Rökfri, äntligen!

Jag kan klappa mig själv på axeln och stolt briljera med att jag ÄNTLIGEN lyckats sluta röka. Det är alltid första veckan som är fullständigt fruktansvärd för mig, och nu, den här gången, så var inte ens den jobbig. :-) Så heja mig.

Så jag letade rätt på den där informationen vad som händer i kroppen efter det att man slutat röka, och såhär ser den ut;

20 minuter efter ditt rökstopp
- har blodtrycket och pulsen gått ner till en normal nivå.
- temperaturen i händer och fötter börjat återvända till det normala.
- har man tagit bort en viktig orsak till att få rynkor i ansiktet i förtid.
- slipper man oroa sig för de 4 700 giftiga ämnena som man suger i sig med varje cigarett.

8 timmar efter ditt rökstopp
- börjar kolmonoxidhalten i blodet att minska och närma sig det normala. I och med det får det livsviktiga syret mer plats och syrehalten i blodet blir mer normal.
- blir man mindre trött.
- har man förlängt livet med 5 minuter för varje cigarett man inte rökt.

24 timmar efter ditt rökstopp
- har riskerna för att man ska få en hjärtattack börjat minska.
- har man sparat minst 40 kronor, om man rökt ett paket om dagen.

2 veckor - 3 månader efter ditt rökstopp
- har blodcirkulationen och lungkapaciteten blivit så pass mycket bättre att det känns lättare och roligare att promenera.
- har man fått ökad blodcirkulation, även i ryggkotor vilket därmed minskat risken för ryggbesvär.
- har huden börjat få tillbaka sin friska rosa ton istället för den tidigare gråaktiga.
- har förmågan att läka tandlossning ökat betydligt.
- som kvinna har man ökat möjligheten att bli gravid (om man så önskar).
- som man har man ökat förmågan för att få erektion.
- har smak- och luktsinnet vaknat till liv, med andra ord så smakar mat och dryck mycket godare.

4 - 6 månader efter ditt rökstopp
- har flimmerhåren i luftrören återhämtat sig och arbetar nu för fullt med att "städa" lungorna.
- har man minskat slembildningen och eventuell hosta.
- har de skador rökningen orsakat i blodkärlen börjat repareras.
- risken för att man drabbas av en blodpropp blivit mycket mindre än när du rökte.
- börjar man känna sig mycket piggare än när man rökte.

1 år efter ditt rökstopp
- är risken för att man skall få förträngningar i blodkärlen och hjärtinfarkt bara hälften så stor som om du hade fortsatt att röka.
- har immunförsvaret blivit bättre, man kan lättare stå emot förkylningar och andra sjukdomar.
- är risken för att man ska få allergier och luftrörskatarr betydligt mindre.
- har kroppen fått förmågan att snabbare läka magsår och minskat risken för att få återfall av magsår.
- har man sluppit att föra handen till munnen ca 47 040 gånger!
- har man gett sig själv "extra" tid som motsvarar ungefär 1 000 timmar (tid som man tidigare ägnat åt rökning).
- har man sluppit lägga ut omkring 13 000 kronor på att andas in 4 700 gifta ämnen, varav 43 av dessa dessutom är cancerframkallande.
- har man fått en friare tillvaro och är inte längre beroende av nikotin.

5 år efter ditt rökstopp
- är risken för att man ska få en hjärnblödning lika liten som hos en ickerökare.
- har celler som varit i ett förstadium till att utveckla cancer fått en möjlighet att läka.
- har riskerna för att man ska utveckla cancer i mun, hals, matstrupe, urinblåsa, njurar, livmoderhals och bukspottskörtel minskat betydligt.
- har man sparat omkring 65 000 kronor på att inte röka.

Till sist, 10 år efter ditt rökstopp..
- är risken för att man ska få lungcancer hälften så stor, jämfört med om man fortsatt röka.
- har man sparat omkring 130 000 kronor på att inte röka.
- har man fått extra tid som motsvarar ungefär 1 år av den vakna tid du före rökstoppet ägnade åt rökning.
- har man fått ett rikare och friare liv, och förbättrat hälsan väldigt mycket, jämfört med om man hade fortsatt röka..


Så åter igen, heja mig. :-)

En utsträckt hand..

Jag fick nyligen information om att man som anhörig, närstående, vän eller bara vem som helst kan stödja Riksföreningen för ME-patienter. Det handlar om ett engångsbelopp en gång om året. 250 eller 150 kronor. Idag har vi skickat in en ansök i Christophers namn.

Såklart uppskattas varenda krona till föreningen RME!

Patientföreningen grundades 1993. Flertalet i styrelsen är själva drabbade av ME/CFS och måste därför sköta styrelsearbetet i anpassad takt. Deras uppdrag innefattar förutom det administrativa, spridning av information till myndigheter, samhälle och medlemmar, samt stöd och samtal med medlemmar. Föreningen är en partipolitiskt och religiöst obunden patientförening. Den har ett gott samarbete med läkare, specialister och forskare på området, till gagn för medlemmarnas möjlighet att få adekvat utredning, diagnos och behandling. Föreningen informerar och för en dialog med media, sjukvårdsmyndigheter och politiker för att få bort missuppfattningar och missförhållanden kring diagnosen i sjukvården.

Antalet medlemmar stiger stadigt och föreningen har nu drygt 1000 medlemmar utspridda över hela landet. Det finns fem lokala föreningar; Västernorrland, Stockholm, Östergötland, Väst och Skåne. Även i övriga landet har ett antal stödgrupper bildats. Lokalföreningarna anordnar bland annat träffar och driver lokala frågor.

Föreningen har valt att inte låta sig sponsras av några kommersiella intressen för att behålla sitt oberoende som intresseförening.  Den gör inte heller reklam för några produkter eller specifika behandlingar i kommersiellt syfte. Hela verksamheten finansieras av medlemsintäkter, vilket innebär att föreningen har mycket knappa resurser. Telefon, trycksaker, utskick, medlemsblad, möten och resor till och från möten betalas med dessa gemensamma medel. Vilket betyder att allt arbete utförs ideellt och i mån av ork och kapacitet. Möjlighet finns att söka fondpengar till något speciellt projekt. Till "enkätprojektet" fick föreningen till exempel stöd av Arvsfonden.

Så, vad jag skulle önska, men inte tvinga någon till, utan av ren egen vilja, om man har råd och vill, så får ni gärna stödja föreningen. Föreningens hemsida hittar ni här; RME.nu och för att komma direkt till ansökan klickar ni här; Ansökan. I ansökningsformuläret väljer man att bli "Huvudmedlem" eller "Stödmedlem". Det som egentligen skiljer dem åt är kostnaden per år. Under "Övrigt" kan ni om ni eventuellt känner för de kommentera att ni är närstående, anhörig eller vän till mig, Mimmi Backlund.

Upp till dig, er. Bara en önskan ifrån min sida.
Kramar i massor! <3

Lite nytt..

Ett nytt dokument har släppts kring ME/CFS, en idéskiss kring hur vården borde se ut för oss patienter och bristerna som finns idag. Länk till idéskissen <-- har ni här. Men för den som inte orkar, hinner eller vill läsa hela tänkte jag kortfattat sammanfatta texten. Se nedan.

"Dagens vård genomsyras av en utbredd kunskapsbrist. ME/CFS har också kallats "kroniskt trötthetssyndrom", vilket inte bara givet upphov till olyckliga associationer utan också skapat en fullständig felaktig sammanblandning mellan ME/CFS och exempelvis (idiopatisk) kronisk trötthet eller annan generell trötthet samt en mängd andra tillstånd såsom depression, stressproblematik, sömnstörningar, utmattningssyndrom och andra psykiska besvär.

För patientföreningen RME Väst är den vanligaste frågan "Kan ni tipsa mig om en läkare som kan NÅGOT om ME/CFS?" Tyvärr blir de oftast svaret skyldiga. Tillgången på insatta och kunniga läkare är närmast obefintlig.

I Västra Götaland är risken att den sjuke får inadekvat vård överhängande, oavsett om han eller hon vänder sig till primärvården eller till specialistvården på ett sjukhus. Med ett undantag: Gottfriesmottagningen i Mölndal utanför Göteborg, att länge arbetat med att diagnostisera ME-patienter. Och många är tacksamma för det bemötande som Gottfriesmottagningen har givit sina patienter. Men Gottfries har försökt leda och bygga upp en verksamhet trots betydande resursbrist, vilket resulterat i att de ME-sjuka inte alltid upplever sig ha fått den vård eller det stöd som efterfrågas.

Vi vet idag att ME/CFS är vanligare än MS. Trots det finns stora generella kunskapsluckor i vården, vilket närmast självklart resulterar i bristande behandling av, och bristande förståelse för ME-patienter."


Dokumentet fortsätter sedan med lite information om tröttheten/utmattningen.


"Oavsett vilken definition som används resulterar ME/CFS i mycket kraftiga funktionsnedsättningar, vilket gäller de allra flesta patienterna. Ett kardinalsymptom är den extrema fysiska och mentala utmattningen (alternativa beskrivande begrepp är handikappande trötthet, orkeslöshet eller utslagning) som ME-sjuka brukar vittna om.

Det finns tre viktiga aspekter att ta hänsyn till när det gäller den ME-specifika "tröttheten":

- den ME/CFS-sjuke lever med en förlamande utmattning som inskränker möjligheterna att leva ett normalt liv (dygnet runt, dag efter dag, månad efter månad, år efter år - och med risk för att vara övertydlig - ME/CFS är starkt funktionsnedsättande). Märk väl; tröttheten varierar naturligtvis från person till person, vilket innebär att den kan beskrivas som alltifrån handikappande till fullständigt invalidiserande. Tröttheten kan även fluktuera hos en och samma individ.

- i stort sett varje aktivitet resulterar i ett energimässigt bakslag, d.v.s. sjukdomsförsämring efter aktivitet. Även lättare aktiviteter som att fylla en diskmaskin, duscha och tvätta håret eller handla mat i affären resulterar ofta i en tillfällig försämring och denna eskalerade orkeslöshet upplevs ofta som en "krasch" eller ett haveri. (Enligt nyare diagnoskriterier kallas detta för "PENE", "Post-Exertional Neuroimmune Exhaustion" eller "Aktivitetsutlöst neuroimmun utmattning" vilket föreslås ersätta det tidigare uttrycket "Post-Exertional Malaise", d.v.s. "Aktivitetsutlöst försämring").

- den sista aspekter hänger delvis samman med punkten ovan, men för tydlighetens skull får den en egen punkt: ME-patienter har en patologiskt (sjukligt) långsam återhämtningsperiod. För många patienter varar återhämtningen ett dygn eller långt därutöver efter utförd aktivitet, men för ME-sjuka med mindre svår sjukdomsbild kan återhämtningen pågå under en kortare period.

Trots att den ME-specifika utmattningen är en kardinalsymptom kan diagnosen ME/CFS inte ställas utan samtidig närvaro av ytterligare symptom, t.ex. neurologiska/kognitiva symptom, immunologiska symptom, neuroendokrina symptom eller autonoma symptom."


Senare tas det även upp hur dagens vård fungerar:


"Hur bemöter vården de som drabbats av ME/CFS? Vi har tidigare konstaterat att det finns en generell och utbredd brist på kunskap inom vården (såväl inom primärvården som specialistvården). Och vi har tidigare även nämnt att ett av de största problemen är att hitta läkare som över huvud taget känner till sjukdomen - eller baserar sina åsikter på fakta istället för rena fördomar. Kunskapsbristen gör det svårare för patienterna att bli trodda. Många vårdgivare uttalar sig i generella och svepande ordalag om psykosomatiska eller psykosociala faktorer i samband med ME/CFS. Dessvärre blir patienterna också ofta uppmanande att aktivera sig, trots sin sjukdom, vilket kan leda till bestående försämringar. Många patienter blir sämre p.g.a. vårdens och samhällets insatser, exempelvis utebliven eller felaktig behandling i vården och/eller en ständig kamp för drägliga ekonomiska villkor (läs för ekonomisk överlevnad). Tvister med Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen eller Socialtjänsten är också vanliga orsaker till patienterna försämras - då myndigheterna endast undantagsvis förstår hur sjukdomen leder till stadigvarande och grava funktionsnedsättningar. (Myndigheternas agerande leder ofta till krav på en utökad aktivitetsnivå, något som patienten inte klarar av att tillmötesgå i längden).

Ytterligare ett problem är "runt-remittering", d.v.s. att ingen tar ansvar för patienten och patienten remitteras vidare till nästa vårdgivare, och därefter nästa vårdgivare, i en evig rundgång."


En kort lista om problemen..


"Vi kan sammanfatta de allvarligaste problemområdena inom dagens vård:

- Generell och utbredd kunskapsbrist bland vårdgivare.
- Extremt svårt för patienter att hitta läkare med basal erfarenhet av ME/CFS.
- Svårt för patienter att bli trodda (i stora delar av vårdapparaten).
- I Västra Götalandsregionen existerar en specialistmottagning (Gottfriesmottagningen) - men bristen på tillräckliga ekonomiska anslag är påtaglig.
- Patienterna missgynnas kraftigt av det faktum att Gottfriesmottagningen, som specialistmottagning, ej skriver sjukintyg.
- Felaktig eller utebliven behandling. Uppmaningar att aktivera sig, vilket ofta leder till bestående försämring.
- "Runt-remittering" vanligt förekommande (Patienten är en "het potatis" som ingen vill ta i - eller ta ansvar för).
- Patienterna saknar en naturlig "hemvist" inom vården eftersom inget specialitet har uttalat ansvar för patienterna i dagens organisation."


Och så en kort text om vad man som patient borde få möta istället..


"För närvarande finns ingen behandling som botar sjukdomen. ME/CFS är idag en i de flesta fall livslång sjukdom. Däremot kan medicinsk symptomlindring och adekvata råd om sjukdomshantering ha en positiv inverkan på patientens sjukdom och allmänna livskvalitet. Att en botande behandling saknas i dagsläget betyder givetvis inte att vården står utan ansvar eller möjligheter att hjälpa ME-patienterna. Konkret innebär detta att vården måste bidra med:

- Läkare med kunskap om sjukdomen och erfarenhet av klinisk behandling.
- Korrekt diagnostik enligt antagna kriterier. Tidig diagnos är viktig för prognosen!
- Utredning av underliggande problem, t.ex. infektioner, problem med sköldkörteln eller annan samsjuklighet.
- Symptombehandling; t.ex. smärta, sömn, B12-behandling (trots att en påvisbar brist på B12 ofta saknas, pekar kliniska erfarenheter på en gynnsam effekt av behandling med B12-preparat.)
- Råd om aktivitetsanpassning och sjukdomshantering (t.ex. pacing).

ME/CFS-patienter har ett starkt behov av grundligare utredningar av såväl sjukdomen som differentialdiagnoser och komorbiditeter d.v.s. samsjuklighet. ME/CFS påverkar nervsystemet, immunsystemet och hormonsystemet, men även hjärt- och kärlsystemet, mag- och tarmkanalen samt muskler och skelett."


Självklart blir det ett långt inlägg när jag hittat något nytt om min "situation", men det finns mycket viktigt i detta nya dokument som gjorde att man faktiskt fick lite hopp om framtiden, och en bättre livskvalitet. :-)

Konflikter..

Ibland känns det verkligen som man är blir handikappad när man står bredvid och inget kan göra, eller när allt man vill göra är saker som kan förvärra situationen ännu mer. Ibland måste man stå bredvid och bara se på även om man så gärna vill slänga sig in i det för att rädda den sjunkande båten.

Konflikt. Det gäller att skilja på konflikt och oenighet, och sedan hantera detta på rätt sätt. Och att tycka olika är inte så farligt. Konflikter hör till vardagen. I synnerhet när engagerade människor som vill mycket är inblandade. En del konflikter går självklart att undvika...

Oftast har det med bristande kommunikation att göra, och ofta är det inte ens en konflikt utan bara en oenighet. Konflikter handlar om känslor. De kan utlösas blixtsnabbt och utan några synbart sakliga skäl och bottnar oftast i att någon upplever ett hot mot sin självkänsla. Att ni är olika personlighetstyper kan självklart skapa gnissel, inte minst under press..

Oftast har de med bristande kommunikation att göra, och ofta är det inte ens en konflikt utan bara en oenighet. Konflikter handlar om känslor. De kan utlösas blixtsnabbt och utan några synbart sakliga skäl och bottnar oftast i att någon upplever ett hot mot sin självkänsla. Att ni är olika personlighetstyper kan självklart skapa gnissel, inte minst under press. Det är viktigt att alla lär sig förstå att dessa olikheter behövs.

Många konflikter utlöses av missförstånd och otillräcklig dialog. Vi vågar inte fråga utan tror en massa. Ibland behöver vi våga fråga vad som menar, och försöka att inte gå upp i limningen, utan svälja och fråga lugnt. Det blir problem när reptilhjärnan slår till. Att sätta gränser för vad du tolererar och göra klart vart du står är också väldigt viktigt. Lita på din magkänsla om den säger att det finns en konflikt. Visst det krävs mod att ta tag i konflikter, men det går bättre och bättre när du gjort det några gånger.

Är du konflikträdd? Med konflikträdsla menas att man i största allmänhet tycker det är obehagligt med situationer där andra kan bli arga och/eller att man har en överdriver ängslan för möjliga negativa konsekvenser av konflikter. Det är inte en fråga om konflikträdsla när man i en särskilt situationen väljer att undvika konfrontation därför att man gjort en realistisk bedömning av situationen och kommit fram till att man tycker att priset för att konfrontera är för högt.

Det är vanligt att människor har överdriva föreställningar om vad som kan hända. Det är typiskt för personer som är konfliktskygga att de dels överskattar riskerna med att ta upp problem till samtal, dels underskattar de negativa följderna av att tiga. Den mest verkningsfulla metoden att övervinna konflikträdsla är att lära känna sina egna behov, intressen och önskningar väl, och att sätt värde på dem. Om du vet vad du vill, och tycker att dina önskningar är värda att stå för då kan du använda din vilja att kunna respektera dig själv som drivkraft för att övervinna konflikträdsla. En mycket negativ konsekvens av att vara konflikträdd är att det blir svårt att känna ordentlig självrespekt. En viktig komponent i självrespekten är att man försvarar sina egna gränser när andra gör övertramp. Gör man inte det kommer varken man själv eller andra att känna respekt för en.

Men undvikande är en konfliktstil. En annan benämning på det är passivitet. När du använder den undvikande konfliktstilen tar du varken hänsyn till andras intressen eller dina egna. Precis som namnet antyder så undviker man konflikten, ingen får vad de vill och konflikten löses inte utan finns kvar och kan tära mer och mer. Du kan undvika själva konfliktsituationen genom att gå därifrån, diplomatiskt ignorera ämnen den anda tar upp, skjuta upp att konfrontera motparten tillfälligt, vara otillgänglig eller visa likgiltighet.

Att vara undvikande så prioriterar du som sagt varken dig själv eller den andra. Både relationen och du blir lidanden. Att vara undvikande är att ignorera en konflikt. Vissa tror att ignorera är samma sak som att lägga locket på, att helt enkelt undertrycka konflikten som egentligen skulle behöva hanteras och redas ut. Det tär i längden, på båda parterna, och kan även förstöra självkänslan och bygga upp negativa känslor.

Även om du undviker att ta tag i konflikten, så är det inte säkert att konflikten tar en paus inom dig, och den du är i konflikt med. Konflikten kan ligga och go, och växa inom någon av er för att explodera igen vid ett senare tillfälle, kanske kring ett nytt ämne som är infekterat eftersom ursprungskonflikten inte reddes ut. Största risken för alla personer är om du inte gör medvetna val utan reflexmässigt använder undvikande oftare än vad du borde. Men undvikande kan vara mycket hjälpsamt om det sker medvetet.

Konflikter som skjuts undan försvinner inte av sig själva, de tenderar att bli svårlösta. Attityder och ståndpunkter hårdnar och fler blir indragna. Att undvika konflikter av konflikträdsla riskerar att göra att man får en ännu värre konflikt på halsen. Konflikter är ALLTID enklare att lösa i ett tidigt skede.

Ett av de vanligaste goda råden om konflikthantering är att ta en paus och samla sig så att du inte beter dig överilat när känsloläget är högt. Men vänta inte för länge!

Personlighet i färger.

Det är konstigt egentligen, ibland kliver det in en ny person i ens liv som det känns som om man känt i evigheter. Allt bara stämmer. Ingen pinsam tystnad, den där första sekunden när man precis ses, den är just de, bara en sekund, sen känns det som om man är vänner.

Igår träffade jag en person som på många sätt är lite mig själv. En person som klev in och hade en sån underbar energi. Normalt blir jag så uppåt väggarna av nervositet att jag har svårt att hålla min egen energi i schack, men här, den här kvinnan, hon gav mig sån positiv energi. En lugn, trygg men ändå energisk energi som jag bara njöt av att känna. Men hur kommer det sig? Hur kan vissa människor ge dig fel sorts energi och känsla, medan en helt annan person kan ge dig rätt? Det här med energier är ett otroligt spännande kapitel.

Så, frågan står säkert nu, vem var hon? Jo, tack vare en man vid namn Hasse som är tillsammans med min, ja, vad tusan ska man säga, låtsasfaster(?), hm.. I alla fall Bettan. Hasse är en man som både håller på med musik, men samtidigt föreläser en hel del. Väldigt va jag glider iväg på andra spår idag. Men Doris, kvinnan, fick jag kontakt med via Hasse efter att jag ställt frågan, "känner du någon som kan hjälpa mig med att lära mig sjunga?" och pang. Doris skall främst hjälpa mig med självförtroendet, eller nej fel, hon ska hjälpa mig med min självkänsla, och det är ju något som varit på tapeten för mig ett tag. Både hemma, på jobbet men främst hos terapeuten. Så en till person som skall knuffa mig i rätt riktning? Hur kan jag ha den tur att träffa alla dessa underbara människor just nu? Eller är det jag som öppnat ögonen och ser hur man kan vara olika men ändå så lika? Tusen frågor om och om igen. :-)

Det finns personer som har lätt för att visa ilska (jag är nog inte en av dem..) De anser att man inte alltid behöver ta så mycket hänsyn, en rak dialog är det bästa, och till viss del håller jag med. "Om jag är arg har jag rätt till att visa det, du får skylla dig själv om du blir ledsen eller sårad. Det är väl ändå vuxna människor vi talar med?"

Samma person tycker själva väldigt illa om när personer kommer till dem med inlindad feedback. Det är ett tecken på svaghet, att inte våga säga rakt ut vad man vill, eller står för det man tycker.

I samma grupp kan det finnas personer som anser att det aldrig finns någon anledning till att höja rösten. Allting går bra att lösa i en normal samtalston (och det är så jag känner). Människor som skriker, gapar och inte beter sig bättre än en femåring är bara oförskämda och dåligt uppfostrade (?) och förtjänar knappast någon respekt. En del blir dessutom låsta och skrämda av arga rösten, och har svårt för att lyssna när någon brusar upp (sådan har jag varit sedan, ja, så länge jag kan minnas). Det kan till och med vara så att man helt "stänger av" och inte hör ett ord när någon är allt för direkt eller högljudd. Hur ska då dessa två personer kunna prata med varandra och ge varandra feedback? Ibland verkar förutsättningarna för att kunna nå fram till varandra rent hopplösa. Finns det verkligen ingenting vi kan göra för nå fram till varandra?

Men tack och lov för att vi alla är olika. På samma sätt som det finns regler kring hur man ger kritik så måste vi också tänka på att olika människor föredrar att både ge och få kritik på olika sätt. Beroende på vem man är som person så väljer vi ofta att framföra kritiken på det sätt som vi själva skulle vilja ha den levererad. Men om vi istället är medvetna om våra olikheter och tar detta i aspekt, och anpassar vårt sätt att prata med varandra så ökar våra chanser dramatiskt att kunna göra guld av situationen. Att tänka på;

Behandla inte människor som DU vill bli behandla. Behandla dem som DE vill bli behandlade.

Man skulle kunna säga att vi är olika färger. Man brukar tala om röd, blå, gul och grön personlighet. Det är inte någon färg som är bättre än någon annan. Vi är bara olika! Alla färger och kombinationer av olika färger har lika mycket styrkor eller svagheter.

En röd personlighet är en person som gärna tar kommandot och har svårt att sitta still. De vill att saker ska hända snabbt. De är målinriktade, beslutsamma och kan bli mycket irriterade på tafatta, långsamma och omständiga människor. Handelskraftig, initiativrik och fattar gärna snabba beslut på egen hand. Rak och direkt i sin kommunikation. Gillar att ha makt över situationen, att ha handelsfrihet, testa nya saker och pressa gränserna. Vill se resultat! Och ogillar som sagt långsamhet. Men även att ta order, att bli styrd, att inte ha kontroll och att misslyckas med mål som den har satt upp. Andra kan uppfatta en röd personlighet som orädd, modig, snabb och strategisk. Men av andra som inte är röda kan denna person vara alltför snabb, befallande, egoistisk, maktlysten och krävande. Så, för att matcha en röd person skall man utmana, bjuda på motstånd, ifrågasätta och fokusera på väsentligheter genom att vara kort och koncis. För att nå fram med sitt budskap skall man låta bli att vara allt för personlig, och vara tydlig med vad man förväntar sig. Lite komisk fakta är att en röd person skakar hand bestämt och rätt så hårt.

Nästa personlighet? Jo, vi kan gå över på blå. Dessa personer är väldigt analytiska och objektiva. De har höga mål och sätter en hel del press på sig själva. Det tar mycket längre tid för en person med blå personlighet att bli nöjd med en  uppgift än vad de tar för andra. Dessa personer är väldigt noggranna, kvalitetsmedvetna och ser lätt sprickor i både förslag och resonemang. Så, blå personer är systematiska, metodiska och logiska. De gillar reglar och noggranna med dessa. Fattar sin beslut och ger svar som bygger på fakta och inte känslomässiga grunder. Som sagt, noga med detaljer och många specialister är blå. Logik, fakta och saklighet är saker som denna personlighet gillar och trivs med. Klara förutsättningar och säkra metoder som prövats tidigare. Men de ogillar känslomässiga konflikter, beslut utan faktagrund och irrationella person och pressade situationer. Av andra kan en sådan här person uppfattas som behärskad, saklig och analyserande, men också som defensiv, petig, känslokall och konflikträdd. Så, för att matcha dem gäller det att vara saklig och logisk i en diskussion. Gå på fakta och inte känslor. Kom överens om regler och riktlinjer, och ge denna person tid för kontroll av fakta och detaljer. För att följa den röda tråden måste jag även här kommentera att en blå person skakar hand korrekt men lite avståndstagande.


Nästa? Vi tar gul. :-)
Dessa personer har mycket energi, älskar att prata, påverka och låta sig påverkas. De är ofta väldigt underhållande och charmerande. De trivs med uppmärksamhet och en gul person tycker om att ha roligt och att synas. Människor med gul energi har lätt för att ta kontakt, ger ofta ett öppet, glatt och vänligt intryck. De är oftast kreativa och nytänkande, spontana och vill gärna göra saker på eget sätt och i sin ordning. Så, gula personer har en positiv livssyn, är flexibla, nyfikna och lösningsorienterade. Ofta är det dem som nickar engagerat när någon annan pratar (men det betyder inte att den håller med) utan att den lyssnar uppmärksamt. Idéspruta! Tar till sig positiv energi ifrån möten med andra personer. De är bra på att se och bekräfta andra och brinner ofta för sin sak. En gul personlighet är positiv, bekräftande, vänlig och har lätt för att samarbeta med andra. Men ogillar tysta och slutna miljöer. Rutiner, ovänlighet och detaljrika arbetsuppgifter. Dessa personer uppfattas som dynamiska, engagerade, optimistiska och öppna. Men också som något egenkära, ytliga, snackiga och känslosvallande. Så hur matchar man en gul person? Jo, man ger feedback, visar intresse och nyfikenhet. Håller tempot uppe, tillåter idéerna sväva ut och "brainstorma". Dessa personers styrka är glöden för arbete, men den slocknar om han/hon blir ifrågasatt för ofta. Röda tråden igen; en gul skakar hand genom att hjärtligt "pumpa" handen.

Till sist har vi dessa gröna personer. Människor med mycket grön energi uppskattar en vänlig och harmonisk atmosfär. Det är mycket måna om andras känslor och reaktioner. Lyhörda för vad andra tycker och vill bli uppskattade efter förtjänst. En grön person är omtänksam och skapar ofta en varm atmosfär omkring sig. De är skickliga på att lyssna och tar alltid hänsyn till andra människors önskemål och behov. "Serviceminded", empatisk, lojal och pålitlig. Dessa gröna människorna har tålamod och vill gärna hjälpa andra, säger sällan nej till ett uppdrag och sätter heder i att slutföra sina jobb. Tänker först och pratar sen.  Denna typ av person trivs bäst med planering, stabilitet och struktur. Vill gärna ha framförhållning och att få känna sig delaktig. Behöver få tid på sig att avsluta sina uppgifter. Och ogillar snabba förändringar och att inte bli lyssnad på. Vill också bli informerad i tid och ogillar otrygga arbetsförhållanden. Åter till uppfattning, hur uppfattas oftast en grön person? Jo.. De kan uppfattas som lagspelare, som sagt lojala, men också uthålliga och grundliga. "Tyvärr" kan dessa också vara väldigt långsinta, lättsårade, ha svårt för att ta egna beslut och förändringsobenägen. För att matcha dessa gröna så ska man inte tvinga fram snabba beslut, utan låta en dem få tid på sig att tänka efter. Informera om förändringar i god tid, prata hellre om förbättringar än att använda ordet förändringar. Ge dem tid och möjlighet till att pricka av och avsluta. Så hur skakar dem hand, jo, de har ett väldigt vänligt handslag.

Vem är du? Gul? Blå? Grön? Röd? Jag har inte den blekaste vem jag är. Vet du kanske vilken av dem jag är? Det är svårt, känns som om jag är en färgkompott. Lite av varje, beroende på vad för färg som står mitt emot mig eller är i min närvaro. Vissa blir jag nog väldigt grön med, medan jag ibland är ganska så röd.

Det viktigaste är egentligen att vi accepterar varandras olikheter. För vi är olika, vissa mer än andra. Men det betyder inte att vi inte kan komma överens, eller trivas ihop. Ibland behöver man ta fram den där skålen och kasta i alltihop, röra om, och få en fantastisk vänskap, exempelvis.

Inte för att det handlar om färger, men det här testet brukar slå ganska så rätt. 41 frågor om din personlighetstyp. Pröva gärna här. Mitt svar blev nog så nära sanningen man kan komma.

"Din personlighetstyp:
Kraftgulla, originella och känsliga. Slutför vad de påbörjat. Extremt god människokännedom. Lyhörda för andras känslor. Strävar efter att leva upp till sina värderingar, som tenderar att vara omfattande och väl genomtänkta. Respekterade för sin starka vilja att göra rätt. Oftare individualister än ledare eller underordnade av andra."

Komiska är att man även får exempel på karriärer som skulle kunna passa, följande fick jag som rekommendation: "Personalvetare, juristassistent, lärare, läkare, tandläkare, kiropraktor, psykolog, skribent, musiker, artist, fotograf, förskole- och dagispersonal, studievägledare, bibliotekarie, marknadsförare, forskare eller socialarbetare."

Tänkvärt.

8 stadier, egots utveckling.

En man vid namn Erik H Erikson ansåg att varje människa går via ett antal stadier i livet för att uppnå full utveckling. Enligt hans teori går människan igenom 8 stadier. I likhet med andra ego-psykologer betonar han egots utveckling och menar att ego kan studeras oberoende av "ld" och "superego".

Till skillnad från den klassiska "freudianismen", tillmäter Erikson de sociala och kulturella faktorerna större betydelse. I övrigt är Erikson en ordotox freudianist i den meningen att han inte förnekar att psyket består av "ld", "ego" och "superego", och inte heller har han några invändningar mot Freuds påstående att sexuell driftsenergi spelar stor roll som förklaringsfaktor i mänskligt beteende och utveckling.

Så, till teorin om människans identitetsutveckling. :-) Eriksons teori omfattar människans hela liv. Erikson menar att de olika stadierna sker i förutbestämd ordning som är gemensam för alla människor. Individen måste vara redo för nästa fas för att kunna ta sig genom den på ett önskvärt sätt, det vill säga möta de nya villkor som är förknippade med den. En sådan teori kallas för "epigenetisk".

Individen identitet utvecklas enligt Erikson genom ett samspel mellan biologiska, sociala och kulturella inflytelser. Utvecklingen är dock konfliktfylld och sker genom en serie kriser som individen måste ta sig genom. Konflikterna är nödvändiga för att individens mognad skall utvecklas normalt. Varje skede i utvecklingen kan mynna ut i en positiv attityd (om konflikten löser på ett lyckosamt sätt) eller i negativ attityd (om konfliktlösandet misslyckas). Ett lyckligt lösande av konflikten grundlägger också en central mänsklig dygd i individens karaktär.

Alltså, vi börjar med fas 1, den grundläggande tilliten kontra grundläggande misstro. Denna första fasen sammanfaller med den orala fasen hos "Freuds psykosexuella utveckling". Barnet är under den här fasen beroende av modern som källa till lustupplevelse. Enligt Erikson är det viktigt att modern under den här första fasen förmedlar barnet en känsla av pålitlighet och konsistens i tillvaron. Barnet lär sig inte bara att modern är en trygg och pålitlig del i tillvaron utan också att lita på sig själv och på den egna kroppens förmåga att handskas med kraven som kommer inifrån. På så sätt utvecklar det början till en inre identitet.

Beroende på erfarenheterna under den här perioden kan barnet antingen utveckla en grundläggande känsla av tillit till själva tillvaron eller en känsla av grundläggande misstro. Den karaktärsmoral som framväxer ur en framgångsrik konfliktlösning under denna första fas är hopp. Samhällsinstitutionen som Erikson kopplar till den här fasen är religion.

Nästa fas, alltså fas 2, är självständighet kontra blygsel och tvivel.  Under denna fasen börjar ett barn bli självständigt. Föräldrarna måste under den här perioden se till att barnet både får struktur och regler men även frihet att klara av saker och ting på egen hand. Blygsel och tvivel på den egna förmågan till självständighet under denna fas kan leda till allvarliga störningar i individens personlighet, som till exempel tvångsneurotiska tendenser till kontroll och upprepning av paranoida misstankar om att ständigt vara förmeål för kritisk bedömning. Ett lyckosamt lösande av konflikten under denna fas leder till en grundläggande självständighet och tilltro till den egna förmågan. Viljestyrka är den karaktärsmoral som föds därur, enligt Erikson. På samhällsplan har denna fas sin motsvarighet i "rättens och ordningens princip".

Till nästa fas, initiativ kontra skuldkänsla, vilket är den tredje fasen som sammanfaller med den oidipala krisen. Pojken har ett behov av att erövra och angripa, medan flickan kan exempelvis målmedvetet manipulera sin omgivning genom att göra sig tilldragande.

Under den här fasen ökar barnets förmåga till målinriktat beteende. Det är nu betydelsefullt att föräldrarna uppmuntrar och stödjer barnets nyvunna "initiativförmåga" och inte hämmar dess nyfikenhet och aptit på tillvaron. Lösningen av denna oidipala konflikten kan leda till nedvärdering av den egna personen. Barnet måste lära sig att acceptera att dess möjlighet att uppnå eftersträvansvärda mål är begränsande, med utan att initiativförmågan knäcks och skuld och resignation (undergivenhet) tar överhanden. Ett framgångsrikt utvecklande av initiativförmåga tillsammans med en tilltagande moralisk ansvarskänsla, grundlägger moralen för målmedvetenhet. På samhällsnivå knyter Erikson den här fasen till det ekonomiska systemet.

Fas 4; Arbetsflit kontra underlägsenhetskänslor.. Den här fasen motsvarar latensperioden i Freuds psykosexuella utvecklingsteori. Barnet kommer nu att bli föremål för en social formningsprocess som ska förbereda det för inträdet i arbetslivet. Nu skall samhällsnormerna och värderingarna läras in. Skolningen i att kunna samarbeta med andra är en viktig del i denna process. Barnet lär sig också att flit och prestationer uppmuntras och att dess förmåga i dessa avseenden avgör hur det värderas av omgivningen.

Risken är att barnet utvecklar en känsla av underlägsenhet och otillräcklighet. Oidipuskomplexets nederlag har lärt barnet att söka sig till andra människor utanför familjen. Arbetsgemenskapen och identifikation med andra människor och olika yrkesroller blir viktiga mål nu. Om underlägsenhetskänslor tar överhanden riskerar barnet att gå tillbaka till oidipuskomplexets relationer. Om arbetsfliten blir den dominerande attityden utvecklas moralen duglighet. På samhällsnivå motsvaras denna utvecklingsfas av arbetsfördelningen bland annat.

Femte fasen; Identitet kontra splittring i rollerna. Den snabba fysiska mognaden tillsammans med glappet mellan rollerna som barn och vuxen, leder till att identitets- och kontinuitetsproblem blir framträdande. Om den unge på ett lyckosamt sätt lyckats lösa konflikterna i de tidigare stadierna och utvecklat en grundläggande känsla av inre sammanhang och identitet, är förutsättningarna goda att klara av ungdomstidens motstridiga krav och osäkerhet om framtiden. :-) Den unge blir under den här fasen upptagen med att ta reda på vem han egentligen är, liksom av hur han blir uppfattad av andra i jämförelse med hur han uppfattar sig själv. Osäkerheten blir extra stor om det rör sig om sexuell inriktning. Hur barnet löser den oidipala konflikten är enligt Erikson avgörande i identitetsutvecklingen.

Den unge söker under den här perioden även sig till olika grupper med olika normer och värderingar. Oftast byter denna grupp flera gånger och omfamnar den nya gruppens ideal och värderingar med lika stor entusiasm varje gång. Osäkerhet kring mot vilka ideal och värderingar man bör orientera sig kan öka kraftigt om det omgivande samhället befinner sig i en tid av snabb omvandling. En lycklig utgång blir en fast upplevelse av inre sammanhang och kontinuitet. Misslyckas detta kan resultat bli rollsplittring och identitetskriser. Moralen som utvecklas är trohet. På en samhällelig nivå handlar det om att en ideologi som förstärker identitetskänslan och övertygar individen om rättvisa i den makt- och ansvarsfördelning som råder.

Då är vi inne på sjätte fasen; närhet kontra isolering. När identiteten hos individen blivit tillräcklig starkt befäst är individen mogen för att temporärt ge upp sin individualitet. Detta innebär att utveckla förmågan till intimitet, att komma nära andra personer i sexualitet och kärlek, i vänskap och samarbete mot gemensamma mål. Först när identiteten är stabilt formerad kan föreningen med en annan människa ske utan att rädslan för att "förlora sig själv" blir överväldigande. Motsatsen blir isolering och avståndstagande. Om närhets-isolerings-konflikten löses på ett bra sätt framträder kärleken. Detta stadium motsvaras på samhällelig nivå etiken.

Nästa fas, 7, är generalitetet kontra stagnation. Denna fas omfattar större delen av det vuxna livet. fokus för individens intressen flyttas nu från den egna personen till dem som kommer efter och gör framtiden till. Att åstadkomma goda villkor för den nya generationen, att lära och förmedla till denna det som är centralt och viktigt i livet, blir samhällets framsteg och kulturella utveckling till förmån för nya generationer står i främst rummet. I olyckliga fall kan individen inte uppnå den här mognaden och stagnerar istället och stannar kvar i intresset för den egna personen, i ständig strävan efter att tillfredsställa de egna behoven. Sådana individer lyckats inte utveckla berikande relationer och finner inte sin plats gemenskapen.  Moralen här är omsorg. Till denna fas knyts alla instruktioner som "befäster"och understödjer framväxten av nya generationen.

Till sista fasen, sen är vi klara, fas 8; Integritet kontra förtvivlan.. Hos den åldrande människan som utvecklat ansvar och sorg för andra människor, kan livets slutskede präglas av integritet. Integritet framväxer ur förmågan att blicka tillbaka, värdera och summera sitt liv och finns sitt livslopp meningsfullt. Om integritetskänslan saknas, lever den åldrande människan i förtvivlan och desperation.

Moralen som människan utvecklar i lyckade fall är vishet...

Vikt? Dödligt? Vad händer?

Besöket hos privatläkaren var "som vanligt" väldigt förvirrande. Jag har svårt att ta in allt som sägs och jag tappar bort orden som sagts. Det blir en enda röra. Den här gången hade jag förberett så jag kunde spela in besöket, MEN iPaden valde att stänga av inspelningen efter 2 minuter. Grattis och tack. Det sades SÅ MYCKET som jag önskar att någon annan kunde lyssnat på och tänkt över. För jag fattar inte. Jag har så svårt för att ta ett beslut kring vad jag ska tro, tänka och hoppas på. Hans tanke är att om 5 år skall jag va så pass "frisk" att jag kan leva ett normalt liv. Jag vill så gärna tro honom, men är så klart kritisk. Det är inte vanligt att man blir "frisk", det är mer troligt att man står kvar på samma punkt med både sämre och bättre dagar. Fler bättre dagar än vad som finns idag, men fortfarande en slags kamp emot energin och så kallad "pacing", att hushålla med sina energier.

Tänkte nämna något som såklart ligger och bråkar i bakhuvudet. Som "fri anorektiker" så finns alltid den frågan där. Metabolismen i en ME-kropp kan välja två vägar. Du kan antingen gå upp i vikt, eller så kan man vara en av dem som går ner i vikt (inget är väl egentligen bättre än det andra). I dagsläget vet jag inte vilken väg min kropp valt. Visst, jag tycker att det finns ett och annat kilo för mycket på min kropp. Men det är huvudet och inte jag som bråkar.

Det spelar egentligen ingen stor roll enligt läkarna hur mycket kalorier du drar ner på, eller om du på något vis försöker banta. Sjukdomen i sig, det är den som bestämt sig. Dock är läkarna strikta med att bantning kan göra dig väldigt sjuk.. Kroppen på en ME/CFS patient är i stort behov av matintag.

Jag hittade en kvinna som tänkt på samma sak som jag. Hur ska man göra? Hur ska man kunna bestämma över sin kropp när vi varken kan motionera eller äta mindre? Bantning är som sagt ett uteslutet kapitel. Det är muskler som bränner fett. Och är man över kvinna över 25 år så minskar muskelmassan om man inte tränar för att hålla den uppe. Sen tillkommer diagnosen, där muskelmassan minskar kraftigt, så det är kanske inte så konstigt att många med sjukdomen går upp i vikt. Detta på grund av att vi har störningar i kroppens metabolism, som i sin tur stör ämnesomsättningen. ME stör förbränningen i kroppen och vi blir trötta och hängiga. Vi måste alltså komma på hur i all sina dagar vi kan komma till rätta med mer muskelmassa och öka förbränningen. Kvinnan som skrev bloggen jag läst har tittat på lite olika "preparat" som skulle kunna hjälpa oss.

Insulin utsöndras för att bearbeta socker när vi äter snabba kolhydrater, stiger blodsockret snabbt. Bukspottkörteln svarar genom att utsöndra insulin, var uppgift är att transportera socker till cellerna där den lagras för energi. Om cellerna är fulla och inte behöver glukos, så skickas det bort och glukosen lagras istället som fett på kroppen.

Så hur ska man öka förbränningen i kroppen?

Vatten: Kroppen behöver massor av vatten för förbränningen i kroppen, liten obalans i vätskan i kroppen och det sänker förbränningen omedelbart. I en amerikansk studie såg man att människor som drack 8 glas vatten per dag förbrände mer kalorier än dem som enbart drack fyra. Så vatten, det är viktigt, inte bara för kaloriernas skull, utan för alla, vatten bör man dricka, annars dör man.

Ät ofta: Det har man ju hört förut, men som ME/CFS-sjuk är det superduper jätteviktigt. Förbränningen hinner annars stanna av. Genom att äta mellanmål håller förbränningen sig igång hela dagen och kroppen orkar, ämnesomsättningen ökar.

Chili: Ja, det ökar ämnesomsättningen, och det gör också att fettförbränningen håller på i hela tre timmar efter en måltid (säger man). Chili sänker också aptiten. Man kan köpa kapslar, men det går bra att tillsätta det i maten. Chili ökar också kroppsvärmen, och därav förbrukar kroppen också mer energi på att få ner värmen igen.

Proteinrik mat: Kräver mer energi för att brytas ner, därför är det till fördel om mycket av maten man äter är proteinrik.

Kaffe och grönt te: Ökar kropps värmen. Minskar sötsuget. Grönt kaffe, alltså orostad, fungerar ännu bättre för dem som bantar. Likaså med grönt te, men det ökar också ämnesomsättningen. Tre koppar per dag skall det var optimala med detta te vid bantning.

Kalcium: Sänker ph-värdet i tunntarmen, det hämnar också upptaget av fett.

Fullkorn: Ökar förbränningen hos dem som byter ut frukosten till fullkorn. Kolhydrater har motsatt effekt.

Kokos: Frigör värme, vilket gör oss snabbt mätta och dämpar också aptiten. Samtidigt är den bra för mycket annat.

D-vitamin: Ökar fettförbränningen genom att påverkar insulinkänsligheten. Tillsammans med kalcium gör den att fettcellerna inte samlar på sig mer fett.

Kanel: Håller blodsockret i balans, och minskar utsöndringen av insulin. Om cellerna inte får insulin tar dessa upp mindre fett.

ALA (Alfa liponsyra): Motverkar fettlagringen från kosten och hjälper kroppen att omvandla maten till ren energi, vilket borde ha positiv verkar för oss med ME.

CLA-syror: Ökar fettförbränningen i cellerna, vilket kan hjälpa dig att tappa i vikt.

Resveratrol: Finns i rött vin, en tablett motsvarar 2-3 liter rödvin av bra kvalitet, effekter efter en studie visar att den är som hård träning, och lågt kaloriintag.

Guggul: Förbättrar sköldkörtel problem och ökar ämnesomsättningen, och har visat sig bra vid bantningen. Guggul är ett naturmedel.

Adrekomp och parapack: Många med ME har låg ämnesomsättning trots att det inte visas på blodprov och så vidare. En håranalys kan däremot ge dig svaret på detta. Flera blir då rekommenderade att ta Adrekomp och parapack. Då brukar man börja gå ner i vikt, eftersom detta ökar ämnesomsättningen. Man går dock inte ner i vikt snabbt, men i efterhand hjälper det dom som inte lyckats gå ner i vikt tidigare.

Öka muskelmassan?

Har du lite ork kvar? Kan du ta en promenad? Eller kanske städa? Då kan det vara bra att ta hjälpa av ett medel som ökar musklerna. Bodybuilders tar ju preparat, (nu syftar man inte på farliga och förbjudna preparat). Men även fast vi inte kan träna, kan det hjälpa till att öka muskelmassan något, de stunder vi har möjlighet att röra lite på oss. Därför är det en idé att testa dessa. Muskelmassa ökar ju förbränningen i kroppen också.

Gainer: Till bruk efter aktivitet för att kroppen inte skall bränna de få musklerna man nu har.

Kreatin: Tas före aktivitet, då denna ökar nivån på ATP, som i sin tur gör musklerna större.

Nitro: Ökar också funktionerna i musklerna.

ZMA: Ger din kropp rätt hjälp för att bygga muskler.

Blablabla. Om något av ovanstående hjälper, det vet jag såklart inte. Att banta är uteslutet för min del då jag  märker en kritisk och hård försämring när jag "glömmer" bort att äta, eller har problem att få i mig mat på grund av illamående. Om jag skulle pröva något av det, så skulle det nog bli chili i tablettform. Men jag vet inte. På senare dagar har jag blivit väldigt kritisk till det mesta.

Nu till något som sörjer ett ME/CFS hjärta. En person i Facebook-gruppen har avlidit. En ME-syster som man kallar det där. Denna kvinna var mestadels sängliggande, hon pratade ofta om hemmets värde. Att hon ville se hemmet som sin borg och sängen som en vän. Ja, jag har sagt det innan, diagnosen jag bär på är en dödlig sjukdom, kanske inte för mig, men för de om är värre drabbade. Det är inte så att man dör av smärta eller trötthet, men vissa räknar med att sjukdomen ger oss en förkortad livslängd. Upp till 25 år mindre att leva. Bland annat beror detta på ökad risk för vissa cancerformer, men också på grund av den otroligt låga livskvalitet de svårast sjuka upplever. Feldiagnosticeringar och vårdens motstånd mot att erkänna diagnosen och de kränkningar jag tror ingen av oss gått fri från, i samband med det bidrar säkert i hög grad. Men också, framförallt, hur förmågorna försvinner och likaså människorna runt omkring.

Så vad säger framtiden egentligen?

Vill dela med mig av..

..ett blogg inlägg min kollega Anna skickade till mig precis som fick mig ännu en tankeställare. Väldigt tänkvärt! :)

Inlägget finns på; http://kalle.cafe.se/den-funktionella-maten/

Eller så kan du läsa det nedan...

LCHF..

..den fettrika dieten!

Det skrämmer mig hur många som faktiskt håller på med det. Enligt vissa över reagerar jag. Och okej, möjligen är det så, men jag tycker bara inte att man sak utsätta sin kropp för risker när det finns flera läkare som rakt av avråder till att äta LCHF-dieten. Jag läste nyligen en artikel där en läkare uttryckte sig på ett sätt som fick åtminstone mig att spärra upp ögonen. Kommer inte ihåg precis hur han skrev, men något i stil med; "Att äta LCHF är som att bygga ett hus utan spik och skruv, helt enkelt, vad håller ihop kroppen när vi saknar vissa livsmedel...?!" Dessa ord satte igång fingrarna på mig och jag började min jakt på information.

Jag tänkte ju själv börjat äta dieten, jag hade bestämt mig för att köpa bästsäljaren "Dags att bli smal" eller vad den nu hette. Men som sagt, förveten som jag är, letade jag rätt på information om dieten. Vissa recept fick det att vända sig i magen på mig, så mycket fett? Kändes som om jag likaväl kunde suttit och ätit ett paket baksmör istället för min älskade popcorn på lördagskvällarna.

Man gör som man själv vill. Jag glädjer mig bara åt att min mor och hennes man faktiskt lyssnade på mig och avslutade sin LCHF-diet och nu ska satsa på GI istället. Min mening är att varför ska man utsätta sin kropp för riskerna som finns med LCHF?

Trots alla solskenshistorier, trots alla vänner/släktmedlemmar som gått ner i vikt, och påstår sig må hur bra som helst så vet jag inte hur bra dieten är på längre sikt. Att äta LCHF-dieten under en kortare period, absolut, det innebär troligen ingen risk med det. Men eftersom dieten innehåller väldigt lite fibrer är det många som får förstoppning..

Det man egentligen vet om LCHF är följande;
- Ofta ger det förstoppning, eftersom kosten är fiberfattig. (Fiber och fullkorn minskar risken för tarmcancer, men dieten innehåller inget fullkorn och bara väldigt lite fibrer.)
- Dieten höjer i allmänhet de farliga blodfetterna. Speciellt om man inte går ner av dieten. Man vet att höga blodfetter ökar risken för hjärt- och kärlsjukdomar.
- Personer som äter fullkorn, frukt, grönt, fisk och olja, håller sig vanligen friskare än de som äter mycket köätt, smör, grädde och lite grönsaker.
- En ensidig kost gör att det blir svårare att få i sig alla näringsämnen. LCHF ger oftast för lite fibrer, inget fullkorn (som bara finns i spannmål och ris). Den innehåller också bara lite bär och nästan ingen frukt.

Jag frågar mig själv, vad är egentligen LCHF? Det finns självklart många olika varianter. Men LCHF står för low-carbohydrate, high fat, det vill säga låg kolhydrat, högt fett. Gemensamt för dieten är att den innehåller mycket fett, extremt lite kolhydrater, det vill säga enligt dieten skall man äta mycket smör, grädde, olja, feta mejeriprodukter, kött och fisk. Grönsaker som växer ovan jord, lite bär och nötter ingår också. Ibland tillåts rotfrukter och frukt. Däremot skall potatis, pasta, ris, gryner och bröd HELT uteslutas. Självklart likaså livsmedel som läsk, godis och bakverk (men det är för mig ganska självfallet när man ska gå ner i vikt)!!

Så vad händer när man äter dieten? Jo, många går självklart ner i vikt, precis som man gör med de flesta bantningsdieter, där man tar bort en livsmedelsgrupp. I detta fall kolhydrater (och sockerfria livsmedel!). När man börjar med LCHF är det många som blir illamående, trötta och matta, får dålig andedräkt (vilket beror på att kroppen måste använda fett som bränsle istället för glukos).

Enligt SIFO tror bara 3% av oss svenskar att LCHF är nyttigt. 3%!!? Den stora LCHF-vågen är det media som står för.. Ärligt talat tror jag att många fanatiker kommer rata det jag skriver, och kom gärna med motargument, de som känner mig vet ju att jag älskar en bra diskussion med vettiga argument.

Dock är jag glad att jag fått mamma på andra tankar. Jag ringde dem båda när jag bara läst en liten stund. Jag blev helt ärligt oroad. Jag älskar dem och vill att de ska vara medveten om riskerna. För den som är intresserad så har jag "lånat" en lista på de sjukdomar man kan få av LCHF-dieten. Följande lista publicerades i Aftonbladet för ett tag sen;
Man ökar risken för;
- Tjocktarmscancer
- Bröstcancer
- Diabetes
- Ökade inflammatorisk reaktion som kan ge psosriasis, ledgångsreaumatism och astma
- Depression
- Ålderförkalkning (ateroskleros)
- Åldersdemens
- Sämre minne
- Sämre humör
- Fettberoende

Aftonbladet har i sin tur hämtat listan ifrån en artikel ur en läkartidning.
Avslutar mitt "smutskastande" med att åter igen säga att alla tar sina egna beslut och jag försöker absolut inte tala om för någon hur de ska göra med sitt val av viktnedgång. Vet bara att alla inte är lika flitiga som jag på att ta reda på information om saker och ting. Enligt mig är google bästa uppfinningen. Använder denna dagligen och testa du med, tror det finns mer information om riskerna än vad jag fått med här..

Banta i all ära. Det är något som måste få ta sin tid har jag nu förstått. Det är inget man kan stressa fram utan det gäller att äta förståndigt. Träna.. Det är A & O. Det finns inga genvägar.

Tack för mig!

Fredagen den 13:e.

Fredagen den 13:e, som brukar inträffa en till tre gånger om året. Det sägs ju att det är en otursdag. Om jag tror på det vet jag inte men föreställningen om fredagen den 13:e som olycksdag kommer ju långt tillbaka i tiden, tror det var någon gång på 1900-talet som det börjades spridas bland folk. De var väl typ då folk började tänka sig för och bete sig "annorlunda" för att det var ett speciellt datum.

Otursdag enligt folktron. Vi svenskar har sedan urminnes tider känt en viss olust inför fredagen den 13:e, som enligt folktron skallvara en riktigt oturs- och olycksdag. Det finns dock ingen säker källa om varför denna folktro uppstått, men rädslan för siffran 13 går tillbaka till tiden före kristendomen. Antika trolldomsböcker visar att talet ofta användes i förbindelse med formler eller förbannelser som riktade sig mot underjordiska makter. ;)

Mytfloran sägs komma ifrån en hypotes som grundar sig på att Jesus hade 12 lärjungar, och när Jesus blev förråd av Judas den trettonde vid bordet. De kan även ha varit baserat på att det fanns 13 personer totalt och att Jesus korsfästes och dog på långFREDAGEN. Som sagt, myter, hypoteser. Religion är inte riktigt mitt ämne, faktiskt inget som intresserar mig. Trots det vill jag erkänna att jag tycker det är "mysigt" i kyrkor, det är en viss atmosfär, en känsla som bara finns där.

Fredagen betraktades förr i de gamla "bondesamhället" som en slags helg- och vildag. En dag som var olämplig att börja med ett arbete på, starta en resa (särskilt till sjöss).

Väldigt ointressant faktiskt kanske? Fast det är ju inte fredagen den 13:e speciellt ofta, då kan det vara kul att höra historien bakom skrocken.

Som sagt, enligt folksägen och skrock är fredagen den 13:e en riktig otursdag. Men när jag nu läser lite om det så finns det undersökningar som gjorts faktiskt, och dessa visar att det inte stämmer. Enligt exempelvis Trygg-Hansa sker det nästan 7% mindre skador de datumet?! (Min automatiska tanke är att det kan ju bero på att folk är extra försiktiga??) Fortsättningen av undersökningen visar även att just detta datum sker 3% mindre skador än en vanlig fredag? Rätt komisk fakta enligt mig. Jag ser en röd tråd igenom undersökningen på något vis. ;)

Enligt samma undersökning säger Trygg-Hansa att om de ska se över helheten, cirka 2 miljoner skador på 5 år, så är fredagen den 13:e enligt dem en turdag. Men dock ska man tydligen inte äga en bil, för oss bilägare är det dock tydligen en otursdag i alla fall. Sker mer bilstölder? Kanske ska ringa och kolla så Ch har låst bilen på parkeringen utanför jobbet? :P
Till sist, det komiska med undersökningen är att de säger till sist att enligt Trygg-Hansas granskning sker de flesta skadorna på måndagar. Jahaja, nu ska man låsa in sig alla måndagar helt enkelt.

Jag har funderat en stund men kan inte komma på något som jag direkt kan koppla med detta specifika datum. Tror jag och dem i min närhet helt enkelt har kommit undan. Dock känner jag personer som är väldigt skrockfulla som är extra försiktiga just idag. Jag tycker inte att det är något konstigt, alla har sin egen tro. Jag personligen är inte speciellt rädd för att det ska hända mig något idag.

För att avsluta, för några år sen slog även dåvarande Räddningsverket hål på myten om denna påstådda olycksdag. En granskning av kommunala räddningstjänsternas utryckningar visade att dessa fredagar inte var mer olycksdrabbade än andra fredagar. ;)

Så vad tror du? Är du extra försiktig? Vet du någon mer roliga fakta om detta datum? :) dela gärna med er om ni känner för de. Annars låt bli ;)