Hävt köp

Efter besiktningen så blev jag tveksam till huset. Försökte intala mig själv att de bara vara mitt dåliga hjärta som och otroliga "nojighet" som bråkade men idag har vi tagit beslutet att häva köpet.

Klartext: Det blir inget hus den här gången..

Anledningen förklarar jag mer utförligt en annan dag. Men det fanns för mycket felaktigheter som inte borde funnits OM det varit utfört korrekt ifrån början.

Jag vet att vi tagit rätt beslut även om det gör väldigt ont just för tillfället. Men på något vis är jag ändå lättad. Kändes som luften gick ur mig när vi till slut sa "nej, vi vill inte det här mer!". Förmodligen har jag gått och spänt mig sen i måndags typ.

Det kommer fler hus (alternativt lägenheter).

Bedövningspil.

Mycket tankar som springer runt innanför skallbenet på mig just nu. Allt från huset, som numera har blivit en konversation mellan oss, mäklaren och säljaren. Efter många om och  men beslutade vi oss för att göra en besiktning med en utbildad besiktningsman istället för på egen hand (vilket visat sig vara det enda rätta.) Då det uppdagade sig en hel del fel som kunde kostat oss skjortan i slutändan om de upptäckts för sent. Så jag erkänner, ibland tar jag mig vatten ovanför huvudet. Men det gör vi väl alla någon gång då och då. Tur man har fantastiska vänner som får in oss på rätt spår. :-)

Tankarna vandrar ofta iväg till sjukdomen, framtiden och allt där till. Jag vill inte bli min sjukdom men ibland känner jag mig så ensam i allt det här att de äter upp mig. Även om jag vet att de finns folk omkring mig så knaprar diagnosen på mina ben och ätit upp mig en bit ovanför knäna. Vet inte hur man får sjukdomen att bli en del av mig och inte allt när man hela tiden måste tänka "orkar jag? bör jag? får inte glömma att imorgon måste jag orka..?" Frågetecken finns det många, varje dag. Och hur många personer som än påtalar att de finns där så andas, äter och lever jag med sjukdomen, varje timme, minut och sekund av resten av livet. Livet blev helt plötsligt en enda kamp emot min egen kropp..

Så? Vad gör Mimmi när saker och ting blir för tufft? Jo.. hon shoppar! Men den här månaden kämpar jag emot den lusten, viljan och behovet. Måste sluta med denna idioti. Saker löser väl ingenting? Kläder, smink, prylar, inredning, ja, "you name it".. det gör inte livet lättare! Även om de känns så för en stund. DOCK, har jag nu beställt ett par höstskor, och de unnar jag mig med tanke på att hösten verkar vara runt knuten. Behovet av en höstjacka finns också... Men jag överlever? Ni ser, det är lätt att hitta på "ursäkter"/"förklaringar" till att inhandla nya ting för att bedöva smärtan i kropp och själ.

Här är den senaste bedövningspilen..

Huset

Igår var en stor dag. 

Vi skrev papperna på vårt, ja, VÅRT hus. 

Den 1 oktober är vi husägare

och flyttar från Sjöbo, Borås, till Svaneholm. 

Det ska bli skönt och visst, 

det är mycket som ska göras och fixas tills dess. 

Men vi är redo och längtar.. något enormt mycket. :-)

Här har ni lite bilder från huset.

Ps. Den här baksidan kommer Basli älska.
Nästa år kommer staket upp och då ska han få
springa, springa och springa, helt lös.
Äntligen. :-)

Sova? Mer?

Tänk om den när förbaskade förkylningen skulle kunna tänka sig att bryta ut någon gång. Det är frustrerande att ha den lurandes bakom hörnet. Likadant varje gång! Först ska den bråka med mig i några dagar för att sedan slå ner mig med full kraft. PANG!

Jag blir chockad över hur mycket jag faktiskt kan sova nu för tiden. Natten mellan lördag - söndag, sov nästintill hela natten utan avbrott, förutom den vanliga vakna timmen vid 4-5 tiden. Sov mestadels under söndagen, inte många vakna timmar. Sen fortsatte man att sova söndag - måndag men ändå vaknar man helt slut.. Försöker jobba, men efter två timmar knappt fick jag ge upp och ta mig hem. Somnade som en stock direkt. Knappt vaken innan klockan slog 14. En dusch kanske skulle hjälpa? Ja, för en stund i alla fall.. Måndag - tisdag? Jo då, jag har sovit oavbrutet igen, vaknade knappt av att klockan ringde. Tillbaka på jobbet idag. Kanske går bättre idag? You never know.. Dock känner jag tröttheten som börjar lamslå mig igen. Visst, jag vet att en infektion i kroppen brukar ställa till det för mig, men det här är väl att ta i? Hur kan jag fortfarande vara trött? Omöjligt.

Så idag kämpar jag med att hålla mig vid vaket tillstånd, kommer förmodligen somna när jag kommer hem.

Imorgon är det visning på huset, DE huset, som jag har så höga förväntningar på. Tänk om det är drömmen? Vore det inte fantastiskt! Håll tummarna hårt. Skulle verkligen behöva lite positiv energi. :-)

Det här med att köpa hus..

Känns som hus efter hus passerar.. Det vi kollade på igår var absolut inga större fel på och kunde absolut blivit ett fint hem. Men ändå så kunde jag inte riktigt känna den där känslan, den känslan som kommer vara avgörande när det handlar om vårt nya hem. Huset låg i Svaneholm, vilket man kan tycka är världens ände. Och ja, det är väl en del av den avgörande faktorn. Det finns inte ens en liten affär vilket jag gärna ser att det gör. Så, vi får helt enkelt kanske stryka Svaneholm ifrån listan. Eller?

Det är svårt det här. Köpa hus alltså. Speciellt när krav-listan är så lång som vår. Med tanke på min situation med sjukdomen och en väldigt osäker framtid så krävs det att huset kan funka både om framtiden ser "tyngre" ut än vad vi hoppas, men samtidigt vill man inte tänka så långt.

Ett enplanshus, helst i radhus/kedjehus-form och inte för mycket på "att-göra"listan, kan det vara så mycket begärt?

Bara att fortsätta leta.

Semester..

Första semesterveckan avklarad och andra påbörjad.

Värmen är underbar men samtidigt fruktansvärd, i en kropp som har svårt att hantera temperaturer så är det lite komplicerat. Det komiska är att fötterna kan vara alldeles iskalla medans resten av kroppen kokar. Ännu ett symptom. Dock har jag fått handsvett, något jag alltid tyckt är sjukt äckligt, men bara att välkomna sig själv i den klubben och försöka hantera det.

Vi har hunnit med att åka till Ge-Kås, i rullstol, vilket såklart underlättade besöket, men somnade i bilen hem vilket var förväntat. Söta Christopher hittade en nackkudde i butiken som han köpte till mig och den hjälpte en del emot nackstelheten som brukar uppstå eftersom jag typ ser ut som en trasig docka när jag somnar sittande. Inhandlade även nya kuddar och en filt till soffan, kändes något fel i denna hettan men va tusan, förälskade mig så i dessa ulliga gulliga textiler så kunde bara inte låta bli. Godis till Basli, såklart! Lite kläder, något som jag faktiskt inte brukar handla där, men tack vare mamma som tålmodigt körde runt mig i butiken så hittade jag några tröjor, som jag inte hunnit använda på grund av värmen.

Annars har vi mestadels legat på gräsmattan utanför mors radhus, lägenheten är fullkomligt hopplös vid denna väderlek. Golvfläkten jag köpte hjälper inte ens då. Så tack mor för att du orkar med oss. Någon dag hamnade vi i Skene också. :-) där grillades det, och vi åt massor av glass, eller ja just de, JAG åt massor av glass. Min älskade laktosfria "marängsviss-glass", jag äter som en galning.

Idag struntade vi i värmen ute och började bryta loss lister. Eller byggledare Mimmi satt och tittade på och berättade hur man skulle göra. ;-) medan Christopher och Johan slet i värmen och svettades lika mycket vätska som de drack. Stackarna! Mimmi och hennes galna påhitt. Ett besök på Jula för att inhandla ett multi-verktyg som nu är makens nya älskling, och såklart sopsäckar i massor. Här ska de slängas! Inväntar sämre väder, och sen skall här läggas golv. Vardagsrummet är sista golvet, sen är alla bytta. Kvar är lite målning, byte av dörrfoder kring några dörrar, spackling, slipning, och lister. Behövs nog en del hjälp av snälla vänner och familjemedlemmar, men till slut skall lägenheten vara klar till försäljning och vi ska kunna flytta med vetskapen om att vi gjort vad vi hunnit och orkat med i lägenheten. :-)

Drömmen om stugan får nog vänta till hösten. Vår vecka på kusten som vi lagt in som en vana. :-) en bra tradition tycker jag. Tre veckor på sommaren, några strö-dagar under året och en vecka på hösten. Perfekt spridning av semestern.

Resten av vår ledighet är mest lugn och ro. Jag har lovat min chef att försöka känna efter vad kroppen vill, lite granna i alla fall, under dessa tre veckor, så vi kan lägga upp en plan för framtiden! Sista veckan är det två husvisningar på schemat och ett läkarbesök. Allt annat få stå öppet..

Midsommarafton.

Midsommarafton, i år igen. ;-) Fast i år är vi "med barn", skämtåsido, Lucas är hos oss. :-) Fest är ju inte vår "cup of tea" i alla fall. Men vi ska på vår egna fest som Lucas säger. Sötnöt!

Dagen ser ut så att vi först ska ta en fika i Haratången hos min mormor och morfar, där det finns en midsommarstång. Ungen är så söt, han ska absolut inte dansa kring stången, men han skall prompt sen en. Så vad gör faddrarna då? Jo, det ordnar det såklart. 

Efter det så styr bilen tillbaka mot Borås, men inte riktigt hela vägen, utan det blir midsommarfirande i Fritsla. Där det skall grillas, ätas jordgubbar i mängder, i alla fall om man heter Mimmi. Det får jag åtminstone äta liksom. ;-) Färsk potatis får man ju räkna bort, tyvärr. Men tack och lov är sötpotatis riktigt gott.

Lucas spelar och Christopher hjälper honom. Jag har placerat mig i hörnet av soffan med datorn och lyssnar på lite musik för att vila hjärnan en stund.  Konstigt det där, hur musiken kan få hjärtat och hjärnan att lugna ner sig, ler lite för mig själv när jag ser mig själv gå med hörlurar jämt och ständigt i öronen. Det hade varit en rolig syn tror jag. Dansa mig fram istället för att gå? Kanske hade funkat.. (förmodligen inte..) Skaka rumpan i rullstolen får det bli istället. Vilken numera ligger i bilen. Drar en djup suck när jag tänker på det, fortfarande känsligt det där. Trodde aldrig att jag, med all energi som jag hade, skulle behöva en rullstol, möjligen för att jag hade brutit benen eller något på grund av att jag inte kunde sitta still, men ja. Gilla läget är mitt nya motto som jag ska försöka leva efter. Jag kan ju varken ändra på dåtid eller framtid!? Så, gilla läget.

Det är inte alltid så lätt att le och vara glad när man har ont och är trött. Jag kanske gnäller mycket, eller verkar negativ, men 80% av dagen, varje dag, så ler jag, ledsen om ni uppfattar det annorlunda. Sen.. ja, det är lite extra tungt just nu med anledning till att jag som sagt känner mig inlåst i lägenheten när det är fint väder och alla andra är ute och njuter av solen.. SUCK typ.  Så, vi fortsätter att leta efter nytt boende och jag hoppas på  att innan det här året är slut så ska vi ha lämnat vårt liv på Sjöbogatan och fortsatt framåt lite närmre marknivå. :-)  tills vidare tror jag ni får stå ut med dåliga dagar.

Glad midsommar kära vänner! Nu checkar jag ut.

Visning.

Sitter och dinglar på benen. Slappnar av för en sekund. Kaos, alldeles för många kontrakt att skriva och skicka på en gång.. Men det är nu gjort och jag inväntar just nu att Johan ska komma och hämta mig. På vägen hem blir det en sväng förbi Grizzly Zoo, eller MyOne, får se vart bilen tar mig, för att inhandla lite mat till lill-grodan. :-) dags att pröva någon annan mat igen, hans mage är så krånglig, så måste ge det ett försök till att byta. Hållit på med de tidigare, men gav upp.. Blötmat, vilket en uppfödare rekommenderade mig nyligen är fullkomligt hopplöst att få i honom. Men skinka, gurka, vattenmelon och köttbullar, det går bra de.. Får nog försöka göra egna köttbullar till honom utan lök. ;-)

Tar två djupa och försöka varva ner. Känner hur ögonen vill gå igen. Trött, eller ja, mer trött än vanligt. Sängen känns lockande när man kommer hem.. Men senare i eftermiddag-kvällningen skall vi kika på en lägenhet på Sjöbo, en något större, eller ja, tre rum till om jag ska vara ärlig. En fyra med andra ord. Köket är katastrof, men det kan tant sätta fingrarna i. Bara att rita och mäta och sen riva. Önskar jag kunde delta i rivandet. Mimmi med en slägga i handen, tjena! Det hade varit underbart att få ut lite aggressioner men det är inte ens ett alternativ, när jag väl kommit igång hade jag slagit tills jag däckade och sedan hade jag väl legat i tre veckor eller så.

Längtar efter stugan.. 

Nådde gränsen..

Det blev inget radhus, inte den här gången. En annan envis budgivare "vann" slaget, och vi stannade när vi nådde vår gräns, som vi lovat oss själva att göra, trots viljan, önskan och hoppet om att äntligen få något på marknivå och börja landa i allting. Framförallt handlar det om att ge mig min frihet tillbaka.

Jag är en "hemnetholic". Ja, jag är nog besatt av att ha koll på allting kommer ut. Inte för att det spelar någon roll vem som ser det först på hemsidan, nej, men jag måste se det så snart det släpps. Galen? Ja, förmodligen. Men det ligger väl i släkten kanske. ;-)

Vår gräns var för denna 2:a i Fritsla, radhus visserligen, 550 000, och när budgivare 2 la 570 000 så kändes det såklart som en rak höger. Eller kanske en sned vänster? Vem vet. Men det var mindre roligt, och frustrationen hann i kapp oss. Vi velade länge, eller ja, vi kanske är fel att säga, det var nog mest jag.

Önskar att saker och ting såg annorlunda ut, då hade vi kunnat fokusera på annat. Framförallt hade vi nog kunnat skaffa oss något som är "halvklart", eftersom vi båda är noga med att få vårt hem att se ut så som vi vill ha det. Trots att jag inte längre orkar laga mat så är det köket som är viktigast, eller ja, de ligger på delad första plats med badrummet. Jag vill ha det ljust, fräscht, någon blandning mellan modernt och gammalt.. Men när vi måste koncentrera oss på min hälsa tills vi hittat en fungerade vardag är det svårt att hinna med att renovera mitt i allt detta, och speciellt läggs renoveringen över på Christopher och snälla vänner/familjemedlemmar och det går jag inte med på.

För tillfället är jag rätt okej, benen gör inte som jag vill och jag orkar/kan inte gå så långt utan att jag börjar må illa och får en fruktansvärd smärta i kroppen, speciellt ben och rygg. Men va tusan, det går tills jag gifter mig, eller vänta, det har jag ju redan gjort. Attans! :-P   Allt blir bra till slut, det bara blir det.

Nu ser vi framåt. Struntar i allt som varit. Ler åt ödet och hoppas på det bästa. Som alltid!

Budgivning

God morgon! Budgivningen på radhuset börjat. Det är hittills vi, och ett par till som budar. Vi har under gårdagen funderat på hur vi ska lägga upp det, men det verkar som om paret redan bestämt sig för att det skall bli deras, en höjning på 25 tusen säger en hel del.

Vilken taktik är egentligen bäst för att gå segrande ur en budgivning? Det finns förmodligen lika många strategier som det finns budgivare. Vissa väljer små steg i taget, medan andrar väljer att höja budet kraftfullt för att skaka av sig konkurrenterna. Men för att överhuvudtaget kunna delta seriöst i en budgivning är det viktigt att man som köpare har fört en diskussion med banken och har ett lånelöfte klart, vilket vi har löst. Och sen är det klart att man måste bestämma sig för hur långt man skall följa med, med andra ord vad man är beredd att ge för bostaden.

Alla köpare beter sig olika, men det är viktigt att inte skylta för vare sig konkurrenterna eller mäklaren vart gränsen går. Det är däremot viktigt att vara rak och tydlig. Om du är svävande i kontakten med mäklaren kanske det sänder dåliga signaler till säljaren som istället väljer en annan köpare.

Men i hur i hela friden läser man bäst av konkurrenterna då? Det är ju super svårt att veta vad deras nästa steg är. Bland annat är det ett bra knep att se hur snabbt det svarar. Tar det lång tid mellan buden brukar det betyda att de kanske börjar bli osäkra och måste föra diskussion med banken, eller mellan sig om det är fler köpare. Om intervallet på buden minskar kan någon börja närma sig sin gräns. Det kan också vara en fördel att vara den som bryter den så kallade "magiska gränsen", på exempelvis jämna tal. Därefter är det många som måste ringa tillbaka till sin bank och stämma av nytt lånelöfte. Något som säljaren kanske inte orkar vänta på. Sen gäller det att som budgivare inte missa att ha sin egen försäljning förberedd. Många har inte värderat sin bostad eller pratat med banken, och sånt tar tid. Där ligger vi steget före. Vi har en mäklare som inväntar försäljningen av vår lägenhet.

En annan strategi som vi använde oss av var att lägga ett bud innan visningen vilket säljaren inte ville acceptera då han ville se vad som hände på visningen. Men man bör inte pruta på ett objekt om man inte är förberedd på att förlora.. Prutare kan reta upp säljaren så det bör undvikas..

Så vi sitter mitt i en budgivning. Håller tummarna så de blir vita. Hoppas men försöker hålla mig kall. Får försöka hålla sig redo att det kanske inte blir vårt..

Radhus.

Då var vi iväg och kikade på radhuset igår. Det var väl tur i sig! Bilder ljuger rätt bra, och fotograferna som fotar för mäklare är proffs på att få ett mindre rum att se stort ut. Inte för att vi blev super besvikna, men man blev dock liten snopen.

Samtidigt oss var det ett par där som precis sålt sitt hus, vilka också lät väldigt intresserade. Detta känns något oroande. Vi vill verkligen ha denna lilla del av längan i Fritsla. Precis vad vi skulle behöva, även Basli. Vet att han älskar att få gå in och ut som ha behagar och framförallt så slipper jag ha ångest över att jag inte orkar gå någon längre promenad, med det menar jag mer än 100-150 meter just nu utan att jag kommer hem och får influensa-känslan. Framförallt är det trapporna som tar musten ur mig. Det känns lite sådär att jag sitter på jobbet och kollar klockan och får en tung känsla i kroppen av att veta att jag ska upp för dem när jag kommer hem. Dessa förbaskade trappor!

Det är svårt att hålla allt i schack när man vet att det börjar bli akut att komma ifrån dessa trappsteg. De är ett hinder för oss alla tre numera.

Så, nu har visningen varit och vi får se vad som händer. Bara att hålla tummarna! :-)  Försöker tyvärr att inte hoppas för mycket. En sådan besvikelse är inte vad jag behöver för tillfället. Men hur lätt är det att lura sig själv och tankarna i huvudet?

Självfallet var det en del att göra. Sovrummet måste göras i ordning innan vi kan flytta in där. Golvet är av den gamla gamla sorten. Den som luktar illa så fort det kommer lite vatten på. Väggarna är vita med blommor på som jag bara blir rörig i huvudet av att titta på. En vit färg tack? Kanske lila? *skratt* Nej, då blir Christopher galen på mig. Jag och mitt lila, men självklart, turkosa. Jag och turkost, vi har hållit hand i hand i massor av år nu. ;-)

Fanns inte heller någon diskmaskin och det blir prio att spara ihop till. Kanske kan övertala Ch att jag kan få byta ut  hela köket på en gång då. Himlar lite smått med ögonen vid tanken. Den går han nog inte på. Men ni ser, det är svårt att inte drömma och planera i huvudet. Man hoppas och önskar mer än vad man borde.

Så, ber er snällt att hålla alla tummar och tår som går. Den hade blivit ett perfekt hem.

Prästen ringde..

Jag blir alltid lika misstänksam när det står ett nummer på skärmen som jag inte lagt in i telefonen. Oftast tror man numera att det är telefonförsäljare, men när det som i detta fallet står ett nummer med 0320 först så blir man mer fundersam. Känner inte så många som skulle ringa därifrån..

Men jag fick ett omtänksamt och varmt samtal igår. Prästen som vigde oss, Lars, ringde för att kolla "läget". Han följer min blogg, så vink vink. :-) Samtalet värmde ner i tårna till och med. Visst, vet inte hur det brukar fungera, om det är "normalt" att prästen ringer brudparet efter att vigseln skett, men det spelar ingen roll, för här kände jag ren omtänksamhet, enbart.

Så? Hur är läget? Jo.. Det börjar gå åt rätt håll. I fredags fick jag äntligen kontakt med vårdcentralen igen. Då hade jag varit utan medicinen i snart en vecka, vilket aldrig är bra, man skall aldrig avbryta en medicin rakt av.. Men samtalet dämpade mig rejält, gjorde mig frustrerad och upprörd. Sköterskan jag pratade med meddelade att de kommer inte kunna skriva ut medicinen för att det inte är "läkemedelsverkets första hands val", hmm.. Vad spelar det för roll när jag äntligen hittat en medicin som hjälper? Ibland känns det väldigt tungt att vården bråkar med mig, jämt, att det bara inte kunde vara lätt. Och två negativa besked ifrån vården på samma vecka? När jag är som mest hängig? Knappast att rekommendera.

Men jag är på benen. Yrseln börjar sakta lägga sig, hjärndimman minskar. Tack och lov. Hoppas på att det blir "bättre" igen nu. Att jag varit i ett skov på grund av frånvaron av medicinen, och att det inte är en längre dålig period. Jag vill inte va med då (säger jag med trotsig treårings röst). Skämtåsido. Allt blir bra.

Idag är visningen på "huset" vi längtar efter. NU måste allt bara gå vägen. :-) Håll tummarna! Så kanske vi ses i Fritsla i framtiden.

Nytt boende?

Det går länge mellan varje varv på bloggen numera. Det är mycket som spatserar runt i skallen på mig. Mycket som händer, både bra och dåliga saker. Just nu kämpar jag mestadels emot min mage. Hamnade på en akuttid på vårdcentralen förra vecka med anledning till att jag haft tårdrypande ont i magen från och till. Jag hoppades på att några tester skulle ge svar, men får vackert vänta till proverna är klara. När jag skulle gå ur besöksrummet hos läkaren (ännu en ny sådan..) så la han handen på min axel och tittade menande på mig. "Vänta inte så länge nästa gång.. Blir det värre är det akuten du vänder dig till direkt, med andra ord omedelbart". Ja, något i den stilen sa han.. Jag log och nickade, försökte skämta bort det, som vanligt. Det kan väl inte vara så farligt? Eller..?!

Magsår? En troligen allvarlig magkatarr? Än så länge finns det inget svar men medicin fick jag emot magkatarr i väntan på provsvaren. Min önskan är såklart att det försvinner med tiden med den.

På tal om annat så väckte Ch alla grannar med sitt skrik i lördags. Svensexa! Kände mig så elak som deltog i denna skräck-kidnappning. Vinden är inte så poppis i min blivande mans ögon längre. Dagen efter när han skulle gå upp och hämta en barstol där uppe så tittade han på mig först och frågade "Det står ingen där uppe idag va?!" :-P

Vi har hunnit med att kika på ett hus, vilket även detta var en besvikelse. Men nu är vi igång i alla fall. På allvar, vilket jag bittert fick erfara igår.Vi valde att gå upp till huset, det kanske gäller 150 meter eller så från mammas radhus till villan vi skulle kolla på. Väl framme bestämde sig benen för att ge upp. Smärtan var inte det minsta behaglig. Så medan Ch, mamma och Johan kikade och fick vara mina ögon och min näsa så stod jag och pratade med mäklaren. Han sa emot mig kring dränering och byte av tak, fönster med mera, och det kanske var lika bra, för huset var inte av intresse i slutändan.

Men väl tillbaka i Borås så skulle jag upp för trapporna, där sa det helt stopp. Benen sa "aldrig i livet", jag ville skrika rätt ut. Paniken bubblade i bröstet. Min älskade man kom till undsättning. Som i en romantisk film slängde han upp mig i famnen och jag slog armarna om hans hals. Han konkade upp mig för trapporna och jag kände mig både trygg och värdelös på samma gång. Där och då fick jag en örfil, en väckarklocka ringde i huvudet på mig. Okej! Jag fattar, vi måste flytta, det funkar inte. Tredje våningen? Hur mycket jag än försöker så mår jag sämre.. Trapporna tar ut sin rätt. Dags att hitta ett nytt boende närmre marken. Det finns ett hus till på kartan. Även detta i Fritsla. Ja, vi har tankar på att lämna Borås. Vi behöver vara närmre familjerna av många olika anledningar.

Så, vi letar boende medan jag kämpar med vården kring mestadels magen just nu. Allt löser sig i slutändan.

Åååh! Turkost!

Det går bra nu..

Som planerat dök kakelsättaren upp. Mimmi sken som en sol. Bubblade i hela kroppen. Vad skulle killen säga om vårt "misshandlade" kök?

Lättnad. Lycka. Enorm glädje. Tisdag eftermiddag kommer han tillbaka och då ska jag få mitt kakel. Mitt älskade turkosa kakel. Det gjorde saken än lättare när han var en riktig hundmänniska och Basli bara skällde lite grann för att snabbt bestämma sig för att tycka om främlingen.

Tyvärr har det ju blivit lite så sen jag skaffade min bebis. Jag fastnar för människor som Basli tycker om. Man skulle väl kunna säga att jag går på hans omdöme. Knasigt..

Torsdag är kaklingen förmodligen klar. Sen gäller det att välja golv. Lister och så vidare..

Känslan av lättnad, känslan av att allt kommer bli otroligt bra i slutändan. Lovely!

Köket..

Från en kvadratmeter till hela golvet? Hur i hela friden gick det till..? Borde väl vara glad, men chocken satte sig i magen igår. Fy vilken jobbig känsla det var att se det. All tid vi lagt ner i köket, och helt plötsligt såg det ut som en stuga från 50-talet. Det gamla "furu"-färgade golvet lyste med sin tillvaro.

Inte ett ljud ifrån Riksbyggen, inte en enda förklaring. Hade det inte varit för att grannen/vännen Robin hade gått in för att hämta leksaker till Basli så hade vi inte fått reda på vad som hänt. suck. INFORMATION TACK, Riksbyggen i ett nötskal.

I alla fall. Det som hänt är väl på ett ungefär såhär. Killen som var där för att kolla fukten under golvet började med att riva upp lite golv precis vid diskmaskinen då han såg att det låg typ tre golv till under?! Med andra ord, golv på golv på golv och så vidare. Det värsta var väl inte det, det som han hittade vart svartmögel. Och fröken "damm-och-mögel"-känslig fick sin förklaring till mögel-lukten hon känt sen hon flyttade in i lägenheten men inte kunnat hitta + alla andningsvårigheter trots storstädningar.

Tack och lov låg svartmöglet mellan de två nedersta plastmattorna! Det var bara för vår lilla byggare att plocka ut alla golv. Fyra stycken för att vara exakt! Och lämna köket åt sitt öde. På sätt och vis. Ovanpå diskmaskinen låg en liten lapp där han skrev att han återkommer idag, onsdag, klockan 07.30. Antar att planen är att sätta in avfuktare nu då? Förmodlingen. Ingen information till oss som bor i lägenheten. Nej nej. Skulle ju vara dumt att berätta för oss vad som händer.

Två gånger sparkade jag i den höga kanten mellan kök och hall redan igår. I morse provade jag en gång till. Det är ju ingen liten kant direkt. Cirka 3-4 cm.. Ser ut som man kapat av golvet med någon såg eller något. Eller vad vet jag.. Men mitt okunniga öga säger mig det. Snyggt gjort i alla fall.

Ångesten över att behöva riva upp hela hallen också lamslår mig lite. Kan ju knappast ha en sån hög kant däremellan. Jag som inte ens ville ha någon vanliga tröskel utan vill ha ett flytande golv mellan kök-vardagsrum och hall. Kanske får tänka om. Får kanske bara ha golvet flytande mellan hall och kök. För någonstans i bakhuvudet har jag en känsla av att det troligen ser likadant ut i alla rum. Plastmatta på plastmatta och sen nya "trä"-golv. BLÄ! Önskar man hade kunskapen, tiden, pengarna till att riva upp ALLA golv i alla rum och göra om och göra rätt. Får nog nöja mig med kök och hall tillsvidare.

Beslutet om vitvaror är taget i alla fall. Blir rostfritt.. En liten del av min dröm får bli till verklighet i alla fall. Får vänta tills vi skaffar hus. Sen ska jag bannemej ha mitt drömkök. Det är en sak som är säker. Men hus får vänta. Tror varken jag eller Ch är direkta beredda på allt ansvar som krävs med att äga ett hus. Plus att jag hatar att skotta och sånt där man får på köpet när man bor i lägenhet. ;)

Ursch vad jag längtar tills jag får slänga ut diskmaskinen. Men även de andra sakerna. Också tills dess att köksgolvet är tillbaka och jag äntligen kan få slappna av och njuta i mitt hem igen.

Igår blev vi i alla fall "ägare" till en "öppen spis". En sån där fusk spis som ser ut som en eld och har en värmefläkt som blåser luft. Lånad av grannen, Johan, som bara haft den på vinden. Både jag och Basli njöt av värmen. Tror Ch tyckte det vart lite mysigt också, även om han oroade sig för elräkningen. :P

Jag myste.. Och även om längtan att flytta till någon annan lägenhet fortfarande finns kvar så trivs jag på något vis i tillvaron i lägenheten just nu. Kanske får dröja liiiite till i alla fall.

Blir väl som jag trott ifrån början. När vi väl är klara med all renovering och lägenheten är i bra skick, då kommer vi få för oss att flytta. Men då tänker jag bannemej både göra besiktning och köpa en lägenhet som redan innan är i bra skick. Punkt slut!

Snabba puckar.

Från samtalet igår till ett samtal med vitvarusäljaren på Skene Järn. Här skall det bannemej beställas vitvaror. :)  Två offerter inväntar jag, en på ett vitt paket och ett på rostfritt. Diskmaskin, spis och kyl&frys.

Kanske är lite tidigt att kasta sig in i en affär med vitvaror innan allt är klart med vattenläckan. Men nu ska det gå fort serru. Får inte gå en dag för mycket innan jag har tillbaka mitt vackra kök. Golvet måste klart läggas om, ända ut i hallen. Men det gör jag själv om det så skulle behövas! (tror dock svärfar eller min pappa är snäll och kommer in och gör de.)

Struntar i om jag behöver ha vitvarorna ståendes i vardagsrummet. Nu nu nu!

En och en halv månad senare..

Vet inte om man ska skratta eller gråta. Riksbyggen eller Rikspuckon (som min svägerska säger!) helt klart skumma i vilket fall som helst.

Jag har ringt, mailat, jagat dem med lykta och högaffel vissa dagar. Nu, från ingenstans, ringer en man idag. Det första han säger är att hans chef är sjuk och att han hittade lite papper med mitt namn på och tänkte kolla hur de går med renoveringen av köket, han syftade på vattenläckan. Jag kunde inte låta bli att fnysa, sen frågade jag lite halvt om halvt smått irriterad "det har inte hänt någonting på 1 och en halv månad...?!" Han lät väldigt förvirrad.

Helt plötsligt skall de nu komma och riva upp vårt golv imorgon. Med förhoppningen att redan innan helgen kunna lägga in nytt golv?! Skojar dem med mig? Är det ett skämt? Det måste väl ställas in avfuktare? Minst!

Men nej nej. Här ska de rivas upp lite, kollas och sen är de bra sen. Känns ju väldigt lovande..

Surpuppa?! Ja, jo.. Det är jag nog faktiskt. Verkar som de har noll koll borta på Riksbyggen. När det här är klart ska jag bannemej ta mig ett snack med dem. Såhär får de inte gå till.

Men äntligen. Imorgon klockan 7 ska de finally komma hit och sätta igång. Ska bli "kul" och Komma hem till ännu mer röra imorgon. Ursch vad jag längtar tills allt är klart!

God natt!