns dem som levt med den här sjukdomen i 20 år och som fortfarande har stunder med rent hat och ilska. Är det fel? Är det konstigt? Nej verkligen inte!! Den här sjukdomen förändrar precis allt i livet.

Varenda gång jag blir misstrodd/ifrågasatt eller folk helt enkelt inte kan ta lite hänsyn till mig alls? Ja, då knäcks jag på mitten, varje gång. Jag har inte valt det här, och hade jag fått en chans att börja om? Ja, då hade jag kanske inte varit så satans envis, och KANSKE inte suttit där jag sitter idag. Men vem vet de?? Vem vet hur mitt liv ser ut som 5 år? Jag kanske kan jobba lite igen!! Vet vet om 6 år så kanske man kommit längre i forskningen och ger personer med ME en helt ny chans!?

Min dröm med skrivandet här på bloggen va att kanske hitta personer som var i samma sits som jag var 2012 när jag inte hade en aning om vad som var fel på mig.. Precis som Karin, som faktiskt fann mig här via bloggen, och som idag ligger mig varmt om hjärtat. Min dröm var att någon kanske skulle söka och trilla in här på min blogg. Min förhoppning var enkel och en ny dröm sådde sitt frö hos mig när sjukdomen åt upp min energi och några ansträngande aktivitet inte var att tänka på. Att sitta framför datorn och skriva kostar mig energi som man kan tycka att jag ska spara till annat, men om jag mår bra mentalt av att skriva, vem ska då ta det ifrån mig? Omedvetet eller medvetet, det spelar egentligen ingen roll.

Min plan var att omvandla bloggen till en hemsida där jag kunde ha kvar bloggen och skrivandet, men även fylla på med information i olika flikar, alla sådana där funktioner som hör en hemsida till. Fylla på om forskning, möjligen ha en insamling till forskningen av något slag. Men viljan har svalnat.. Projektet startades aldrig och nu har jag tröttnat på att tiga. När orken och viljan kommer tillbaka ska jag lyckas skapa min dröm och få det att fungera på något vis.

En blogg är en dagbok som andra kan läsa. Vem som helst, när som helst, hur som helst. Jag skriver inget jag inte kan stå för, inget jag absolut inte vill att någon ska veta om. Jag skriver för min egen skull men även för att andra ska veta vad mitt liv handlar om och innebär. Så visst, det här är en öppen dagbok som man väljer att läsa eller inte.

Tack till er som stöttar mig i mitt fortsatta skrivande och som saknar mina inlägg. Ni är guld värda för mig.

Sorg, tomhet. Begravning.

Känns otroligt, en "deja vu"-känsla.

I morse när man gick upp så var himmeln mörk, såg ut som det skulle börja regna. Jag kände mig väldigt tom, kall och lättretlig.. När vi satt i kyrkobänken bland sörjande människor hörde man snyftande och såg brinnande ljus och rödgråtna ögon. Jag kramade varmt om Maris make, han kändes stark men ögonen sa annat. Precis när begravningsgudstjänsten skulle börja så hände det(!), solen sken in igenom den öppna sidodörren till Skene kyrka. Jag tillät mig själv att le mellan tårarna. Just det här hände för cirka 10 år sen och jag tänkte tanken "Mari är här nu.."

Ett vackert stilla avsked. Kramar. Tårar. Farväl.. Vi ses igen!

På vägen hem sitter vi sida vid sida, jag och min man. Vi lämnar Skene bakom oss med tunga huvuden och hjärtan. Christopher säger "Men gud vilket fint väder det blev då!" Jag ler för mig själv och genom tankarna rusar "den här dagen har du fixat till snyggt Mari.."

Den här kvinnan har gjort ett stort intryck, eller ska man säga avtryck? vilket som så har Mari skapat minnen för både mig och Christopher, till vissa minnen har vi materiella ting, som pryder våra väggar. Dessa mötena vi haft med kvinnan som idag begravdes av sin man, lillebror, pappa, nära vänner och bekanta har skapat många minnen, alla har sina egna av henne. Hon var verkligen en unik person som jag minst sagt har sett upp till. Jag ångrar så att jag aldrig sa det till henne, att hon inte fick veta hur mycket jag tycker om henne, hur hon förändrat min riktning i livet, att hennes ord, styrka och värme smittat av sig och jag vill verkligen lyckas se livet precis som hon. "Det är som det är.." Prästen tog upp detta idag, nämnde just det, ditt uttryck; det är som det är. Du såg livet så, det var väldigt tydligt.

Så, Mari, jag tror ju till viss del på ett liv efter detta, att personer stannar kvar och vakar över oss. Hoppas på det för maken och lillebrors skull. Smärtan var total när man såg in i deras ögon. Jag önskar att de finner ro, men jag vet att det är svårt, dock tänker jag inte säga att tiden läker alla sår, för det blir ett känsligt ärr när man förlorar någon man älskar djupt.

Jag tror Mari hade en ändlös ask med glitter som hon kastade ut över alla hon träffade.. Glittret bestod av lycka, kärlek och värme. Jag är stolt och hedrad över att jag fick dela en liten pusselbit av hennes liv.

Tack Mari, vart du än är. Tack för en vacker begravning. Mina tankar går till närmast anhöriga. Tänker på dem varje dag, gjort i flera veckor nu.. Skickar en mängd varma kramar och styrka till dem (trots att jag vet att Mari aldrig gillat just det där med "styrkekramar".) Ler lite igen när jag tänker på det. Unik var de, men så otroligt speciell på ett underbart och vackert vis.

Hävt köp

Efter besiktningen så blev jag tveksam till huset. Försökte intala mig själv att de bara vara mitt dåliga hjärta som och otroliga "nojighet" som bråkade men idag har vi tagit beslutet att häva köpet.

Klartext: Det blir inget hus den här gången..

Anledningen förklarar jag mer utförligt en annan dag. Men det fanns för mycket felaktigheter som inte borde funnits OM det varit utfört korrekt ifrån början.

Jag vet att vi tagit rätt beslut även om det gör väldigt ont just för tillfället. Men på något vis är jag ändå lättad. Kändes som luften gick ur mig när vi till slut sa "nej, vi vill inte det här mer!". Förmodligen har jag gått och spänt mig sen i måndags typ.

Det kommer fler hus (alternativt lägenheter).

Beslutet..

Tagit ett av de svåraste och mest obehagligaste besluten någonsin idag. Nerverna satt utanpå när jag klev in till min chef i morse, satte mig ner på en av hans rullande stolar och tog ett djupt andetag. Orden behövde inte lämna mina läppar innan jag kände halsen snörpas ihop. Svalde gång på gång. Det här var inte va som var tänkt? Hur i hela friden kunde det gå så här långt? Jag kämpar ju?!! Varje dag?

Idag togs beslutet att jag ska kliva ner på 25%. Med andra ord ett stort kliv ifrån de liv jag väntat mig för något år sen.. Det är 2 år sen som vi började se drastiska förändringar i min hälsa. Det är två år sen läkarna började ta mig på allvar och förstod att något var riktigt fel. Augusti är inte någon favorit månad längre. Ett årsdatum som jag helst skulle sudda ut med ett sånt där jätte suddgummi som man kan köpa i skämtbutiker.

Jag gråter, känns som jag ska kvävas, halsen är som ett sugrör. Det kör runt i magen som en tvättmaskin, tror jag kommer att kräkas.

Samtalet med läkaren om en timme kommer bli minst lika svårt. Försäkringskassan får väl beskedet när de får de, orkar i alla fall inte ringa dit idag. Får bli en annan dag..

Soffan, "Desperate Housewifes", en kopp te, myskläder och en varm kram ifrån maken känns lockande. Blir nog rätt snart eftersom jag kört på egen hand till jobbet idag och måste köra hem så länge jag är vid "vaket" tillstånd..

att behöva dölja..

Onsdag. Veckan springer iväg. Trots att det känns som om tiden står still. Jag fortsätter mitt bråkande med vården som helt enkelt bestämt sig för att inte ge mig en chans till lugn och ro. Tänk va mycket tid jag kunde lägga på att lära mig pacing, att vila, och faktiskt försöka må bra, om jag bara fick va ifred från allt tjafs. Det är så irriterande att de först och främst förnekar att sjukdomen finns, att sedan i nästa steg förkasta något som de har stor okunskap om, just av den anledningen, rata dem som faktiskt kan och kämpar för oss som har den här diagnosen. Dessa människor gör faktiskt vad de kan, med den lilla styrka dom är, och de pengar de får i sitt vårdavtal. Tragiskt att Sverige skall se ut så här 2014.

Att neka en patient vad de faktiskt mår bättre av? Bara för att de "skall" vara på ett vis. Det här med principer är jag trött på, och har varit länge. Principsak? Vad hjälper det när det i längden bara blir värre?

Jag kämpar starkt med att hålla näsan ovanför ytan just nu. Men när jag igår pratade med min läkare som även är verksamhetschef på min vårdcentral och hon bestämde sig för att jag måste tillbaka till psyk, då kraschade jag. Tillbaka där vi började, tillbaka där allt startade för typ 2 år sen. Psyk som sedan skickar mig vidare för att, ja, just det, JAG ÄR INTE DEPRIMERAD! Sjukdomen är inte psykisk, jag mår inte psyksikt dåligt, bara i så fall av att behöva leva i den här verkligheten. Psyk förstår det, varför gör inte allmänvården det då? Men jag fick le emot telefonen och gilla läget. Kändes som om hon slängde luren i örat på mig efter att hon slängt ur sig "jag skriver ut medicinen, men du får faktiskt stå för den själv..." Ja, absolut, jag betalar väl för den då, inga problem, tills dess att ni insett att jag faktiskt är i behov av den. Rekommenderade att gå tillbaka till den gamla medicinen istället, som jag tidigare varit helt tom av, medicinen som gjorde mig känslolös och kall. Nej tack! Då bekostar jag mer än gärna medicinen själv, plus att den har mer än en funktion, den stöttar upp den andra värkmedicinen. Känner mig snart som en knarkare när jag behöver be och böna om att få medicin. Grattis!

Dimma i huvudet. Dimma i ögonen, vilka samtidigt känns kruttorra. Ser fram emot en lång-helg igen. Ser mindre fram emot att Christopher kom hem sent ikväll. Gillar inte dessa dagarna om jag ska vara ärlig. Känner mig så utlämnad och ensam. Kanske är beroende av honom? Som om jag får abstinens när jag inte har honom vid min sida? ;-) Skämtåsido, det vore väl inget dåligt i så fall, med tanke på att vi är nygifta.

Sitter och tänker på något som Christopher sa för länge sedan när vi hade det lite värre ekonomiskt en månad, sällan det händer, trots att jag är sjukskriven, men orden han sa betydde så mycket. Han såg att jag satt och kollade på smink, mitt började ta slut, och han sa menande, "Jag slutar till och med att snusa, bara du kan få köpa ditt smink.." Ja, låter kanske barnsligt, och varför är jag så onödig att jag tar energi, skedar, på att sminka mig varje morgon innan jobbet?? Jo, för att jag känner mig bättre när jag ser i spegeln. Påsarna under ögonen ser ut som ICA-kassar vid det här laget och att kunna dölja dem för omvärlden, det gör så pass mycket att jag lägger energi på det. Både jag och omvärlden mår bättre av att slippa se dem. :-)

Ser man fräsch ut kan man lura sig själv att må bättre en stund. Att se sig själv i spegeln och se den trötta huden som verkligen visar upp hur jag mår, som både är röd, gul, vit och svart, med lite ojämnheter som är något som man skulle kunna tro är finnar, men som istället går sönder och blir sår, det är ingen trevlig eller rolig syn. Önskar jag slapp sminka mig, önskar att jag kunde känna mig bekväm med att visa världen omkring mig hur mitt ansikte tydligt visar såren som jag har på insidan.

Jag mår okej, trasig på insidan över att behöva slå mig fram, armbåga mig fram. Men till slut ska jag få lugn och ro.

Men.. det blev rullstol. Pratade med arbetsterapeuten igår. Jag är tydligen i behov av den för att inte känna mig kvarlämnad när alla andra orkar gå. Mixade känslor. Framförallt en enorm rädsla. Rädd för reaktionerna, och det är fruktansvärt att behöva vara rädd för de när jag tydligen har behovet. Jag måste verkligen sluta lägga tid på att bry mig om vad andra tycker och tänker och fokusera på vad jag mår bra av.

Trevlig lill-lördag!

Farmor Backlund.

Idag är det en tung dag. Christopher fick ett samtal när vi satt i bilen på väg till jobbet. Ett samtal som visst väntat oss, och var beredda på att han skulle få vilken dag som helst nu.

Idag kom det, hans älskade farmor hade somnat in. Efter sjukdom, och en lång kamp, har hon fått vila. Nu lider hon inte längre, trots det är sorgen stor och tung för Christopher och hans familj. Förlusten av en mamma, farmor (och svärmor) är förstås lika jobbig även om det var hennes tur att få vila i lugn och ro, möta sin man på andra sidan och slippa smärtor.

Man får alltid en tankeställare när döden knackar på dörren. Livet är skört. Vi vet egentligen inte när det är våran tur och man bör leva varje dag till fullo. Man ska inte behöva se tillbaka på livet och ångra val man gjort, speciellt inte val där man lät bli att göra något man verkligen velat.

Vila i ro, vila i frid farmor Backlund. Du kommer vara väldigt saknad, det vet jag.

En dag kvar..

Imorgon beger vi oss emot Falkenberg, Skrea Strand, med andra ord Falkenbergs Strandhotell. Jag känner mig riktigt upprymd av att få åka iväg, sova på hotell, äta hotellfrukost, men framförallt så har vi bokat ett VIP-rum med varsin massage. Det skall bli så skönt. Bara komma hemifrån, glömma bort verkligheten för ett tag. Bara jag och Christopher. Precis vad vi behöver. Förutom att jag ska lämna ifrån mig Basli över natt så känns det underbart. Det är enda nackdelen med vistelsen. Men som alla säger till mig, eftersom jag känner så, ja då är det verkligen hög tid att göra det. Jag kommer inte alltid kunna ha Basli vid min sida. Även om det är precis det jag vill och önskar. Det är svårt att inte älska den hunden, även om han har en del knasigheter för sig. Han är fantastiskt. Bara ger och ger av sig själv, men samtidigt, en mer bortskämd hund får man nog leta efter, den hunden får så mycket kärlek att vi kan skulle kunna fylla hela Sahara med vatten.

Så, kort vecka. Två dagar jobb, och sen lite semester igen.

Jag har orden han sa till mig snurrandes i huvudet. Göran. Han ringde mig och bad mig att inte ge upp. Att jag skulle se den framtid som han ser för mig. Att det ligger en ljus framtid och väntar på mig. Ja, Göran bad mig att inte ge upp. Att jag skulle fortsatta kämpa, och det är precis vad jag tänker göra. Kämpa. Jag har inget annat val. Jag måste kämpa. Men allt oftare vill jag kasta in handduken. Känner orättvisan bita mig i hälarna. Men jag kommer klara detta. Om inte för min egen skull, så för min familj och vänners skull. Jag är inte själv. Önskar dock att orden Göran sa till mig inte var de sista som sades mellan oss. Samvetet äter upp mig. Han bad mig komma ner och hälsa på, men tiden fanns inte, jag prioriterade inte det efter att jag blivit sjuk, och nu är det försent. Jag får leva med de. Klart, jag kunde inte vetat. Varför trycker man ner sig själv även om man vet att de är onödigt, fel, och ändå inte hjälper något alls? Människan är komplex.

I eftermiddag blir det terapeuten. Kommer bli skönt att prata av sig lite. Allt händer så fort.

Göran, min vän.

Tiden står stilla, 

jag har gråtit mig till sömns. 

Jag är så långt därifrån, 

men ändå så nära. 

Jag kan inget göra, men jag vill. 

Jag kan inte hjälpa, fast jag vill. 

Kan inte förändra vad som skett.

Men hör, jag finns här, vi finns här. 

Du sa till mig, ge aldrig upp, 

och jag kommer aldrig ge upp, 

kommer aldrig ge upp, 

du ser mig aldrig ge upp!

Jag kommer slåss för den framtid

du sa skulle ligga framför mig.

Jag har en tyst minut, 

till din ära, 

till dig som inte längre är här. 

Jag kommer aldrig glömma, 

nu är livet som mörkast. 

En gränslös sorg, som jag känner.

Men hör, jag finns här, jag finns kvar.

Du sa till mig att kämpa,

och jag kommer göra som du bad mig.

Jag kommer aldrig ge upp, 

kommer aldrig ge upp. 

Du ser mig aldrig ge upp, 

för jag slåss för de du trodde på. 

Inget kan ändra det som jag känner.

Du lämnade oss i all hast.

När jag talade med dig var allt bra.

Det var bra och nu är du borta.

Vi fick aldrig ta farväl, 

men jag vet att du finns här ovan mig.

Vakar över den stig jag vandrar på.

Jag tror på den framtid du sa fanns.

Göran, min vän, sov så gott.

Du hann göra det du sa mig du önskade.

Köpte din amerikanare, du fick din hund.

Göran min vän, du betydde mycket för mig.

Jag hör ditt skratt, jag hör dig.

Det sista du sa var;

Ge inte upp!

Sov gott och vila i frid Göran.
Vi ses på andra sidan.

Monday morning..

"My darling baby, this is a warning. Said that I'm leaving on monday morning. You'll get no answer, no use in calling me. Cause I'm leaving on monday morning. This flower needs somewhere to go. No room to grow. All these dusty roads. I got two tickets and a dream. 8.15 I'll save you a seat.."

Måndag morgon. Huvudet bråkar lite. Dock extremt mycket bättre. Varenda steg snurrar inte. Lite förvirring sitter kvar. Vet att det låter konstigt, men vet inte hur jag ska förklara känslan. Snabba rörelser med huvudet, rejäl ansträngning (med andra ord längre sträcker gående..) och fokusering på en och samma sak för länge är fortfarande "out of the question". Men jag är glad ändå. Mycket piggare. Dock fick jag någon konstig spänningshuvudvärk i bakhuvudet för en stund sen? Kan va för att jag inte hann med att dricka så mycket kaffe i morse. Kanske, kanske inte. Har ju tänkt sluta med kaffe helt, så bara att förbereda sig på huvudvärk några gånger sen är man av med råttgiftet. Frågan är vad man ska byta ut den där koppen på morgonen emot. Proviva? Apelsinjuice? Får bli påhittig.

Basli ville inte alls vara med på noterna i morse. Gömde sig under täcket och kikade fram lite surt när Ch ropade på honom. Ursch. Samvetet högg till i bröstet. Mattes lilla älskling. Ser ut som en liten krigsskadad bus hund på riktigt nu. En av svärföräldrarnas katt uppskattade inte hans lek och han fick sig två små fina rivmärken på nosen. Jag kan inte sluta skratta åt honom, elakt, absolut, men det ser så förbaskat sött ut. Min krigsskadade lila vovve.

Idag kör jag igång på heltid igen. Efter en vecka med halvtid känns det skönt att försöka få tillbaka vardagen. Dock återstår det att se hur det går. Brukar ju däcka rätt gott efter lunch när jag kommit hem den senaste tiden. Förstår inte hur jag lyckats sova så mycket de två senaste veckorna. Fröken "jag-klarar-mig-på-5-6-timmar-sömn. :)

__________________________________

Idag är det 8 år sen min "farbror", pappas bästa vän och den snällaste personen på jorden somnade in. 8 år?! Man kan knappt tro att det är sant. Tog ju mig tid att förstå alltihop. Det här med personer som avlider, jag vägrar acceptera det tyvärr. Fruktansvärt för dem runt omkring, minst lika jobbigt för mig själv. Då andra tar itu med sorgen, kämpar jag emot och vägrar. En trotsig treåring. Minst sagt. Men jag blev också vuxen, förnuftig och insåg att hur mycket jag än kämpar emot så kommer min favorit Benny inte tillbaka till oss. Minns än idag det sista han sa till mig, och tänk va ledsen han hade varit på mig idag om han vetat att jag inte höll något av löftena. Vikten, rökningen. Han ville mitt bästa och jag förstod inte det.. Förlåt Benny!

Det som tröstar mig mest i hans bortgång är att jag på något vis ändå tror att han finns kvar hos oss. Löjligt. Men jag tror helt enkelt att han har ett finger med i spelet. Tror det var tack vare honom jag vaknade upp ur all skit jag drog ner mig själv i. Att jag lyckades kämpa vidare med skolan, att jag idag sitter på ett jobb jag bara kunde drömma om, att jag är fastanställd.. Jag tackar honom för de!

Med risk för att reta upp någon så ber jag ursäkt i förväg! Jag har min åsikt. Min tankar. Mina idéer!

Benny, hoppas inte ölen har tagit slut och att du använder solskyddsfaktor där i din solstol på stranden i Thailand. <3